storstadstjejen del 3
Har du missat de två första delarna? Läs del 1 här och del 2 här.
Jag sluter ögonen igen, startar återigen musiken och märker att Rickard sätter sig i bilen. Men jag försöker att inte tänka på det. Det enda som snurrar i mitt huvud är varför han betedde sig sådär. Jag kan inte sortera ut tankarna på grund av den chocken som uppstod när han betedde sig så.
Jag öppnar min Cola-flaska och tar en klunk och känner hur mina ögon tåras. Det måste vara chocken. Varför gjorde han så? Jag förstår ingenting. Jag tittar ut genom bilrutan och försöker tänka på annat. Fokuserar på varje ord och minsta lilla instrument i låtarna som spelas ur mina hörlurar.
Efter en stund så märker jag att vi börjar sakta in och jag öppnar ögonen. Jag måste ha somnat till igen. Utanför så ser jag hur vi åker förbi flera stora gårdar med hus och vissa har hästar och kor, och alla husen är inte röda med vita knutar. Mamma märker att jag vaknat till liv igen.
- Hur går det? Vi är snart framme, det är inte långt kvar nu, säger hon med ett leende på läpparna.
Jag svarar inte. Jag är rädd att min röst ska brista och jag ska börja storgråta här i bilen för att jag fortfarande inte smält det som hände på macken. Ska jag berätta något för mamma?
Till slut så ser jag ett vitt hus med en fin gård.
- Där är det! Visst är det fint? utbrister mamma och pekar på det vita huset och har ett lika stort leende som barn på julafton.
- Ja, verkligen mamma! Jättefint. Svarar jag utan att försöka låta som att jag snart ska börja gråta.
Rickard svänger in på gården och parkerar bilen precis nedanför trappan som går upp till verandan som löper längs hela framsidan på huset. Precis som i amerikanska filmer.
Jag kliver ur bilen och känner hur mina lår fastnat i lädret på bilsätet och det känns som att ett lager hud sitter kvar där. Jag avskyr läderklädsel i bilar på sommaren när man har shorts. Fast det är inte så mycket bättre med läderklädsel på vintern heller för då är det som att sätta sig på ett isblock och man får be till gudarna att man inte får urinvägsinfektion.
Mamma och Rickard börjar bära in alla väskor och några kartonger som vi hade med oss i bilen. Resten är redan inne i huset tack vare en flyttfirma.
Jag ser mig omkring på gården. Den är ganska stor, men inte alltför stor. Ganska lagom faktiskt. Jag går omkring och tittar för att lägga märke till varje liten detalj. Bara för att försöka hålla tårarna tillbaka en stund till.
- Johanna, jag måste visa dig ditt rum! Du kommer att älska det! Hör jag hur mamma ropar från framsidan.
- Jag kommer! Ropar jag tillbaka och funderar på om hon hörde mig och börjar gå tillbaka till framsidan.
Fortsättningen kommer ...
Jag sluter ögonen igen, startar återigen musiken och märker att Rickard sätter sig i bilen. Men jag försöker att inte tänka på det. Det enda som snurrar i mitt huvud är varför han betedde sig sådär. Jag kan inte sortera ut tankarna på grund av den chocken som uppstod när han betedde sig så.
Jag öppnar min Cola-flaska och tar en klunk och känner hur mina ögon tåras. Det måste vara chocken. Varför gjorde han så? Jag förstår ingenting. Jag tittar ut genom bilrutan och försöker tänka på annat. Fokuserar på varje ord och minsta lilla instrument i låtarna som spelas ur mina hörlurar.
Efter en stund så märker jag att vi börjar sakta in och jag öppnar ögonen. Jag måste ha somnat till igen. Utanför så ser jag hur vi åker förbi flera stora gårdar med hus och vissa har hästar och kor, och alla husen är inte röda med vita knutar. Mamma märker att jag vaknat till liv igen.
- Hur går det? Vi är snart framme, det är inte långt kvar nu, säger hon med ett leende på läpparna.
Jag svarar inte. Jag är rädd att min röst ska brista och jag ska börja storgråta här i bilen för att jag fortfarande inte smält det som hände på macken. Ska jag berätta något för mamma?
Till slut så ser jag ett vitt hus med en fin gård.
- Där är det! Visst är det fint? utbrister mamma och pekar på det vita huset och har ett lika stort leende som barn på julafton.
- Ja, verkligen mamma! Jättefint. Svarar jag utan att försöka låta som att jag snart ska börja gråta.
Rickard svänger in på gården och parkerar bilen precis nedanför trappan som går upp till verandan som löper längs hela framsidan på huset. Precis som i amerikanska filmer.
Jag kliver ur bilen och känner hur mina lår fastnat i lädret på bilsätet och det känns som att ett lager hud sitter kvar där. Jag avskyr läderklädsel i bilar på sommaren när man har shorts. Fast det är inte så mycket bättre med läderklädsel på vintern heller för då är det som att sätta sig på ett isblock och man får be till gudarna att man inte får urinvägsinfektion.
Mamma och Rickard börjar bära in alla väskor och några kartonger som vi hade med oss i bilen. Resten är redan inne i huset tack vare en flyttfirma.
Jag ser mig omkring på gården. Den är ganska stor, men inte alltför stor. Ganska lagom faktiskt. Jag går omkring och tittar för att lägga märke till varje liten detalj. Bara för att försöka hålla tårarna tillbaka en stund till.
- Johanna, jag måste visa dig ditt rum! Du kommer att älska det! Hör jag hur mamma ropar från framsidan.
- Jag kommer! Ropar jag tillbaka och funderar på om hon hörde mig och börjar gå tillbaka till framsidan.
Fortsättningen kommer ...
Kommentarer
Trackback
