Igår hade jag ett möte på skolan med studievägledare, min nya mentor och min mamma.
Vi pratade lite om mig och hur jag är som person. Och om skolan såklart.

Det som beslutades var:
- Jag ska få möjlighet att gå på studiebesök på en folkhögskola utanför stan, även om det inte känns rätt för mig så vill ändå min nya mentor att jag ska åka dit och se för att veta vad jag tackar nej till.
- Jag ska få möjlighet att gå på studiebesök på ett gymnasieprogram där man kan inrikta sig på konditori i 2an. Det betyder alltså att jag ska söka om gymnasiet till hösten och gå ytterligare 3 år i skolan.
- Jag ska läsa klart Engelska B, Svenska B, resterna i Matte A och resterna i Svenska A tills den här terminen är slut. Vilket betyder att jag har en lektion på måndagar, torsdagar och fredagar.
- Eventuell praktik två dagar i veckan.

Min läxa till tisdag då jag ska träffa min nya mentor igen:
- Försöka hitta fler än ett program som jag skulle vilja söka till.
- Komma på olika praktikplatser som jag skulle vilja vara på.

Mina tankar och känslor om allt det här:
Det känns på ett sätt som ett jättebra alternativ samtidigt som att jag inte riktigt vet om jag pallar 3 år till i skolan. Jag menar, vad är det som säger att det kommer att bli bättre på ett nytt program? Men samtidigt kan det ju bli mycket bättre, det kan ju vara värt det. Det känns bra att jag ska få åka på studiebesök för att få bilda mig en egen uppfattning om programmet och även om folkhögskolan.

Sen känns det bra att jag ska ha praktik två dagar i veckan för då slipper jag sitta hemma och ha tråkigt på tisdagar och onsdagar. Det är inte bra för mitt psyke heller.
Men är det så roligt att börja i en klass där jag kanske inte alls trivs och där alla dessutom är 2 år yngre än mig?

Är det så roligt att ta studenten 2 år efter mina nuvarande klasskompisar?
Är det värt att gå kvar där jag går nu och ha ett ofullständigt gymnasiebetyg när jag tar studenten?
Är det värt att gå kvar där jag går nu för att behöva plugga upp massa ämnen efter studenten? Då blir det ju ännu mer skola i alla fall.

Dessutom så är min pojkvän lite ledsen över ifall jag ska söka om och gå 3 år till i skolan för då känner han att han lika gärna kan gå klart sin lärlingsutbildning i 3 år till. Vilket betyder att vi kommer bo 60 mil ifrån varandra i 3 år till. För han tänker att han flyttar hit för att bo med mig, och det kan han inte eftersom att jag inte kan betala hyran med ett studiebidrag och då kan vi inte bo tillsammans eftersom att vi måste dela på hyran. Och då känner han att han inte vill flytta hit för att bo själv i en ny stad tills jag är klar med skolan.

Så jag känner mig lite pressad till att gå kvar för självklart vill jag ju att han ska flytta hit men jag vet att det är egentligen inget alternativ att gå kvar där jag går nu. För jag har liksom redan släppt allting och jag ligger efter i varje ämne förutom i Engelska B. Och det är alldeles för mycket för mig att ta igen och det skulle jag inte klara av med min psykiska ohälsa. Det är vad alla säger till mig. Och jag tror dem för att det är sant.

Pratade om det här med min psykolog igår och hon förstod att jag var väldigt kluven över allt det här.
Jag har ganska mycket att fundera på just nu om man säger så.
Det är ett stort beslut och jag försökte lyssna på min psykologs råd om att det är jag som är viktigast i det här och att jag inte ska låta mig påverkas av någon annan. Utan beslutet måste utgå från vad jag vill, vad jag känner och vad som känns bäst för mig.
Men det är svårt att tänka så när man så gärna vill att ens pojkvän ska flytta hit.
Jag vill inte bo 60 mil ifrån honom i 3 år till.