Idag är jag otroligt seg och dyster. Vilket märktes idag när min nya mentor frågade flera gånger hur jag mådde och tyckte att jag såg skitdeppig ut. No shit? Jag äter anti-depressiva av en anledning liksom.
Ibland känns det inte riktigt som att hon har sån koll på allting. Hon frågar samma frågor om och om igen. Senil eller?
I början tyckte jag att hon verkade bra, men jag stör mig bara mer och mer på henne. 

Jag får uppfattningen om att alla på skolan pushar mig till att hoppa av. Så att de slipper ha med mig att göra. Då slipper jag vara deras bekymmer liksom. Känns så.

På tisdag måste jag bestämma mig för hur jag ska göra. Känns sjukt jobbigt när jag vet att jag ska på studiebesök EFTER att jag måste bestämma mig.
Tänk om jag bestämmer mig för att gå kvar och plugga igen allt jag missat och ta studenten med förhoppningsvis ett slutbetyg och så går jag på studiebesöket och så ångrar jag mig?
Eller tänk om jag väljer att börja om och gå livsmedel och ångrar mig?

Det är typ det som jag är mest rädd för. Att jag ska ångra mig igen. Att jag ska välja fel.
Och alla säger att "men det är väl inte hela världen?" men för mig så känns det som det är det. För jag måste ha ett jobb, hur ska jag annars klara mig? Jag kan ju inte bo hemma hela livet. Och om jag börjar om så måste jag fixa ett extrajobb någonstans så jag kan få in mer pengar än bara 1050 i månaden i 3 år till för annars kommer saker och ting inte funka för mig som vuxen.

Allt är så jobbigt och jag blir så frustrerad över att jag måste bestämma något sånt här...
Jaja, vi får väl se på tisdag om rektorn tillåter mig att gå kvar i skolan eller inte.