storstadstjejen del 7
Har du missat de sex första delarna?
Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6.
Har fortfarande massor med tankar i huvudet som snurrar och de tankarna som återkommer oftast är varför han beter sig så? Är jag helt knäpp? Varför skulle jag ha blivit knäpp för? Jag har ju inte varit med om något traumatiskt på senaste som kan ha gjort att jag gått och blivit knäpp. Flytten kan ju knappast ha påverkat mig på det sättet heller. Alla de här tankarna gör att jag knappt kan fokusera mig på musiken längre och jag hör inte längre instrumenten eller vad de sjunger utan det är bara som ett bakgrundsljud som finns där men jag störs inte av det.
Timmarna går och till slut börjar solen gå ner och det blir för kyligt för att ha shorts och linne på sig så jag går in. Jag ser att Rickard står i köket och ska börja med middagen och jag är törstig men jag undviker att gå dit. Istället går jag upp till mitt rum och börjar packa upp klädkartongerna så det är klart. Å andra sidan så är kartonger inte så fin inredning. Jag letar fram ett par mjukisbyxor och en mjuk och behaglig tröja som inte är för varm och jag hör hur mamma nynnar när hon gör i ordning lite i deras sovrum. Det tar en stund för mig att lägga in och hänga upp alla kläder i garderoben och till slut så hör jag hur mamma ropar att det är mat. Så jag går ner till köket.
- Tror du att du kommer trivas här? Frågar mamma när vi sitter och äter.
- Jag har inte sett en enda människa här idag så jag har ju inte direkt träffat någon som bor här i närheten men jag gillar huset och gården. Så vi får väl se. Går det ens några bussar härifrån förresten? Frågar jag, främst riktat till mamma men det är Rickard som svarar.
- Jag tror att du kommer gilla folket som bor här. När du kommer till matbutiken, där det är lite mer civilisation än här, så kommer du säkert hitta någon trevlig i din ålder. Där finns det också en busshållplats där det går bussar in till stan om du ska träffa någon kompis eller om de ska komma hit. Annars kan ju jag skjutsa dig. Säger han.
Jag ryser till av tanken på att han ska skjutsa mig in till stan. Ensam med honom. I en bil. Och han beter sig sådär. Jag ryser till igen och hoppas att varken mamma eller Rickard märkte det.
- Okej. Är det enda svaret jag kan ge.
Jag är förvånad över att jag ens klarar av att äta så förvirrad som jag är. För det måste ju vara fel på honom och inte mig? Önskar att mamma kunde svara på den frågan men hon har ju inte varit med när han betett sig sådär så hon kan ju inte yttra sig om vem det är fel på. Om det ändå vore så väl att hon hade varit med när han betett sig så hade det ju varit lite enklare. Så jag vet om jag är sjuk i huvudet eller inte.
Efter middagen så frågar jag mamma hur långt det är till matbutiken och var man går för att komma dit.
- Följ bara den vägen som vi kom på och så går du någon kilometer så kommer du se en busshållplats, som är den enda som finns här, och då kommer du att hitta. Vill du att jag ska följa med? Frågar mamma och ler.
- Nej, det är okej. Jag hittar nog. Svarar jag och ler tillbaka och ger henne en kram innan jag går ut genom dörren.
Jag är glad att det finns en slags trottoar på sidan av vägen så jag slipper bli påkörd av de galningarna som kör förbi på vägen. Trots att det är 30 på många ställen så kör de långt ifrån den hastigheten.
Till slut så ser jag busshållplatsen och sen det som måste vara matbutiken. Ganska uppenbart eftersom att det står Expo Livs på skylten. Känner att jag skulle tagit några andra skor än mina ballerinaskor för det var ganska stenigt på vägen och jag känner varje liten sten under mina fotsulor. Typiskt mig att ta fel skor. Jag bestämmer mig för att gå in på matbutiken istället för att bara gå hit och sen vända direkt och se ut som ett fån. Så jag går in och hoppas på att ingen snygg kille är där och ser mig i mjukisbyxor. Inte för att jag skulle orka bry mig så mycket om det så förvirrad som jag är just nu.
Skriver lite längre i de resterande delarna för att det inte ska bli ända upp till del 100. Nej, men you get the point.
Fortsättningen kommer ...
Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6.
Har fortfarande massor med tankar i huvudet som snurrar och de tankarna som återkommer oftast är varför han beter sig så? Är jag helt knäpp? Varför skulle jag ha blivit knäpp för? Jag har ju inte varit med om något traumatiskt på senaste som kan ha gjort att jag gått och blivit knäpp. Flytten kan ju knappast ha påverkat mig på det sättet heller. Alla de här tankarna gör att jag knappt kan fokusera mig på musiken längre och jag hör inte längre instrumenten eller vad de sjunger utan det är bara som ett bakgrundsljud som finns där men jag störs inte av det.
Timmarna går och till slut börjar solen gå ner och det blir för kyligt för att ha shorts och linne på sig så jag går in. Jag ser att Rickard står i köket och ska börja med middagen och jag är törstig men jag undviker att gå dit. Istället går jag upp till mitt rum och börjar packa upp klädkartongerna så det är klart. Å andra sidan så är kartonger inte så fin inredning. Jag letar fram ett par mjukisbyxor och en mjuk och behaglig tröja som inte är för varm och jag hör hur mamma nynnar när hon gör i ordning lite i deras sovrum. Det tar en stund för mig att lägga in och hänga upp alla kläder i garderoben och till slut så hör jag hur mamma ropar att det är mat. Så jag går ner till köket.
- Tror du att du kommer trivas här? Frågar mamma när vi sitter och äter.
- Jag har inte sett en enda människa här idag så jag har ju inte direkt träffat någon som bor här i närheten men jag gillar huset och gården. Så vi får väl se. Går det ens några bussar härifrån förresten? Frågar jag, främst riktat till mamma men det är Rickard som svarar.
- Jag tror att du kommer gilla folket som bor här. När du kommer till matbutiken, där det är lite mer civilisation än här, så kommer du säkert hitta någon trevlig i din ålder. Där finns det också en busshållplats där det går bussar in till stan om du ska träffa någon kompis eller om de ska komma hit. Annars kan ju jag skjutsa dig. Säger han.
Jag ryser till av tanken på att han ska skjutsa mig in till stan. Ensam med honom. I en bil. Och han beter sig sådär. Jag ryser till igen och hoppas att varken mamma eller Rickard märkte det.
- Okej. Är det enda svaret jag kan ge.
Jag är förvånad över att jag ens klarar av att äta så förvirrad som jag är. För det måste ju vara fel på honom och inte mig? Önskar att mamma kunde svara på den frågan men hon har ju inte varit med när han betett sig sådär så hon kan ju inte yttra sig om vem det är fel på. Om det ändå vore så väl att hon hade varit med när han betett sig så hade det ju varit lite enklare. Så jag vet om jag är sjuk i huvudet eller inte.
Efter middagen så frågar jag mamma hur långt det är till matbutiken och var man går för att komma dit.
- Följ bara den vägen som vi kom på och så går du någon kilometer så kommer du se en busshållplats, som är den enda som finns här, och då kommer du att hitta. Vill du att jag ska följa med? Frågar mamma och ler.
- Nej, det är okej. Jag hittar nog. Svarar jag och ler tillbaka och ger henne en kram innan jag går ut genom dörren.
Jag är glad att det finns en slags trottoar på sidan av vägen så jag slipper bli påkörd av de galningarna som kör förbi på vägen. Trots att det är 30 på många ställen så kör de långt ifrån den hastigheten.
Till slut så ser jag busshållplatsen och sen det som måste vara matbutiken. Ganska uppenbart eftersom att det står Expo Livs på skylten. Känner att jag skulle tagit några andra skor än mina ballerinaskor för det var ganska stenigt på vägen och jag känner varje liten sten under mina fotsulor. Typiskt mig att ta fel skor. Jag bestämmer mig för att gå in på matbutiken istället för att bara gå hit och sen vända direkt och se ut som ett fån. Så jag går in och hoppas på att ingen snygg kille är där och ser mig i mjukisbyxor. Inte för att jag skulle orka bry mig så mycket om det så förvirrad som jag är just nu.
Skriver lite längre i de resterande delarna för att det inte ska bli ända upp till del 100. Nej, men you get the point.
Fortsättningen kommer ...
Kommentarer
Trackback
