Jag har väldigt sällan varit till rektorn under min skoltid. Det har väl hänt en gång under grundskolan då det var ett skolarbete och nu bara senaste månaden har jag träffat rektorn två gånger. Haha, illa.

I alla fall så ringde rektorn mig idag och bad mig komma och prata med honom angående det som hände igår. Och då kom jag dit och såg att läraren var där och typ "åh nej..." så rektorn pratade med läraren först och sen pratade han med mig. Sen kom även skolkuratorn dit och så satt vi till slut alla fyra och diskuterade det här. Anledningen att det blev en sån big deal är för att jag tydligen mordhotat läraren. Han påstår att jag sagt att jag ska döda honom.
WHAT?!
Så han hade tänkt polisanmäla mig för att jag skulle ha sagt något jag inte sagt. Jag kan möjligtvis ha tänkt det men jag har fan inte sagt det i alla fall.
I alla fall så sa han att jag hade sagt det och jag sa att jag inte har sagt det, så det blev liksom ord mot ord. Men vi bestämde i alla fall att vi skulle "stryka ett streck" över det här och gå vidare. Jag känner att jag orkar inte gå runt och oroa mig för att få en polisanmälan på mig för något jag inte gjort. Har varit kontakt med polisen en gång i hela mitt liv och aldrig mer. Då hade jag dock gjort något men det har jag ju inte nu. Så det skulle verkligen kännas surt.

Har berättat det här för mina föräldrar och båda började nästan skratta när jag sa det. Men det känns som att de är på min sida för att bli anklagad för att ha mordhotat någon när man inte gjort det är ju allvarligt.
Ja, vi får väl se hur det här slutar!

Imorgon är det i alla fall möte med rektorn igen, angående skolan. Men mina föräldrar skulle ringa till rektorn ikväll för att prata om dagens möte, dessutom så vill rektorn ha ett möte där föräldrarna också är med och får prata med läraren och allt.

Varför göra en sån big deal av något som inte hänt?

Åh.. Skitliv.

Har huvudvärk något fruktansvärt nu. Fick det när jag kom hem. Vet dock inte varför, kan bero på att jag druckit för lite men det kan även bero på att den här dagen har varit psykiskt utmattande.

Det började med att jag åkte till skolan för att träffa studiepedagogen som ska hjälpa mig att göra klart Matte A där jag bara har två kapitel kvar. Efter det så tyckte jag att det kändes onödigt att åka hem för att sen åka tillbaka till kl 15 när jag hade Svenska, så jag stannade kvar på skolan och tänkte gå på Mediekommunikationen och jobba med något skolarbete där.

Men så blev det inte. När jag kom dit så bad läraren om att få prata med mig och sa att jag inte fick vara där för att jag stjäl tid av mina klasskompisar för att jag sitter och pratar med dem på lektionerna. Jaha? Är det mitt problem? De väljer väl själva om de vill prata med mig eller inte, varför skylla det på mig? Så jag sa det till honom och då sa han ena stunden att det var deras problem och sekunden efter så sa han att det var mitt fel. Och då frågade jag honom: men varför skyller du det på mig? varför är det mitt fel?
Han: Men jag har inte sagt att det är ditt fel!
Öhh... vad sa han nyss då?

Och så sa han att om jag skulle vara på lektionen så fick jag sitta i ett hörn så jag inte störde de andra. What the...? Typ 90% av samtalen som jag och mina klasskompisar har under lektionen är sånt som har med ämnet att göra. 10% av den tiden går åt till att prata om andra saker som inte har med skolan att göra. Och att skylla på mig att det är mitt fel att mina klasskompisar inte gör det dem ska på lektionerna är inte mitt problem, det är inte mitt ansvar. Det är deras eget. Men tydligen inte enligt honom.

Så där satt jag och lipade och skrek på honom, för att jag var så ledsen och förbannad för att han är en sådan idiot, inför hela klassen och en annan klass också. Men ärligt talat så bryr jag mig inte. Jag bryr mig inte om någon tycker att jag är barnslig eller vadfan de nu tänker om mig för alla borde få veta vilken fet jävla idiot han är.

Jag tänker ta upp det här med rektorn och berätta allt som han har sagt till mig och att det finns ca 20 vittnen på det, sen kommer han förhoppningsvis inte jobba kvar på skolan. Rektorn kommer säkert vilja ha ett möte där läraren är med i så fall men läraren kommer bara skylla ifrån sig och säga att "det har jag aldrig sagt" och säga att jag har pratat ihop mig med mina klasskompisar och bla bla bla, för det är precis sådan han är.
Sen tänker jag även ta upp med rektorn att när jag hade gått därifrån för att jag hade blivit så arg på honom så hade han sagt till tre vänner i min klass att jag hade haft ett sånt här bråk med min förra mentor, fast 10 gånger värre. Men jag har aldrig ens pratat med min förra mentor om det här så det har aldrig hänt. Varför sitter han och ljuger mina vänner rakt upp i ansiktet och berättar saker som de inte ens har något med att göra och dessutom när jag har gått därifrån? Åhhh! Jag blir så arg.

I alla fall så ringde min mentor mig idag och jag berättade för henne vad som hade hänt och hon tyckte att det inte skulle vara så och så berättade jag att jag inte vill ha praktik utan jag vill gå tillbaka på fulltid. Så nu blir det ännu ett möte med rektor, föräldrar osv osv osv. För typ 511e gången i år. Så jag vill gå kvar i skolan och jag kommer få röööööövmycket att göra för har röööööövmycket rester, så det kommer väl bli att plugga 24/7 fram tills sommarlovet. Och nu får jag fanimej inte ångra mig igen alltså, jag orkar fan inte med mig själv längre.

Mitt uppe i allt detta så känner jag att jag möjligtvis måste höja dosen på mina anti-depressiva för har varit otroligt dyster sedan jag kom hem från min pojkväns pappa. Och jag har inte mått så sedan innan jag började med medicinen. Det var ju tänkt att jag skulle höja i alla fall, men jag ska till UPM på torsdag så får ta upp det då om inte läkaren hinner ringa mig något innan dess.

Efter att ha läst allt detta så kan jag verkligen förstå varför jag har huvudvärk. Och jag har haft huvudvärk två gånger i mitt liv. En gång för typ 4-5 år sen och idag är andra gången. Får väl vara glad för att jag inte har huvudvärk oftare!

Alltså det är sjukt vad jag älskar Converse alltså. Det passar till i stort sett allt och de är otroligt bekväma. Dock är de i tyg lite kalla på vintern och så är det som att man är som bambi på hal is om man har de på vintern, i alla fall här där jag bor.
Men de är ju sjukligt snygga!

Jag åker ju till London om 44 dagar och då har jag kollat var det finns Converse att köpa. De jag hade tänkt köpa i första hand är helt svarta. Har ett par svarta som är unika, har inte sett någon annan som har ett par likadana som jag, de har metallic-detaljer och så är sulan vit som vanligt.
Men de helsvarta ser ut som på bilden nedan, min pojkvän har sådana och jag älskar dem! De är ju dösnygga!
Så de hade jag tänkt köpa i första hand, men sedan fick jag syn på de helvita... Jag dog. Fy satan vad de var snygga!
Att jag hittade de helvita gjorde att jag hamnade i ett svårt beslut. Kanske kan jag köpa båda? Då skulle jag bli en lycklig flicka. Vet inte riktigt vad Converse kostar i England, men gissar på att de kostar ungefär som hemma (699 kr alltså). Det betyder att de kostar ungefär 70 pund per par, och jag kommer att ha med mig drygt 200 pund (2000 kr) så det blir ju 140 pund och då har jag ju bara 60 pund kvar. 

Jag kanske har heeeelt fel och det är billigare/dyrare. Men har jag råd så tänker jag definitivt köpa båda paren, bara jag hittar dem. Hittar jag inget av paren blir jag ledsen! Kanske bara hittar ett par men då får jag köpa det andra paret när jag kommer hem istället.
Mamma har dock sagt att det är ganska dyrt i London så jag hoppas att jag har råd med det jag tänkt köpa.

Inköpslista (kommer antagligen hitta mer än bara det här när jag väl är där):
- Minst 1 par Converse.
- En klassisk telefonkiosk (souvenir) till min andra hälft som födelsedagspresent.
- Shorts.
Det är i alla fall det jag tänkt ut att jag ska försöka hitta. När jag ändå är utomlands och kan handla på butiker som inte finns hemma. Bortsett från Converse då men.

Det kanske märks att jag är helt uppskruvad efter att jag tittat på de här dösnygga skorna som jag så gärna skulle vilja köpa helst nyss, så nu ska jag försöka sluta babbla om de här skorna innan jag får en hjärtinfarkt.

Åkte ju till min pojkväns pappa i torsdags och var nervös för att jag inte skulle hitta och för att jag skulle vara där i 5 timma ensam innan min pojkvän kom. Hade ju aldrig träffat hans pappa förut.

Men jag hoppade av på rätt hållplats och så möttes jag av hans pappa, hans pappas nya fru och min pojkväns syster. De var väldigt trevliga och klumpen i magen försvann nästan direkt när jag fick kramar som välkomnande. Väldigt snälla människor så allting gick jättebra.

Vi har väl egentligen inte gjort så mycket. Men å andra sidan finns det inte jättemycket att göra i den där lilla orten. Sen har det varit kallt och blåsigt och inte jättekul väder direkt. Men det har varit trevligt ändå! Det är ju sällskapet som räknas.

Det känns återigen som att jag bara åker bort och hälsar på mina föräldrar när jag kommer hit. Och att jag snart ska åka tillbaka hem till min pojkväns lägenhet i Sthlm och vara med honom. Den där hemmakänslan har försvunnit från mitt riktiga hem, och hemmakänslan finns istället hos min pojkvän. Om någon förstår vad jag menar med det.
Men det är så sjukt hur ens hemmakänsla kan försvinna sådär.

Nu dröjer det drygt 2 månader innan vi kan ses igen. För vi hinner inte ses något innan jag åker till London den 25e maj, och jag kommer hem 1-2 juni. Minns inte riktigt. Och efter det har jag ju lite skoldagar kvar och sen har jag sommarlov. Ska försöka åka direkt när sommarlovet börjat. För då kommer jag nog vara hos min pojkvän i två veckor, billigare och mer tid tillsammans. Han jobbar ju men jag kan ju vara där ändå. Kanske kan få med mig min andra hälft så hon kan vara där med oss i en vecka av de två jag är där? Det skulle vara trevligt.
Sen ska han komma hit till mig någon gång på sommarlovet då han tar betald semester och så ska han försöka komma hit på min födelsedag och vara hos mig över helgen!
Det löser sig. Men det kommer bli två jobbiga månader framöver, förhoppningsvis går de fort!

Jag vet inte hur många gånger vi har haft den här diskussionen förut. Jag kan inte säga något mer än det jag redan sagt till dig de tidigare gångerna vi har haft den här diskussionen.

Det jag uppskattar är att du är ärlig, trots att det är svårt för dig och jag uppskattar att du är det för att du inte vill förstöra det vi har.
För det visar bara hur mycket jag betyder för dig och hur mycket du älskar mig. Och enda anledningen till att jag blir ledsen och lite sårad är för att jag bryr mig om dig och jag önskar att jag kunde hjälpa dig på alla möjliga sätt. Men det är inte det lättaste när du inte är här i samma stad som mig. Skulle du bo här så skulle jag kunna hjälpa dig på ett helt annat sätt som skulle kunna vara mycket bättre.

Jag hoppas bara att det här får ett hastigt slut innan Dem tar dig ifrån mig ♥

Nu vet jag i alla fall konsekvenserna av att inte ta sin medicin någorlunda regelbundna tider.
Att vara skakis, svag i hela kroppen, oerhört trött och illamående är ingen höjdare måste jag säga.
Men jag får helt enkelt skylla mig själv. Det är jag som slarvat.
Jag får helt enkelt bli bättre på det här med medicinering. Dock så kan jag ju inte förvänta mig så mycket från mig själv då jag nyss börjat och aldrig medicinerat regelbundet förut.

Apropå medicinen så ringde läkaren som skrev ut medicinen åt mig, som bedömde att jag hade en ordentlig depression, och frågade hur det hade gått.
Jag har ju bara ätit den i 2,5 vecka eller något så jag har ju inte direkt hunnit känna någon skillnad på humöret egentligen. Så jag sa det.
Och då tyckte hon att vi skulle höja dosen. Wait... What?! Höja till 100 mg? Är det verkligen så illa med mig? Uppenbarligen då.

I alla fall så ska jag vänta med att höja så hon skulle ringa mig nästa vecka igen så fick vi se. Kommer nog höja till 75 mg och sen till 100 mg isåfall. Vill inte gå upp på 100 direkt när jag knappt ätit den så länge.

Jag vet ju inte riktigt hur medicinen fungerar ännu så helst vill jag äta den lite längre innan jag väljer det.
Sen är jag ju ganska ung också och det är ju inte jättebra att proppa i sig massa mediciner då. 
Men det är hon som är läkare och jag antar att hon vet bäst så. Får väl helt enkelt lita på det!

Funderar ärligt talat på om jag har aggressionsproblem eller något ibland alltså.
Varför?
Jo, för att när jag var i puberteten (tror dock att jag haft det i mig redan tidigare än så men det var inte förrän då jag släppte ut allt) så var det inte ovanligt att jag kunde känna ett enormt hat för vissa människor. Inte minst min mamma.
Min mamma är underbar på många sätt och vis, men även hon har sina baksidor. Och det ledde till att jag kände ett sådant enormt hat mot min mamma. Nu tänker ni: "Men sluta, man kan inte hata sin mamma på det sättet. bla bla bla." Men jo, det kan man faktiskt. Även om man inte blivit illa behandlad av henne. Vilket jag inte blev.

Det hände många gånger att jag slog henne och var allmänt galen och aggressiv mot henne. Men det har dock hänt att jag blivit aggressiv och inte kunnat hantera det efter min pubertet också.
Så därför har jag funderat på om jag kanske är ganska aggressiv och kanske har lite aggressionsproblem.

Alla kan ju bli arga, men jag kan bli arg utan som helst anledning.

Många gånger så har jag varit så arg på någon, oavsett om jag känt personen eller inte, att jag velat döda den personen. Hur normalt är det när personen inte ens gjort mig något för att göra mig arg?
Jag har bara fått för mig att jag hatar den personen och då har jag blivit aggressiv och blivit så arg att jag velat döda personen.

Och jag är ganska säker på att om det är någon som börjar mucka med mig så är jag fullt kapabel till att döda någon.
Och, nej jag är inte normal!

Jag har varit en förfärligt dålig flickvän i mina tidigare dar. Men jag försöker att inte vara det nu längre, måste faktiskt medge att jag tycker att jag bättrat på mig otroligt mycket.
Tänk er en sån hemsk kontrollerande flickvän som blir svartsjuk och börjar bråka med dig så fort du åker någonstans med några kompisar och det är tjejer med - den flickvännen har jag varit! No more.
För det skadar både den jag älskar och mig själv.

Nu försöker jag att ignorera min svartsjuka. Även om det är otroligt svårt så brukar det gå bra ändå. Jag försöker intala mig själv olika scenario (positiva alltså) eller göra något som får mig att tänka på något helt annat. På det sättet så får min pojkvän vara ifred med sin/sina vänner och jag är inte en störande och jobbig flickvän.

Det är klart att jag skickar något sms typ en gång varannan timma så jag vet att han fortfarande lever, bara för att min pojkvän är lite som han är. Tänker inte gå in så mycket på det för det är inte honom jag skriver om.
Och dessutom så brukar han smsa och oftast ringa mig och berätta vad han gör och att allting är lugnt och särskilt för att berätta att han älskar mig. Det hjälper faktiskt otroligt mycket.

Sen vet jag också att han är en sån pojkvän som vill visa upp sin flickvän för sina vänner och det gör ju att man förstår att han faktiskt är stolt över mig som flickvän.

Men, det är inte pojkvännen som är problemet när det gäller min svartsjuka.
För jag litar ju på min pojkvän, jag älskar honom och han älskar mig så varför skulle jag inte lita på honom?
Däremot så är jag en tjej, jag vet vad tjejer är kapabla till och vad de brukar försöka med. Så det är där skon klämmer.
Det är hans tjejkompisar/tjejer som han umgås med via sina kompisar som jag inte litar på. Jag känner inte dem och därför vet jag inte ifall de är vidriga slödder eller om de är trevliga och förstår att han faktiskt har flickvän och dessutom respekterar det.

Och självklart så är det ju worst case scenario som dyker upp i huvudet på mig när han träffar tjejkompisar/tjejer som jag aldrig träffat förut.

Men jag litar på min pojkvän och jag är ganska säker på att han inte skulle tillåta att något händer med någon annan tjej så länge han har mig. Vilket han kommer ha vääääääääldigt länge!

Jag hoppas att inte det här försvinner bara för att jag skriver om det.

I förrgår hade jag tråkigt och jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag ställde mig och bakade. Och det är ju en del jobb med att baka, man ska ta fram allting, baka och sen ska man städa bort allting också och diska och sånt.
Men det gjorde jag utan problem. 
Det hade jag aldrig gjort för typ en månad sen. Då hade jag suttit kvar framför datorn och försökt komma på någon rolig sida att gå in på. Istället för att ha ställt mig och bakat helt huxflux.

Och igår så frågade mamma om jag ville följa med henne och pappa och handla.
Då följde jag med och jag hjälpte till ganska mycket när vi handlade.
Sen när vi kom hem med våra 3 XL kassar proppfulla med grejer så stod dem i köket när jag skulle göra O'boy.
Jag stod där och tittade på de gigantiska kassarna och ba: Äh, det här går ju fort att plocka ur!
Så då gjorde jag det.

Jag vet inte vad som hänt med mig, det känns bara som att jag har mer lust till att göra saker och ting. Vilket är skönt!
Så jag hoppas att det stannar.

Jag har funderat lite på det där med skolan. På ifall jag faktiskt kanske ska gå kvar i alla fall. Men, jag kommer ändå ha massor av ämnen som jag inte kommer ha betyg i. Så jag kommer ändå att ha ett ofullständigt gymnasiebetyg om jag nu mot alla odds skulle klara av att gå i skolan i ett år till. Vilket i alla fall betyder att jag måste läsa upp det sen för att få ett jobb.

Så då har jag kommit fram till att det bästa är nog att jag har praktik i de 2,5 månaderna som är kvar i skolan den här terminen och sedan söker jag till folkhögskolan utanför stan. Men först vill jag åka dit, träffa någon där och se vad de har att erbjuda. Isåfall kommer jag nog satsa på någon slags konditori-inriktning.
Just nu känns det som det bästa alternativet.

Imorgon ska jag till studievägledaren och då ska jag ta upp det här.

När jag var hos min pojkvän så sov jag inte jättebra, men det är för att man blir ovan att sova med någon och då vaknar man när den andre rör en och sånt. Men det gick bra efter ett par nätter. Det var ju bara mysigt när han kramade om mig som han alltid gör när vi sover.

Igår/natten till idag så sov jag lite mindre än 4 timmar. Och jag låg vaken i 5 timmar innan jag somnade. Jag var bara så jädrans pigg!
Vet inte om det är medicinen. Har inte känt av den något eller fått några särskilda biverkningar ännu så tror knappast att det är den.
Vi får väl se när jag somnar inatt.

I alla fall så kom min pojkvän på varför han mått lite konstigt sedan i fredags. Tänker inte gå in på varför eftersom att det är ganska personligt och det är ingenting man delar med främlingar.
Skriver det bara för att jag kom fram till att det kanske är därför han varit lite frånvarande och "kall" mot mig. Eller så är det bara jag som upplevt det så. Han kanske inte varit det utan det är bara jag som missuppfattat. Kanske är min medicin? Nej, jag vet inte.

I alla fall så ska jag ligga här i sängen i några timmar, beroende på när jag somnar, och se på The Hills.
Imorgon bär det av till skolan, en stund... (as usual)

Det känns inte som att jag kom hem igår. Det känns mer som att jag åker bort och är här och hälsar på.
Men det är bara för att jag känner mig så hemma med min pojkvän. Så det känns inte alls som att jag är hemma just nu.

Det var verkligen jättejobbigt att åka hem igår. Övervägde flera gånger att strunta i att åka hem. Hade ju kläder så det räckte och sen så finns det ju tvättstuga där så. Känner nu att jag skulle åkt förra helgen istället för i tisdags. Men det visste jag ju inte innan. Inte lätt att veta.
Jag är i alla fall väldigt glad att jag åkte dit överhuvudtaget. Som jag tvekade innan om jag skulle åka eller inte. Ångrar mig inte!
Ångrar dock att jag åkte hem igår.

Några glada nyheter är i alla fall att vi kanske ses om 3-4 veckor igen i alla fall. Dock bara över en helg.
Då ska vi isåfall åka till hans pappa i Dalarna, jag åker härifrån och min pojkvän från Stockholm och så möts vi i Dalarna.
Hans pappa vill träffa mig och han ska gifta sig den 26 maj och han hade bjudit min pojkvän och mig dit men jag är ju i London då så det blir lite svårt att vara där på hans bröllop även om det skulle vara väldigt trevligt! Och då ska jag och min pojkvän försöka åka dit innan det istället. Men min pojkvän ska ju såklart på bröllopet också, men utan mig då.
Vilket är synd. Hade verkligen velat gå! Aldrig varit på bröllop.

Jag hoppas att jag kan åka då, för min morbror och min lillkusin (inkl. häxan och djävulsbarnet) kommer under påsken och jag vet inte om jag får åka till Dalarna då eftersom att de kommer. Men det tänker jag nog göra i alla fall även om de kommer hit. Kan träffa dem närsomhelst annars, vilket jag inte riktigt kan med min pojkvän och hans pappa.

Nu ber jag bara till Gudarna att vi kan åka dit då så jag kan träffa min pojkvän igen och lite fler av hans familjemedlemmar som jag inte träffat förut! 
Och jag ber även till Gudarna att jag inte förstör det här förhållandet en gång till, för då får jag nog ingen fler chans!
Please don't mess this up now, girl!

Idag efter skolan så gick jag direkt till apoteket och hämtade ut min medicin, Sertralin Teva, och som tur var så var det lite folk på apoteket så jag slapp vänta länge så det gick fort.
Dessutom så stod min buss och väntade på mig (inte bokstavligen) när jag kom till busstorget så det var bara att kliva på bussen utan att behöva vänta på den. Så då hade jag tur!

Resten av dagen ska jag väl bara ta det lugnt. Ska försöka få klart "storstadstjejen" också. Får se om jag får tid till att hinna skriva klart den idag!

Angående medicinen så ska jag inte börja med den ännu. Jag och mamma tyckte att det var bättre ifall jag började med den när jag kom hem från Sthlm eftersom att jag inte ätit den förut och man kan må lite dåligt av den i början och då tyckte vi att det var bättre ifall jag började med den när jag kommer hem.
Så jag väntar i typ en vecka till innan jag börjar!

Just nu känner jag att det känns väldigt bra att min mamma vet. Hur jag mår och vad som händer. Jag går ju till UPM regelbundet men hon vet ju inte vad vi pratar om, hon frågar inte heller.

Men idag när jag berättade hur det gick på UPM när jag träffade läkaren så kändes det som att en tung sten släppte från mitt bröst. Jag nästan längtade tills jag fick prata med mamma så att hon kunde få veta. Och jag har alltid hållt saker hemligt för mina föräldrar. 
Dessutom skulle hon följa med mig när jag ska ta blodprov och det känns bra. Mamma jobbar ju inom sjukvården själv så hon kan ju mycket och det känns tryggt att ha med mig henne till sjukhuset.
En annan fördel med att mamma jobbar inom sjukvården är att hon kan gå in och kolla på mina recept på apoteket på hennes dator på jobbet och sådär. Läkaren hade dock inte skrivit något recept då mamma kollade men hon har säkert inte hunnit.

Men det känns i alla fall bra att mamma vet och det är ju jättepositivt!

Var ju till UPM idag och träffade min psykolog samt en överläkare där som frågade mig lite frågor. Det var inte så många frågor och det tog inte så lång tid.

I alla fall så ska jag till sjukhuset och ta blodprover (åh, döda mig! jag hatar nålar) för att se så jag inte har brist på något i kroppen som kan göra att det leder till en depression, men det trodde hon inte eftersom att jag äter normalt och sådär.

Sen så har jag fått ett recept på Sertralin(?) tror jag att de hette. Lär ju vara asdyra som vanligt med allt på apoteket. Så jag ska väl försöka hämta ut dem imorgon så jag kan börja. Ska ta halva tabletter i en vecka först sen kan jag ta hela. Så i typ två veckor kommer jag väl ha lite biverkningar (kanske) men det var typ illamående om man inte åt dem tillsammans med frukost. Men jag äter ju frukost så hoppas att det inte blir några problem. Fast jag funderar på om jag ska vänta med att börja med dem tills jag kommer hem från Sthlm. Men jag vet inte. Jag ska prata med mamma så får vi se.

Och sen så vill jag ha med mig antingen mamma eller pappa till sjukhuset när jag ska ta blodproverna, för jag hatar verkligen sånt. Har ont i armen redan nu ju. Hoppas att det ska gå och göra innan jag åker, så jag har det gjort!
Ångest redan innan det ens är bestämt när jag ska ta blodprov. Usch!

Var ju som sagt möte på skolan idag igen och då beslutades det att vi skulle ha ett till möte med en person som är ansvarig för ett projekt som innebär att de som inte kan gå i skolan, och har testat alla medel för att kunna gå kvar i skolan och det inte funkat, ska få hjälp av en handläggare som hjälper en att hitta en praktikplats, där man själv vill vara. Och samtidigt står man kvar med sitt studiebidrag, men man har praktik istället för lektioner.

Sen så ska jag även fundera på om jag ska söka Birka Folkhögskola. Men jag vet inte. Ska i alla fall försöka få ett studiebesök där så jag ändå får se hur det är där.

Jag vet inte hur det känns. Det känns väl ganska bra men just nu är det ganska luddigt över hur det kommer att bli. Och tills det där mötet är så kommer jag behöva gå till skolan i alla fall för att mitt studiebidrag inte ska försvinna. Det är ju jätteroligt när man mår så dåligt i skolan. Men men.. 
Vi får se hur det blir.

Nu måste jag fortsätta skriva så jag blir klar med min "historia" nån gång!

Idag är det måndag vilket betyder att det är en ny vecka.
Är inte i skolan idag och jag ska inte till UPM idag heller så hela dagen ska jag vara hemma. Det är ingen sol ute idag så det är inte direkt så trevligt att gå ut.
Jag ska titta och jämföra billigaste resor till Stockholm också. Funderar på ifall jag ska åka på tisdagen istället för på onsdagen. Men jag vet inte.

Jag vet fortfarande inte om jag vill åka. Men samtidigt så känns det som att jag vill åka.
Ena stunden är jag stensäker på att jag ska åka, andra stunden vet jag inte. Det är oerhört frustrerande.
Men jag ska jämföra resor i alla fall för det känns som att jag kommer att ångra mig ifall jag inte åker.
Så det är väl vad jag kommer att spendera min eftermiddag åt. Jämföra resor, wihoo!

Har suttit och skrivit hela förmiddagen. Har skrivit på "storstadstjejen" så det kommer komma upp en del varje dag tills den är så gott som klar.

Imorgon är det möte på skolan och jag slår vad om att mamma och pappa har glömt bort det så jag får påminna dom om det när de kommer hem sen. Då kommer det bli så att jag inte kommer att fortsätta gå i skolan utan jag kommer få ett annat alternativ som jag kommer att välja. Och jag hoppas att mamma och pappa tycker att det är ett bra alternativ.

Nu står jag inför ett val.
Stockholm på lovet för att besöka mitt ex och spendera alla mina riksdaler jag äger och har på den resan och vistelsen där 
eller
Stanna hemma på lovet, inte träffa mitt ex och ha pengarna tills jag åker till London i maj?

Varför ska jag åka?
- För att jag får träffa honom igen.
- För att det är roligt att umgås med honom.
- För att jag fortfarande gillar honom.
- För att jag kanske åker därifrån och är mer än vän med honom.
- För att det känns som att jag kommer att ånga mig om jag inte åker.
- För att det känns som att han kommer bli ledsen om jag inte åker.
- För att han kanske slutar prata med mig om jag inte åker.

Varför ska jag inte åka?
- För att jag inte vet om jag faktiskt vill träffa honom igen.
- För att jag inte vet om jag faktiskt vill vara mer än vän med honom.
- För att jag vill använda mina pengar till London istället.

Åh... Jag vet inte hur jag ska göra...

Det är verkligen såhär jag känner ibland.
Känner verkligen igen mina tankar i Timbuktu's Resten av ditt liv.
Så lånar den delen som jag känner likadant för!

Har tänkt på det länge, verkligen tänkt
Hur jag skall få dig att förstå hur det känns
Hur jag skall närma mig detta, våga berätta
Släppa, få hjärtat å lätta
Rädd att jag kanske hade läst dig fel
Kan jag säga nu med säkerhet
Att min första instinkt var korrekt
Nu vill jag uttrycka det i klartext
Du är helt klart unik och speciell
Universum är vigt åt dig själv
Från den djupaste platsen mörkaste delen
Av min själ vill jag berätta det här

Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer...

Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör

Jag hoppas du,
Du får leva med det resten av ditt liv.