Åkte ju till min pojkväns pappa i torsdags och var nervös för att jag inte skulle hitta och för att jag skulle vara där i 5 timma ensam innan min pojkvän kom. Hade ju aldrig träffat hans pappa förut.

Men jag hoppade av på rätt hållplats och så möttes jag av hans pappa, hans pappas nya fru och min pojkväns syster. De var väldigt trevliga och klumpen i magen försvann nästan direkt när jag fick kramar som välkomnande. Väldigt snälla människor så allting gick jättebra.

Vi har väl egentligen inte gjort så mycket. Men å andra sidan finns det inte jättemycket att göra i den där lilla orten. Sen har det varit kallt och blåsigt och inte jättekul väder direkt. Men det har varit trevligt ändå! Det är ju sällskapet som räknas.

Det känns återigen som att jag bara åker bort och hälsar på mina föräldrar när jag kommer hit. Och att jag snart ska åka tillbaka hem till min pojkväns lägenhet i Sthlm och vara med honom. Den där hemmakänslan har försvunnit från mitt riktiga hem, och hemmakänslan finns istället hos min pojkvän. Om någon förstår vad jag menar med det.
Men det är så sjukt hur ens hemmakänsla kan försvinna sådär.

Nu dröjer det drygt 2 månader innan vi kan ses igen. För vi hinner inte ses något innan jag åker till London den 25e maj, och jag kommer hem 1-2 juni. Minns inte riktigt. Och efter det har jag ju lite skoldagar kvar och sen har jag sommarlov. Ska försöka åka direkt när sommarlovet börjat. För då kommer jag nog vara hos min pojkvän i två veckor, billigare och mer tid tillsammans. Han jobbar ju men jag kan ju vara där ändå. Kanske kan få med mig min andra hälft så hon kan vara där med oss i en vecka av de två jag är där? Det skulle vara trevligt.
Sen ska han komma hit till mig någon gång på sommarlovet då han tar betald semester och så ska han försöka komma hit på min födelsedag och vara hos mig över helgen!
Det löser sig. Men det kommer bli två jobbiga månader framöver, förhoppningsvis går de fort!