Jag är ju tillbaka i skolan på fulltid nu igen efter att ha varit ganska frånvarande i typ 2 månader(?) och det betyder att jag har missat ganska mycket i typ alla ämnen.

Och jag vet hur mycket jobb jag tar på mig eftersom att det bara är typ 5 veckor kvar, och då är jag borta 1 vecka av de 5, så rektorn säger att det är omöjligt för mig att fixa alla kurserna på så kort tid.
Men varför säger alla förutom lärarna att det är omöjligt för mig att ta igen allt?
För när jag frågar lärarna vad det är jag måste göra så säger de att det inte är jättemycket eller att det kommer vara lätt för mig att fixa det. Så det här gör ju att jag får höra två olika sidor från de på skolan, vilket gör det ganska rörigt för mig.

Det jag måste få är ett papper där det står exakt vad jag måste göra, för att få godkänt i respektive kurs. För då vet jag vad jag ska göra och då kan jag ta hem och plugga som en gris den sista månaden.

Anledningen till att jag måste veta exakt vad det är för uppgifter jag måste göra för att få ett godkänt i kurserna är för att jag måste ha tydliga instruktioner så jag vet exakt vad jag ska göra och när det ska vara klart. Enligt en utredning som jag gjort tillsammans med en psykolog för några år sedan.

Något som skulle göra mig oerhört glad är ifall jag faktiskt fixar i stort sett alla kurser, även de som de säger är omöjligt för mig att fixa, så de på skolan får se att de hade fel om mig!

Jag vill verkligen det här, jag känner det i mig! Med all min nya energi och all den nya orken jag har varje dag så känns det faktiskt som att jag kommer orka plugga ihjäl mig den sista månaden.

Det som jag är fast besluten om är att jag ska ha ett slutbetyg även om jag får 1 eller 2 IG. Så länge jag inte har mer än 250 poäng som jag har IG, för då blir det ett samlat betygsdokument = läsa ännu mer skola efter skolan, vilket jag INTE tänker göra.

Jag hoppas att det här håller i sig nu och att jag faktiskt klarar det här, för det skulle verkligen kännas såååå skööönt! Sen hoppas jag att nästa år inte blir lika jävligt som det här, för det skulle inte vara någon höjdare att allting skiter sig när man går sista året.

Jag kan klara det här, bara jag vill! Och jag tänker klara det här!

Blir galen.
Har suttit i en timma nu tillsammans med min mamma och försökt mig på några tal i Ekvationer-kapitlet som är ett av de två kapitlen jag har som rest i Matte A sedan ettan.
Jag förstår lika lite nu som när vi började, trots att jag ändå lyckades göra några tal. Men jag förstod inte alls vad jag gjorde. Och det bästa är ju att jag kommer glömma bort allt tills imorgon igen, kul.
Det där jävla x och y och alla andra bokstäver kan gå och ta sig någonstans.

Jag hatar matte och har alltid haft oerhört svårt för det. Men det har nästan blivit svårare och svårare för mig att klara av matten, för jag förstår mindre och mindre för varje år som går. Även om man räknar i stort sett samma saker i flera år.
Jag glömmer bort i stort sett allt jag lärt mig när jag sitter med matteboken en kväll för att repetera till provet som är på morgonen efter. Oavsett om jag jobbat med ett avsnitt i flera veckor, så glömmer jag ca 90% av allt.
Därför får jag alltid IG på matteprov. Det känns inte sådär jätteroligt.
Och att jag faktiskt MÅSTE klara Matte A eftersom att det är ett kärnämne gör inte det hela lättare, eftersom att jag har sådan press på mig att jag måste plåga mig igenom nånting som jag inte förstår ett skit av så lär jag mig inte bättre direkt.

Just nu är jag i ett tillstånd där jag bara vill riva sönder och elda upp en mattebok för att aldrig behöva se en igen. Men jag vet att jag måste bli klar med det här och det är så frustrerande att veta att jag är så nära att få godkänt i kursen och bli så arg på att man inte förstår.

En sak är säker. Jag kommer hålla mig så långt borta från matte som möjligt när jag läst klart kursen.

Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.
Skulle kunna säga det hela tiden om jag hade orkat. Det är så jag känner.

Imorgon är det dags för skola igen och jag vill verkligen inte det här. De här gnagande tankarna om vad som känns bäst har gjort att jag börjat hata allting som har med skola att göra. Jag vill inte gå mer skola. Vill knappt ta studenten längre av den anledningen att det har med skola att göra. Jag vill inte vara där. Jag hatar skiten. Det är ingen som tvingar mig att vara där. Men jag har inget jobb som ger mig en inkomst, hade jag haft det så hade jag nog hoppat av skolan känns det som. 

Jag vill verkligen inte dit. Nog för att jag inte gillat skolan sedan 5an men jag trodde aldrig att det skulle bli såhär illa. Att jag har sådan ångest över att gå till skolan att jag börjar gråta och nästan får panikattacker. Då är det ganska illa.

Hade jag kunnat så hade jag struntat i skolan. I alla fall när det blivit som det blivit nu. Men jag måste ha ett slutbetyg från gymnasiet för annars får jag inget jobb. Och det måste jag ha för att kunna flytta hemifrån och kunna försörja mig själv, för den dagen kommer ju också. Jag måste ha en inkomst, och utan slutbetyg = inget jobb = inga pengar = bo hemma hos föräldrarna tills jag är 25+.

Jag önskar bara att jag kunde försvinna. Jag har ingen lust att leva med det här längre. Att leva med tankarna om att hela tiden vara så rädd för att göra fel/välja fel. Att vara rädd för att jag ska förstöra allting för mig själv.

Please God, make it stop.

Idag mår jag lite bättre men jag är fortfarande lite seg i kroppen som jag var igår. Känner mig otroligt dyster. Trodde att mina anti-depressiva skulle hjälpa mot den här dysterheten, kanske måste höja dosen i alla fall? Det har fungerat ganska bra tills jag kom hem från min pojkväns pappa men nu senaste dagarna har det bara känts som innan jag började med medicinen. Kanske ett tecken på att jag ska höja?

Jag är så otroligt less på att tänka samma tankar hela tiden. Tankarna om skolan. Hur jag vill göra och vad som känns rätt. Egentligen så känns det just nu som att jag inte alls vill ha praktik två dagar i veckan och läsa svenska a/b, engelska b och matte a. Utan det känns som att jag vill fortsätta som vanligt, nackdelen är dock att jag missat så otroligt mycket att jag typ inte kommer hänga med i vad de håller på med nu i klassen.

Men jag vill samtidigt inte få ett samlat betygsdokument istället för ett slutbetyg, för då blir det ännu mer skola i alla fall när jag väl ska börja jobba, och det känns verkligen inte som att skolan är något för mig och då kommer det med största sannolikhet inte att ändras någonsin. Då kanske det inte är så lämpligt att behöva plugga efter skolan i alla fall för att få en tillräcklig utbildning som jag behöver för att få jobb i dagens samhälle.

Jag orkar inte tänka de här tankarna längre. De är så söndernötta nu så jag vill bara försvinna. Jag vill försvinna ner under jorden och slippa all den här skiten som har med skola att göra. Orkar inte längre.

Det är andra gången som det här händer inom loppet av drygt en månad nu. Jag kan tänka mig att det är otroligt svårt för dig. Men jag tänker inte ha den här diskussionen med dig fler gånger.
Du har fått dina chanser, och jag kan tänka mig att det är sjukt svårt för dig att sluta. Men du kan inte fortsätta såhär.
Jag vill inget annat än att du ska finnas kvar här, för mig, för din familj och framförallt din lillasyster. Men jag vet inte hur länge till du kommer att finnas kvar om du fortsätter med det här.

Och jag vet hur mycket det här betyder för dig, att ha mig. Du har själv sagt att du vill inte förstöra det vi har.
Jag vill inte heller det, men jag kan inte hjälpa dig härifrån.

Du måste klippa alla band, med allt som har med det här att göra, annars kommer allt det du byggt upp förstöras. Mot din vilja. För jag vet att du inte vill det här.

Idag var jag till UPM och hittills så tycker jag att det funkar bra med den psykologen jag går till. Och jag har egentligen aldrig haft några problem med att gå dit. Oftast har jag tyckt att det varit riktigt skönt att få gå dit.
Men idag var det något som inte stämde.
Jag vet inte vad det var som gjorde det, men det kändes helt enkelt inte bra. Det kändes mest bara jobbigt att sitta där och prata. Typ som att "vafan, ska jag sitta här och prata för? jag mår ju bra så vad tjänar jag på att sitta här och prata om mig själv?" och jag har inte riktigt känt så innan.

Jag tror att det är viktigt för mig att jag fortsätter gå dit och fortsätter prata med någon. Men som jag mår nu så känns det inte som att jag behöver det. Möjligheten finns ju dock att jag kan anpassa träffarna lite med efter hur jag känner. Jag måste ju inte gå dit varje vecka. Men samtidigt så tror jag att det kanske är bra för mig om jag gör det ett tag till, särskilt nu när jag nyligen börjat med medicinen.
Får hoppas att jag inte fortsätter känna såhär.

Allting är så rörigt. Alla tankar och alla känslor är i en enda röra.
Jag vet inte hur jag vill göra eller vad jag vill.
Det känns bara som att jag förstört mitt eget liv...

Nu har jag bestämt mig för hur jag ska göra. I alla fall resten av den här terminen. Kan ni fatta att det är runt 40 skoldagar kvar?! Det är ingenting ju, och en vecka av dem är jag borta. Typ. När jag är i London. Det är ju ingenting, 40 dagar.

I alla fall så bestämde jag att jag ska läsa klart Svenska B och Engelska B med min klass. Och läsa klart Matte A och Svenska A som jag har rester i sen 1an.
Till hösten kan jag välja att läsa vissa kurser tillsammans med klassen och ta studenten tillsammans med dem. Men då får jag ett samlat betygsdokument istället för ett slutbetyg. Alltså betyder det att jag kommer behöva läsa på komvux eller liknande efter gymnasiet för att få tillräckligt med poäng. Vilket betyder mer skola. Men vad ska jag göra. Vad jag än väljer kommer ju bli fel på något sätt.

Det känns bara som att min pojkväns flytt hit stoppar mig från att välja det jag verkligen känner känns rätt. Men jag vet inte. Samtidigt så vet jag ju egentligen inte direkt vad som känns rätt heller. Det är så svårt.
Även om allting är bestämt nu så känns det ändå inte riktigt bra. Men det skulle det inte gjort vad jag än hade valt.

Man kanske kan kalla det här för små "hemligheter" men eftersom att jag tänkte dela med mig av dem så är det ju inte direkt hemligheter längre. Däremot så känns det som att jag måste få dela med mig av det här till något/någon. Vet inte varför men det känns bara som så.

So here we go;
- jag brukar sitta på we♥it och bli avundsjuk på tjejer och bli lite ledsen för att jag inte är så fin som dem.
- jag brukar sitta och titta på jättefina tjejkroppar och må dåligt för att jag väger alldeles för lite eller må dåligt över något annat som jag är missnöjd med när det gäller min kropp.
- ofta när jag sitter på we♥it så drömmer jag mig bort och önskar mig ett helt annat liv, med pengar, mycket kläder, mycket skor m.m.
- jag får alltid ångest när jag ska träffa nya människor för att jag är rädd att de ska tycka att jag är ful.
- jag har svårt att acceptera mig för den jag är.
- jag har svårt att ta åt mig av komplimanger från människor jag vet bryr sig och älskar mig.
- jag shoppar typ aldrig av den anledningen att jag tycker att jag är så benig och tycker att alla kläder sitter sjukt konstigt på mig.
- alltid när jag får kritik så blir jag innerst inne jätteledsen men försöker att slå bort det och tänker jämt högt i mitt huvud att jag inte ska bli ledsen och försöka tänka på något annat.
- jag får alltid ångest när jag gjort något fel.
- ibland så känns det som att mina tankar och min själ lever i fel kropp. Som att min kropp och mina tankar inte hör ihop. Typ som en missbildning.
- jag gillar att se på film/läsa böcker för då glömmer jag bort mitt liv för en stund och tänker inte på hur jag tycker att jag ser ut.

Jag har alltid haft och har otroligt dåligt självförtroende och självkänsla. Men det är något jag jobbar på. Samtidigt är det dock otroligt svårt att vända tankarna till det positiva när man hamnar i de där branta nerförsbackarna där man hela tiden intalar sig att man inte duger eller ser förjävlig ut.

Jag tror att alla har hemligheter och jag tror att det är bra för människor att ha vissa hemligheter som de inte berättar för någon.
Jag själv har många hemligheter som jag inte berättar för någon och jag tror att man måste ha den möjligheten. För vad händer med en om man delar med sig av allt och verkligen inte har minsta lilla hemlighet för sig själv? Ja, det vill jag inte ens tänka på. För även om man har en själsfrände, vare sig det är en pojkvän eller en jättenära kompis, som man kan dela med sig av allt med, så tror jag ändå att det är bra att ha åtminstone 1-2 hemligheter som man håller för sig själv. 

Missförstå mig rätt. Jag menar inte att man ska dölja för sin pojkvän/flickvän att man gjort något dumt eller att dölja för sin bästa vän att man gjort något. Alltså ha hemligheter som kan såra någon annan. Det jag syftar är hemligheter som har med en själv att göra. Det kan vara vadsomhelst. Att man har en tvångstanke som man inte blir av med eller något heeeelt annat som man känner att man bara vill hålla för sig själv.

Jag har många hemligheter, så många att jag inte ens kan hålla rätt på dem så att jag kan räkna dem. Men det är hemligheter som jag vill hålla för mig själv av en anledning.

Och jag tror definitivt att sådant är viktigt!

Ärligt talat så tror jag att vädret skämtar med oss idag bara för att det är 1a april - you know why? Jo, det har varit snöstorm här till och från heeeela dagen och kallt så in i bängen. Så ja, jag tror att det är vädrets sätt att säga april, april och räcka ut tungan åt oss för att vi hoppats på att våren var kommen. Men icke.

Det är alltså en ny månad nu. Ny månad vilket betyder nya möjligheter, en månad närmare till London-resan, närmare till sommaren, närmare min vuxenårs-dag och förhoppningsvis bättre tider.
Jag hoppas att april har mycket gott att erbjuda mig och resten av världen! Sen hoppas jag på att det är en positiv månad överlag. Jag ska i alla fall försöka vara så positiv som möjligt, som jag försökt vara de senaste 2-3 månaderna vilket funkat ganska bra. Har inte mått fullt lika dåligt i alla fall.

Jag är inte den som ger upp i första taget.

Idag har jag varit och handlat, målat tavelramar som mamma ska ha i köket och så har jag tvättat och hängt tvätt. De som känner mig vet att jag är alldeles för lat/bortskämd för att göra sånt utan att bli bedd om det. Men nu helt plötsligt så har jag börjat ta initiativ och faktiskt inte säga nej varje gång mamma och pappa ber mig göra något för att de egentligen inte har tid.

Jag vet inte vad det är som gör det. Men jag har helt enkelt bara lust till att göra saker och ting som jag inte haft på säkert snart 10 år. Saker som egentligen inte är så roliga, som att städa, tvätta och handla mat helt själv. Men det gör jag och jag tycker efteråt att det känns bra! För nu har jag hjälpt mamma och pappa med någonting och då vet jag att de blir glada och då blir jag glad.

Det kan knappast bero på medicinen tror jag. För den borde inte gett effekt efter 3 veckor bara? Låter lite konstigt när det vanligtvis är 5-6 veckor innan effekten av medicinen visar sig och dessutom brukar man inte märka det själv utan det är ens anhöriga.

Hur som helst så hoppas jag att den här känslan och att jag tar initiativ stannar hos mig under en lååååång tid framöver! Jag fattar inte vilken bubbla jag varit instängd i, i så många år, och jag vill aldrig mer tillbaka.

Idag är jag otroligt seg och dyster. Vilket märktes idag när min nya mentor frågade flera gånger hur jag mådde och tyckte att jag såg skitdeppig ut. No shit? Jag äter anti-depressiva av en anledning liksom.
Ibland känns det inte riktigt som att hon har sån koll på allting. Hon frågar samma frågor om och om igen. Senil eller?
I början tyckte jag att hon verkade bra, men jag stör mig bara mer och mer på henne. 

Jag får uppfattningen om att alla på skolan pushar mig till att hoppa av. Så att de slipper ha med mig att göra. Då slipper jag vara deras bekymmer liksom. Känns så.

På tisdag måste jag bestämma mig för hur jag ska göra. Känns sjukt jobbigt när jag vet att jag ska på studiebesök EFTER att jag måste bestämma mig.
Tänk om jag bestämmer mig för att gå kvar och plugga igen allt jag missat och ta studenten med förhoppningsvis ett slutbetyg och så går jag på studiebesöket och så ångrar jag mig?
Eller tänk om jag väljer att börja om och gå livsmedel och ångrar mig?

Det är typ det som jag är mest rädd för. Att jag ska ångra mig igen. Att jag ska välja fel.
Och alla säger att "men det är väl inte hela världen?" men för mig så känns det som det är det. För jag måste ha ett jobb, hur ska jag annars klara mig? Jag kan ju inte bo hemma hela livet. Och om jag börjar om så måste jag fixa ett extrajobb någonstans så jag kan få in mer pengar än bara 1050 i månaden i 3 år till för annars kommer saker och ting inte funka för mig som vuxen.

Allt är så jobbigt och jag blir så frustrerad över att jag måste bestämma något sånt här...
Jaja, vi får väl se på tisdag om rektorn tillåter mig att gå kvar i skolan eller inte.

Jag blir så trött. Och så ledsen.
Ligger ju efter lite i skolan, men jag har för mig att det inte är jättemycket och därför så har jag ändå funderingar på att fortsätta skolan för då kan jag ju bara ta igen det.
Och det har jag sagt till min nya mentor och hon har inte på papper vad det är jag har missat och inte och på henne låter det som att det är jättemycket. Hon har liksom inte ens sett det på papper själv så hur kan hon veta? På tisdag ska vi ha möte med rektorn och då ska vi få se på papper hur mycket jag har missat.

Det som gör mig ledsen är att de på skolan säger:
"Du har ju missat jättemycket (när de egentligen inte vet om jag har det eller inte) och det kommer inte du klara av att ta igen. Det är omöjligt. Du kommer inte klara det."
Jaha? Och hur vet ni det? 

Det känns som att de vill bestämma åt mig och typ bestämma att jag ska sluta. För min nya mentor har även sagt att det egentligen inte är någon idé för mig att fortsätta skolan för jag kommer inte klara av det.
Vad vet de om vad jag klarar och inte? Det här är mitt liv, det är mitt val och jag är den enda som vet vad jag klarar av och inte.
Jag avskyr när någon säger att jag inte klarar av att göra saker och ting.

Så just nu känns det lite som att jag blir motarbetad från lärarna osv på skolan och det motiverar ju inte mig bättre direkt. Det gör ju mig ledsen och till slut så börjar man ju tro på att man inte klarar av det och då går ju allt åt helvete liksom.
Tack för erat stöd liksom...

Har inte pratat om det här med mamma ännu, men jag ska göra det ikväll. Måste försöka komma ihåg det.

Jag har huvudet fullt med ord men jag kan inte få ut det. Vet inte vad det är. Jag vill skriva. Skriva massor. Men jag får aldrig till något när jag försöker.
Ändå så sitter jag här, varje dag, och försöker skriva om något. Men det har blivit klent med det på senaste tiden. 

Antar att jag kanske blivit lite bedövad. Jag har bara mitt skolproblem att tänka på för närvarande och det är ju inte direkt några nya tankar angående det som dyker upp. Utan det är samma gamla tankar hela tiden.
Runt, runt, runt.

Det gör mig frustrerad. Att hela tiden gå runt och tänka på samma sak. Men vad ska jag göra åt saken?
Skolproblemet är liksom ingenting som man bestämmer på en dag precis. Utan det tar ju sin lilla tid.
Har gått i flera månader och funderat nu. Dock så har jag bara funderat på gå kvar/börja om gymnasiet på en annan linje under den senaste månaden.
Jag har fortfarande ingen aning. Vill åka på studiebesök på livsmedel först innan jag bestämmer mig.

Då och då kommer jag till en punkt där jag känner att jag kanske ska gå kvar det sista året i alla fall. Det är trots allt bara ett år kvar. Efter det kan jag, om jag vill, ta det lugnt och kanske extrajobba på ICA ett tag eller något. Men då har jag ju ändå tid att fundera och tid att ta hand om mig själv.
Då är den stora frågan bara - kommer jag att klara av att kämpa mig igenom ett år till där jag går nu? Kommer jag orka det?
Problemet som uppstår då är att jag inte kommer att orka läsa klart Matte A och Svenska A plus att gå i skolan på heltid. Jag kanske har tid att läsa klart de kurserna i 3an beroende på hur mycket tid vi spenderar i skolan under det läsåret.

Det finns så mycket frågetecken och så mycket funderingar över det här att jag blir åksjuk. Jag avskyr att aldrig kunna bestämma mig. Och jag avskyr att inte veta. Veta vad som är bäst.

Jag önskar att någon kunde hjälpa mig att bestämma. Att någon vet vad som är bäst, för mig. 
Men det är bara jag som kan bestämma.

Jag hade ju lite bråttom när jag skrev förut idag.
Men jag åkte i alla fall dit och träffade min nya mentor. Och jag försökte förklara för henne vilka alternativ som jag funderade på, men jag är ändå inte helt säker på om hon förstod vad jag menade.
Nästa vecka ska jag i alla fall få åka på studiebesök till livsmedelsprogrammet och se vad de gör och sånt.

Men det är så svårt.
Det är så svårt att veta vad jag vill.
Jag vill gå kvar samtidigt som att jag inte trivs med de ämnena vi har på MP.
Ska jag leva på 1050 kr i månaden i 3 år till då?
Jag kanske inte ens vill hålla på med konditori och sånt efter 1-2 år på livsmedelsprogrammet. Och då kan jag ju inte hoppa av igen.
Då kanske det är bättre att gå kvar på MP och läsa till konditor efter gymnasiet?
Det är ändå bara ett år kvar.

Åh, jag är så kluven inför allt det här.
Jag vet inte alls vad jag ska välja.

Jag är så kluven över hur jag ska göra med skolan och allt det här. Jag vet inte alls vad jag vill eller vad som kommer vara bäst.
Självklart vill jag gå kvar där jag går nu, ta studenten med mina klasskompisar om ett år och flytta ihop med min pojkvän. Men kommer jag klara av det?

Om jag testar att gå så som det är bestämt nu i två veckor, har jag då möjlighet att komma tillbaka till där jag går nu och fortsätta som vanligt?
Orkar jag det?
Orkar jag ha de ämnena som jag har nu i drygt 3 månader till?
Kommer jag klara av att jobba på lektionerna igen, eller kommer jag falla tillbaka till gamla spår och bara sitta och glo på lektionerna?
Kommer jag orka vara kvar på skolan längre än till efter lunch?
Jag har ingen aning om hur jag ska göra.

På tisdag ska jag träffa min nya mentor och prata med henne. Då ska jag försöka fråga om jag kan komma tillbaka till skolan sen, om det inte går alltför lång tid, om jag känner att jag orkar vara kvar där jag är nu i ett år till.
Det är ett år.
Ett enda år.
Det kanske inte låter så mycket. Men för mig så kommer det kännas som en otrolig evighet.

Jag hatar att ha sådana här beslut att ta. För hur ska jag veta vad som är rätt för mig när jag inte testat?
Jag har testat mediaprogrammet nu, och det är inte min grej.

Sen är jag rädd för att mina tankar på att bli konditor inte kommer finnas kvar om ett år när jag tagit studenten.
För isåfall kanske det är värt att försöka orka ta mig igenom det sista året för att läsa till konditor efter gymnasiet.
Jag har ingen aning.

Usch...

Igår hade jag ett möte på skolan med studievägledare, min nya mentor och min mamma.
Vi pratade lite om mig och hur jag är som person. Och om skolan såklart.

Det som beslutades var:
- Jag ska få möjlighet att gå på studiebesök på en folkhögskola utanför stan, även om det inte känns rätt för mig så vill ändå min nya mentor att jag ska åka dit och se för att veta vad jag tackar nej till.
- Jag ska få möjlighet att gå på studiebesök på ett gymnasieprogram där man kan inrikta sig på konditori i 2an. Det betyder alltså att jag ska söka om gymnasiet till hösten och gå ytterligare 3 år i skolan.
- Jag ska läsa klart Engelska B, Svenska B, resterna i Matte A och resterna i Svenska A tills den här terminen är slut. Vilket betyder att jag har en lektion på måndagar, torsdagar och fredagar.
- Eventuell praktik två dagar i veckan.

Min läxa till tisdag då jag ska träffa min nya mentor igen:
- Försöka hitta fler än ett program som jag skulle vilja söka till.
- Komma på olika praktikplatser som jag skulle vilja vara på.

Mina tankar och känslor om allt det här:
Det känns på ett sätt som ett jättebra alternativ samtidigt som att jag inte riktigt vet om jag pallar 3 år till i skolan. Jag menar, vad är det som säger att det kommer att bli bättre på ett nytt program? Men samtidigt kan det ju bli mycket bättre, det kan ju vara värt det. Det känns bra att jag ska få åka på studiebesök för att få bilda mig en egen uppfattning om programmet och även om folkhögskolan.

Sen känns det bra att jag ska ha praktik två dagar i veckan för då slipper jag sitta hemma och ha tråkigt på tisdagar och onsdagar. Det är inte bra för mitt psyke heller.
Men är det så roligt att börja i en klass där jag kanske inte alls trivs och där alla dessutom är 2 år yngre än mig?

Är det så roligt att ta studenten 2 år efter mina nuvarande klasskompisar?
Är det värt att gå kvar där jag går nu och ha ett ofullständigt gymnasiebetyg när jag tar studenten?
Är det värt att gå kvar där jag går nu för att behöva plugga upp massa ämnen efter studenten? Då blir det ju ännu mer skola i alla fall.

Dessutom så är min pojkvän lite ledsen över ifall jag ska söka om och gå 3 år till i skolan för då känner han att han lika gärna kan gå klart sin lärlingsutbildning i 3 år till. Vilket betyder att vi kommer bo 60 mil ifrån varandra i 3 år till. För han tänker att han flyttar hit för att bo med mig, och det kan han inte eftersom att jag inte kan betala hyran med ett studiebidrag och då kan vi inte bo tillsammans eftersom att vi måste dela på hyran. Och då känner han att han inte vill flytta hit för att bo själv i en ny stad tills jag är klar med skolan.

Så jag känner mig lite pressad till att gå kvar för självklart vill jag ju att han ska flytta hit men jag vet att det är egentligen inget alternativ att gå kvar där jag går nu. För jag har liksom redan släppt allting och jag ligger efter i varje ämne förutom i Engelska B. Och det är alldeles för mycket för mig att ta igen och det skulle jag inte klara av med min psykiska ohälsa. Det är vad alla säger till mig. Och jag tror dem för att det är sant.

Pratade om det här med min psykolog igår och hon förstod att jag var väldigt kluven över allt det här.
Jag har ganska mycket att fundera på just nu om man säger så.
Det är ett stort beslut och jag försökte lyssna på min psykologs råd om att det är jag som är viktigast i det här och att jag inte ska låta mig påverkas av någon annan. Utan beslutet måste utgå från vad jag vill, vad jag känner och vad som känns bäst för mig.
Men det är svårt att tänka så när man så gärna vill att ens pojkvän ska flytta hit.
Jag vill inte bo 60 mil ifrån honom i 3 år till.

Nu har jag ätit medicinen i 6 dagar, nästan en hel vecka alltså. Första 4 dagarna så åt jag bara halva dosen (25mg) för att smyga fram så jag inte fick så mycket biverkningar.
Dessutom så har jag alltid tagit tabletterna till frukost vilket har gjort att jag inte mått illa eller något sånt.

Biverkningar som jag känt av:
- har haft lite mer huvudvärk än vanligt
- varit lite yr
- tröttare än vanligt
- svårigheter med att sova
- hungrig i stort sett hela tiden
- skakis
- svårt att slappna av/varit spänd
- känt lite mer oro

Sen tror jag inte att det varit så mycket mer. Dessa biverkningar har varit väldigt lindriga så det har inte varit så att det är outhärdligt. Jag tycker hittills att det fungerar ganska bra. Men effekten av medicinen kommer ju inte förrän efter några veckor, och det är inte jag själv som kommer märka effekten utan det är mina anhöriga.
Så vi får väl se om det hjälper!
Jag hoppas på det.

Något som slog mig igår var att min pojkvän kändes kall mot mig. Jag vet inte om det var för att han var trött eller vad det var. Så jag hoppades på att det skulle bli bättre idag, men jag vet inte om det är det. Det känns inte riktigt så.