Idag har jag varit och handlat, målat tavelramar som mamma ska ha i köket och så har jag tvättat och hängt tvätt. De som känner mig vet att jag är alldeles för lat/bortskämd för att göra sånt utan att bli bedd om det. Men nu helt plötsligt så har jag börjat ta initiativ och faktiskt inte säga nej varje gång mamma och pappa ber mig göra något för att de egentligen inte har tid.

Jag vet inte vad det är som gör det. Men jag har helt enkelt bara lust till att göra saker och ting som jag inte haft på säkert snart 10 år. Saker som egentligen inte är så roliga, som att städa, tvätta och handla mat helt själv. Men det gör jag och jag tycker efteråt att det känns bra! För nu har jag hjälpt mamma och pappa med någonting och då vet jag att de blir glada och då blir jag glad.

Det kan knappast bero på medicinen tror jag. För den borde inte gett effekt efter 3 veckor bara? Låter lite konstigt när det vanligtvis är 5-6 veckor innan effekten av medicinen visar sig och dessutom brukar man inte märka det själv utan det är ens anhöriga.

Hur som helst så hoppas jag att den här känslan och att jag tar initiativ stannar hos mig under en lååååång tid framöver! Jag fattar inte vilken bubbla jag varit instängd i, i så många år, och jag vill aldrig mer tillbaka.

Jag vet inte hur många gånger vi har haft den här diskussionen förut. Jag kan inte säga något mer än det jag redan sagt till dig de tidigare gångerna vi har haft den här diskussionen.

Det jag uppskattar är att du är ärlig, trots att det är svårt för dig och jag uppskattar att du är det för att du inte vill förstöra det vi har.
För det visar bara hur mycket jag betyder för dig och hur mycket du älskar mig. Och enda anledningen till att jag blir ledsen och lite sårad är för att jag bryr mig om dig och jag önskar att jag kunde hjälpa dig på alla möjliga sätt. Men det är inte det lättaste när du inte är här i samma stad som mig. Skulle du bo här så skulle jag kunna hjälpa dig på ett helt annat sätt som skulle kunna vara mycket bättre.

Jag hoppas bara att det här får ett hastigt slut innan Dem tar dig ifrån mig ♥

Idag är jag otroligt seg och dyster. Vilket märktes idag när min nya mentor frågade flera gånger hur jag mådde och tyckte att jag såg skitdeppig ut. No shit? Jag äter anti-depressiva av en anledning liksom.
Ibland känns det inte riktigt som att hon har sån koll på allting. Hon frågar samma frågor om och om igen. Senil eller?
I början tyckte jag att hon verkade bra, men jag stör mig bara mer och mer på henne. 

Jag får uppfattningen om att alla på skolan pushar mig till att hoppa av. Så att de slipper ha med mig att göra. Då slipper jag vara deras bekymmer liksom. Känns så.

På tisdag måste jag bestämma mig för hur jag ska göra. Känns sjukt jobbigt när jag vet att jag ska på studiebesök EFTER att jag måste bestämma mig.
Tänk om jag bestämmer mig för att gå kvar och plugga igen allt jag missat och ta studenten med förhoppningsvis ett slutbetyg och så går jag på studiebesöket och så ångrar jag mig?
Eller tänk om jag väljer att börja om och gå livsmedel och ångrar mig?

Det är typ det som jag är mest rädd för. Att jag ska ångra mig igen. Att jag ska välja fel.
Och alla säger att "men det är väl inte hela världen?" men för mig så känns det som det är det. För jag måste ha ett jobb, hur ska jag annars klara mig? Jag kan ju inte bo hemma hela livet. Och om jag börjar om så måste jag fixa ett extrajobb någonstans så jag kan få in mer pengar än bara 1050 i månaden i 3 år till för annars kommer saker och ting inte funka för mig som vuxen.

Allt är så jobbigt och jag blir så frustrerad över att jag måste bestämma något sånt här...
Jaja, vi får väl se på tisdag om rektorn tillåter mig att gå kvar i skolan eller inte.

Rubriken har ingenting med inlägget att göra. Tog bara det första som dök upp i mitt huvud.

Idag är det fredag och egentligen så ska jag vara i skolan just nu och ha lunch. Men eftersom att jag tydligen måste stängt av mitt automatiska alarm så väcktes jag inte imorse. Vilket ledde till att jag försov mig och vaknade för en timma sen. Och nu är det ingen idé att åka dit.
Ska träffa min nya mentor idag kl 12.15 så ska åka in till stan så jag är på skolan till kl 12 i alla fall. Sen efter det så ska jag köpa Cola och sen ska jag åka hem och då har jag helg!

Det är väl det jag ska göra idag. Tror att jag ska börja på mitt porträtt av Johnny Depp när jag kommer hem sen.

Write ya' later!

Då var det dags för det där som heter sova. Jag är så otroligt trött på morgnarna att det är sjukt alltså, antar att det är sommartiden som gör det. Att ställa om sig sådär är inte riktigt min grej. Men jag vänjer mig snart.

Jag har kommit in i en rit-period. Brukar ha rit-perioder i mars-april. Så första dagen blev igår då jag skissade en bild på Britney Spears, gillar inte henne men gillar bilden som jag utgick från. Sen fick jag jobba mycket med hår vilket jag vill träna på.
Och idag har jag ritat en Ford Mustang 67 till min andra hälft eftersom att hon bad om det. Hoppas bara att hon gillar den och att den är ungefär som hon vill ha den! 
Imorgon ska jag börja på ett porträtt av älskade och snyggaste Johnny Depp! Får alltid sådan ångest när jag bestämmer mig för att rita snygga människor, för är så rädd att jag ska rita dem så fula. Men jag hoppas att det ska gå bra.

Nu ska jag se en film och hoppas på att jag inte är lika trött imorgon när jag ska kliva upp för att åka till skolan.

Nighty night!

Idag har jag ju varit i skolan och det gick faktiskt bra!
Svenska-lektionen är 1,5 timma och på den tiden så började jag skriva på mitt manus till muntliga i nationella och skrev även klart det. Vilket är sjukt bra gjort när de flesta inte ens är klara. Läraren läste dessutom igenom min text och tyckte att det var jättebra så det känns jätteskönt!
Det enda som fattas nu är en bild och motivera mitt val av bild som ska höra ihop med texten. Jag tänkte ha gjort det idag på lektionen men när jag loggade in på min användare på skolan så var alla mina saker borta?! Allt jag någonsin sparat på min användare på skolan är helt jävla borta! Så det sket sig. Skrev klart texten istället och så får jag fixa bilden senare. Har ju ändå typ 4 lektioner kvar innan nationella är.

Sen gjorde typ ingen nånting på Mediekommunikationen så det var slappt. Och på Multimedian så kunde ju inte jag göra något eftersom att allt mitt försvunnit och man kan inte spara något eller göra något heller. Sjukt störigt.

Så jag har ändå varit duktig i skolan de här två dagarna som jag ändå gått heldag. 

Tycker att jag borde få lite godis för det!

Jag vill ha sommar nu. Älskar sommaren! Idag var det så kallt att jag fick dra på mig vinterjackan igen för vårjackan var för kall, inte okej.

Jag blir så trött. Och så ledsen.
Ligger ju efter lite i skolan, men jag har för mig att det inte är jättemycket och därför så har jag ändå funderingar på att fortsätta skolan för då kan jag ju bara ta igen det.
Och det har jag sagt till min nya mentor och hon har inte på papper vad det är jag har missat och inte och på henne låter det som att det är jättemycket. Hon har liksom inte ens sett det på papper själv så hur kan hon veta? På tisdag ska vi ha möte med rektorn och då ska vi få se på papper hur mycket jag har missat.

Det som gör mig ledsen är att de på skolan säger:
"Du har ju missat jättemycket (när de egentligen inte vet om jag har det eller inte) och det kommer inte du klara av att ta igen. Det är omöjligt. Du kommer inte klara det."
Jaha? Och hur vet ni det? 

Det känns som att de vill bestämma åt mig och typ bestämma att jag ska sluta. För min nya mentor har även sagt att det egentligen inte är någon idé för mig att fortsätta skolan för jag kommer inte klara av det.
Vad vet de om vad jag klarar och inte? Det här är mitt liv, det är mitt val och jag är den enda som vet vad jag klarar av och inte.
Jag avskyr när någon säger att jag inte klarar av att göra saker och ting.

Så just nu känns det lite som att jag blir motarbetad från lärarna osv på skolan och det motiverar ju inte mig bättre direkt. Det gör ju mig ledsen och till slut så börjar man ju tro på att man inte klarar av det och då går ju allt åt helvete liksom.
Tack för erat stöd liksom...

Har inte pratat om det här med mamma ännu, men jag ska göra det ikväll. Måste försöka komma ihåg det.

Nu vet jag i alla fall konsekvenserna av att inte ta sin medicin någorlunda regelbundna tider.
Att vara skakis, svag i hela kroppen, oerhört trött och illamående är ingen höjdare måste jag säga.
Men jag får helt enkelt skylla mig själv. Det är jag som slarvat.
Jag får helt enkelt bli bättre på det här med medicinering. Dock så kan jag ju inte förvänta mig så mycket från mig själv då jag nyss börjat och aldrig medicinerat regelbundet förut.

Apropå medicinen så ringde läkaren som skrev ut medicinen åt mig, som bedömde att jag hade en ordentlig depression, och frågade hur det hade gått.
Jag har ju bara ätit den i 2,5 vecka eller något så jag har ju inte direkt hunnit känna någon skillnad på humöret egentligen. Så jag sa det.
Och då tyckte hon att vi skulle höja dosen. Wait... What?! Höja till 100 mg? Är det verkligen så illa med mig? Uppenbarligen då.

I alla fall så ska jag vänta med att höja så hon skulle ringa mig nästa vecka igen så fick vi se. Kommer nog höja till 75 mg och sen till 100 mg isåfall. Vill inte gå upp på 100 direkt när jag knappt ätit den så länge.

Jag vet ju inte riktigt hur medicinen fungerar ännu så helst vill jag äta den lite längre innan jag väljer det.
Sen är jag ju ganska ung också och det är ju inte jättebra att proppa i sig massa mediciner då. 
Men det är hon som är läkare och jag antar att hon vet bäst så. Får väl helt enkelt lita på det!

Jag klarade av att vara i skolan hela dagen och dessutom så jobbade jag ändå. Men det var inte direkt jobbigt eftersom att vi hade foto.
Vi får väl se hur länge jag orkar vara i skolan hela dagar och dessutom prestera något när jag är där.

Så idag har jag alltså varit i skolan och resten av dagen så ska jag faktiskt inte göra så mycket. Jag kanske ska åka på yoga, men det är inte säkert. Tror inte det faktiskt.
Sen så ska jag kanske följa med på en lägenhetsvisning med min bror, hans flickvän och pappa. Men tror inte att jag orkar det heller.

Har en känsla av att jag bara vill ta det lugnt ikväll och inte göra nånting. Även om jag nu varit hemma flera dagar utan att ha gjort något.

Jag ska i alla fall dricka min älskade O'boy nu! 

Nu ligger jag i sängen och ska se på film tills jag blir trött och ska sova. Dock så kommer det nog ta en stund innan jag somnar för nu är jag ju van vid att sova ganska länge på morgonen eftersom att jag inte varit i skolan.

Har ju bara Svenska B och Engelska B nu, men eftersom att jag inte bestämt mig fullt ut ännu ifall jag ska gå kvar eller inte så ska jag försöka gå på alla lektioner tills vidare och göra mitt bästa under tiden jag är där.

Så hör och häpna, jag ska till skolan imorgon!

Vi får väl se hur det går. Nu har jag ju varit hemma i ett par veckor så kan ju ha hunnit "vila" upp mig lite. Och det bästa kanske är att gå kvar? Jag kanske orkar med det? Om jag får mer stöd hemifrån.

Jag ska försöka i alla fall och mer kan jag inte lova, och mer förväntar sig ingen heller.
Så imorgon kommer vara första dagen på flera månader som jag ska försöka gå hela dagen mellan 8.15 och 16.05. Hjälp...

Alltså, seriöst? Vem fan har inte ett kök i sitt eget hem?!
Vi.

Nu är i alla fall snickaren klar med alla skåpluckor och lådor, så det enda som fattas nu är:
- ny kran till diskhon så vi kan spola vatten i köket igen.
- ny fläktkåpa så vi kan laga mat hemma.
- lägga nytt golv.
- måla om.
- ny kyl & frys.
- ny spis.
- ny diskmaskin.
Det kommer ta ett tag att bli klar med allt. Sen är ju köket inte det enda som vi renoverar heller, hehe. Familjen som renoverar allt.

Men det viktigaste är väl att vi i alla fall fixar så vi kan laga mat hemma, resten kan vi ju ta lite eftersom.

Vi ska äta ute idag också, undrar vad det blir idag då. Hoppas på något nyttigare än kebabtallrik/pizza i alla fall. Men vi får se!

Nej, inte särskilt busy day men jag har ändå gjort någonting idag.

Var sjukt trött imorse och min älskade pojkvän påminde mig om att jag skulle till UPM idag, vilket jag helt hade glömt bort. Och självklart så visste jag att jag inte kunde somna om då så jag fick gott kliva upp och äta frukost så jag kunde åka iväg när det var dags.

Det var väl ingenting nytt på UPM. Eftersom att jag fortfarande tampas med samma gamla tankar så blir det lätt samma hela tiden men. 

Vet inte vad jag ska göra resten av dagen. Vi får se vad som erbjuds helt enkelt.

Jag har huvudet fullt med ord men jag kan inte få ut det. Vet inte vad det är. Jag vill skriva. Skriva massor. Men jag får aldrig till något när jag försöker.
Ändå så sitter jag här, varje dag, och försöker skriva om något. Men det har blivit klent med det på senaste tiden. 

Antar att jag kanske blivit lite bedövad. Jag har bara mitt skolproblem att tänka på för närvarande och det är ju inte direkt några nya tankar angående det som dyker upp. Utan det är samma gamla tankar hela tiden.
Runt, runt, runt.

Det gör mig frustrerad. Att hela tiden gå runt och tänka på samma sak. Men vad ska jag göra åt saken?
Skolproblemet är liksom ingenting som man bestämmer på en dag precis. Utan det tar ju sin lilla tid.
Har gått i flera månader och funderat nu. Dock så har jag bara funderat på gå kvar/börja om gymnasiet på en annan linje under den senaste månaden.
Jag har fortfarande ingen aning. Vill åka på studiebesök på livsmedel först innan jag bestämmer mig.

Då och då kommer jag till en punkt där jag känner att jag kanske ska gå kvar det sista året i alla fall. Det är trots allt bara ett år kvar. Efter det kan jag, om jag vill, ta det lugnt och kanske extrajobba på ICA ett tag eller något. Men då har jag ju ändå tid att fundera och tid att ta hand om mig själv.
Då är den stora frågan bara - kommer jag att klara av att kämpa mig igenom ett år till där jag går nu? Kommer jag orka det?
Problemet som uppstår då är att jag inte kommer att orka läsa klart Matte A och Svenska A plus att gå i skolan på heltid. Jag kanske har tid att läsa klart de kurserna i 3an beroende på hur mycket tid vi spenderar i skolan under det läsåret.

Det finns så mycket frågetecken och så mycket funderingar över det här att jag blir åksjuk. Jag avskyr att aldrig kunna bestämma mig. Och jag avskyr att inte veta. Veta vad som är bäst.

Jag önskar att någon kunde hjälpa mig att bestämma. Att någon vet vad som är bäst, för mig. 
Men det är bara jag som kan bestämma.

Igår blev det kinamat till middag och idag blir det kebabtallrik! Haha, nyttig man är.
Men just nu så kan vi typ inte direkt laga mat i vårat kök eftersom att det renoveras men det ska förhoppningsvis vara klart imorgon eller på onsdag. Så vi får helt enkelt äta middag på favoritpizzerian! Men jag klagar inte för då får jag äta min älskade kebabtallrik.

Seriöst, jag har blivit helt besatt av att äta kebabtallrik, det är så jävla gott! Äter typ pizza mer och mer sällan, men det är bra för när man väl äter pizza då så är det asgott. Det blir så tjatigt om man jämt tar pizza liksom. Även om man tar olika pizzor.
Så jag är inne i en kebabtallrik-fas.

Har faktiskt inte gjort ett skit idag. Min klass var på friluftsdag och åkte slalom vilket är skitkul, men jag har inte fått någon info eftersom att jag bara läser två kurser med min klass nuförtiden.

Jag funderar fortfarande på hur jag ska göra med skolan, det är otroligt svårt. Och studiebesöket på livsmedel har blivit framflyttat till nästa vecka.

Nästa vecka får jag även träffa min älskling igen! ♥

Just nu ligger jag i sängen och håller på att titta på 2012, den gick på tv och började se den där men sen fortsatte jag att se den på datorn, utan reklamavbrott. Dock så är den inte slut ännu för pratade en stund med älskling innan han skulle sova. Tog en paus i filmen för jag kom på att jag ska ladda ner en annan film, som heter Mini's First Time med Nikki Reed.

Förresten, ni har väl inte glömt att ställa om alla klockor till sommartid? Man ska alltså flytta fram klockan en timma.
Så klockan är inte mer än strax efter midnatt nu, hehe.

Aja, antar att de flesta ligger och sover eftersom att de ska till jobbet/skolan. 
Sleep tight!

Igår så kom min andra hälft och hämtade upp mig sent på kvällen. Då åkte vi till henne och kollade på en asäcklig skräckfilm - Grave Encounters. Det var nog ärligt talat den äckligaste skräckfilm jag någonsin sett. En blandning mellan Paranormal Activity och SAW. Tror aldrig att jag hoppat till så mycket av en skräckfilm förut.
Men det var ju i och för sig det jag var ute efter också. Älskar kicken man får!

I alla fall så ska min andra hälft ta med mig ut på dejt idag. Det blir solarium och middag.
Har inte solat solarium på evigheter! Får väl se hur mycket färg man får.

Nu sitter jag vid hennes dator helt ensam medan hon duschar, she better hurry up för det är tråkigt att vara själv!

Har inga bilder här så det får bli en gammal en.

Namn: Eftersom att jag är anonym så kommer jag inte skriva det.
Ålder: 17 snart 18! Parteey!
Vart bor du? Tänker inte skriva det heller.
Är du lycklig? Eftersom att jag går på anti-depressiva så borde det säga ganska mycket. Men jag har ett bra liv, trots det.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Jag har aldrig upplevt det så jag vet inte riktigt. Men jag tror på att kärleken kommer till en utan att man bestämmer det själv. Man väljer liksom inte vem man blir kär i.
Är du singel? Nej, det är jag inte. Jag har min underbara pojkvän ♥
Är du förlovad eller varit? Jag är inte förlovad och har aldrig varit det heller. Men jag vill förlova mig!
Vad längtar du till? Jag längtar tills jag får träffa min pojkvän igen om mindre än 2 veckor! Sen längtar jag till London, sommaren och tills jag fyller 18! Känner på mig att det här kommer bli ett sjujäkla år.
Ensamvarg eller inte? Jag är lite både och. Jag gillar att vara för mig själv och bara ta det lugnt, men samtidigt så älskar jag att ha kul med vänner! Man behöver både att få vara ensam och att umgås med fina människor.
Sover du tungt: Nej, det gör jag inte. Jag är ganska lättväckt faktiskt, lite jobbigt ibland.
Drömmer du mardrömmar: Ja.. Oftare nu på senare tid.
Trivs du med ditt jobb: Har inget jobb!
Ursprung: Sverige
Nämn något som gjorde dig glad igår: Min pojkvän ♥
Vad gjorde du kl 08 imorse: Jag sov!
Vad gjorde du för 15 min sedan: Åt tacos!
Det sista du sa högt: Tack för maten.
Det senaste någon sa till dig: Varsågod!
Vad har du druckit idag: Läsk!
Vad var det senaste du åt: Tacos
Vad var det senaste du köpte: Godis på skolan igår.
Vad är det för färg på din ytterdörr: Den är mörkt träfärgad, men vi har målat den svart. Så svart.
Vad är det för väder hos dig nu: Kväll, haha så det är mörkt.
Godaste glassmaken: Jag gillar inte glass så mycket faktiskt. Men om jag ska äta glass så föredrar jag Magnum Almond.
Favoritklädsel: Mina mjukisbyxor tillsammans med min mjukiströja.
Vad ser du om du tittar till höger: Min canvas-tavla som föreställer mitt öga i närbild. En bild som jag själv tagit.
Vad gör dig glad just nu: Att jag har en underbar pojkvän, en underbart fin bästa vän och en underbar familj som bryr sig om mig! ♥
Vad ska du göra härnäst: Fördriva tiden med något, förhoppningsvis roligt, i väntan på att min andra hälft ska smsa mig när de kommer och hämtar upp mig.
Höger eller vänsterhänt: Höger
Humör just nu: Är ganska tom just nu. Men eftersom att jag ska övernatta hos min kära vän så kommer jag bli på bra humör senare!
Hur många kuddar sover du med: 2
Morgon eller nattmänniska: Både och faktiskt, älskar att vara uppe på natten. Men jag kan inte sova så länge på morgonen.
Vad är viktigast för dig: Min familj, vänner och min pojkvän ♥
Är du kittlig: Japp. Brukar säga att den som kittlar mig är själv ansvarig för sina skador.
Snarkar du: Nej, inte vad jag vet. Ingen som har sagt något i alla fall.
Stjärntecken: Jungfru
Stökigt eller välstädat: Alltså, man vill ju ha det så rent och prydligt som möjligt. Men det slutar alltid med att allting är i en enda jävla röra för att man är för lat för att lägga tillbaka det där det låg.

Jag har varit ganska effektiv idag. Först följde jag med mamma till Coop och handlade lite och när vi kom hem så började jag baka.
Det tog sin lilla tid men efter ett tag så blev det i alla fall några blåbärsmuffinsar!

Sen har jag duschat och efter det så klippte mamma mig.
Det behövdes verkligen, men det klipptes inte så mycket. Bara lite på topparna och det som var slitet.
Mitt hår är ju typ förstört efter att jag blekte det till min naturliga hårfärg i januari(?) så det kanske blir lite bättre nu när jag klippt bort det slitna.

Ikväll ska jag tydligen sova hos min andra hälft eftersom att jag blev beordrad om att göra det.
Men innan det ska det ätas tacos till middag.
Ska försöka få min kära hälft att se någon skräckfilm ikväll, är sjukt skräckfilmssugen!

Efter skolan idag så åkte jag bara hem och tittade på gamla videofilmer från när jag var liten. Haha så söt jag var!
Såg ut som en sumobrottare när jag var liten för jag älskade mat, undra vart allt det tog vägen!

Min mamma har lånat min dator idag för att plugga lite så har inte kunnat skriva något tidigare.

I alla fall så är det fredag och det är skönt.
Ikväll är jag och mamma ensamma hemma så vi kommer nog se på någon film tillsammans.
Mer än så blir det väl inte.

Just nu så sitter jag och tittar på AFV på youtube och äter lite godis som jag köpte idag på skolan.
Ska försöka hitta lite nya filmer att tanka hem. Har inte laddat hem någon ny på ett tag så det börjar bli lite uttjatat med att alltid ha samma filmer att titta på hela tiden (har nästan 200 st men ändå).

Funderar ärligt talat på om jag har aggressionsproblem eller något ibland alltså.
Varför?
Jo, för att när jag var i puberteten (tror dock att jag haft det i mig redan tidigare än så men det var inte förrän då jag släppte ut allt) så var det inte ovanligt att jag kunde känna ett enormt hat för vissa människor. Inte minst min mamma.
Min mamma är underbar på många sätt och vis, men även hon har sina baksidor. Och det ledde till att jag kände ett sådant enormt hat mot min mamma. Nu tänker ni: "Men sluta, man kan inte hata sin mamma på det sättet. bla bla bla." Men jo, det kan man faktiskt. Även om man inte blivit illa behandlad av henne. Vilket jag inte blev.

Det hände många gånger att jag slog henne och var allmänt galen och aggressiv mot henne. Men det har dock hänt att jag blivit aggressiv och inte kunnat hantera det efter min pubertet också.
Så därför har jag funderat på om jag kanske är ganska aggressiv och kanske har lite aggressionsproblem.

Alla kan ju bli arga, men jag kan bli arg utan som helst anledning.

Många gånger så har jag varit så arg på någon, oavsett om jag känt personen eller inte, att jag velat döda den personen. Hur normalt är det när personen inte ens gjort mig något för att göra mig arg?
Jag har bara fått för mig att jag hatar den personen och då har jag blivit aggressiv och blivit så arg att jag velat döda personen.

Och jag är ganska säker på att om det är någon som börjar mucka med mig så är jag fullt kapabel till att döda någon.
Och, nej jag är inte normal!

Jag har varit en förfärligt dålig flickvän i mina tidigare dar. Men jag försöker att inte vara det nu längre, måste faktiskt medge att jag tycker att jag bättrat på mig otroligt mycket.
Tänk er en sån hemsk kontrollerande flickvän som blir svartsjuk och börjar bråka med dig så fort du åker någonstans med några kompisar och det är tjejer med - den flickvännen har jag varit! No more.
För det skadar både den jag älskar och mig själv.

Nu försöker jag att ignorera min svartsjuka. Även om det är otroligt svårt så brukar det gå bra ändå. Jag försöker intala mig själv olika scenario (positiva alltså) eller göra något som får mig att tänka på något helt annat. På det sättet så får min pojkvän vara ifred med sin/sina vänner och jag är inte en störande och jobbig flickvän.

Det är klart att jag skickar något sms typ en gång varannan timma så jag vet att han fortfarande lever, bara för att min pojkvän är lite som han är. Tänker inte gå in så mycket på det för det är inte honom jag skriver om.
Och dessutom så brukar han smsa och oftast ringa mig och berätta vad han gör och att allting är lugnt och särskilt för att berätta att han älskar mig. Det hjälper faktiskt otroligt mycket.

Sen vet jag också att han är en sån pojkvän som vill visa upp sin flickvän för sina vänner och det gör ju att man förstår att han faktiskt är stolt över mig som flickvän.

Men, det är inte pojkvännen som är problemet när det gäller min svartsjuka.
För jag litar ju på min pojkvän, jag älskar honom och han älskar mig så varför skulle jag inte lita på honom?
Däremot så är jag en tjej, jag vet vad tjejer är kapabla till och vad de brukar försöka med. Så det är där skon klämmer.
Det är hans tjejkompisar/tjejer som han umgås med via sina kompisar som jag inte litar på. Jag känner inte dem och därför vet jag inte ifall de är vidriga slödder eller om de är trevliga och förstår att han faktiskt har flickvän och dessutom respekterar det.

Och självklart så är det ju worst case scenario som dyker upp i huvudet på mig när han träffar tjejkompisar/tjejer som jag aldrig träffat förut.

Men jag litar på min pojkvän och jag är ganska säker på att han inte skulle tillåta att något händer med någon annan tjej så länge han har mig. Vilket han kommer ha vääääääääldigt länge!

Nu är jag hemma efter min skoldag. Hade ju bara Svenska B idag. Slutar egentligen 9.45 då så kunde varit hemma mycket tidigare, men jag åt lunch och gick på stan en stund med några tjejer i min klass så då kom jag hem för typ en halvtimma sen.

Jag ska inte göra så mycket mer idag, ska försöka lära mig lite mer glosor tills imorgon bara.
Annars händer det inte så mycket mer.

Ska dricka lite av min älskade o'boy som snart är slut! Måste köpa mer.

Jag hoppas att inte det här försvinner bara för att jag skriver om det.

I förrgår hade jag tråkigt och jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag ställde mig och bakade. Och det är ju en del jobb med att baka, man ska ta fram allting, baka och sen ska man städa bort allting också och diska och sånt.
Men det gjorde jag utan problem. 
Det hade jag aldrig gjort för typ en månad sen. Då hade jag suttit kvar framför datorn och försökt komma på någon rolig sida att gå in på. Istället för att ha ställt mig och bakat helt huxflux.

Och igår så frågade mamma om jag ville följa med henne och pappa och handla.
Då följde jag med och jag hjälpte till ganska mycket när vi handlade.
Sen när vi kom hem med våra 3 XL kassar proppfulla med grejer så stod dem i köket när jag skulle göra O'boy.
Jag stod där och tittade på de gigantiska kassarna och ba: Äh, det här går ju fort att plocka ur!
Så då gjorde jag det.

Jag vet inte vad som hänt med mig, det känns bara som att jag har mer lust till att göra saker och ting. Vilket är skönt!
Så jag hoppas att det stannar.

Idag har jag en läxdag. Det är inte särskilt mycket men.
Jag ska läsa ett texthäfte i svenskan som förberedelse inför nationella proven som är snart och så ska jag lära mig några glosor i engelska tills på fredag. Tror i alla fall att man skulle lära sig dem.
Så det är inte särskilt mycket som sagt!

Ska nog ta och börja nu så jag har det gjort, så slipper jag ta itu med det senare.

Eftersom att min vän ville ha receptet på mina muffins som jag bakade i förrgår så skriver jag det här!

Receptet kan varieras genom att du tillsätter hackad mörk choklad, vit choklad eller mjölkchoklad.

Ingredienser:
2 ägg
200 g strösocker
130 g mjöl
50 g kakao
2 tsk bakpulver
en nypa salt
1 ½ dl mjölk
1/4 tsk vaniljessens (jag använde vaniljsocker)
160 g osaltat smör, smält
120 g choklad, grovt hackad

För bästa resultat:
Använd en muffinsplåt med 12 hål, klädda med papperformar.

Såhär gör du:
Värm ugnen till 175 C.

Vispa socker och ägg vitt och luftigt med en elvisp.

Sikta ned och blanda mjöl, kakao, bakpulver och salt i en separat bunke. Blanda mjölk och vaniljessens i en annan bunke. Vispa växelvis ned de två blandningarna i äggblandningen, lite i taget (skrapa ned ingredienser som fastnat på kanterna med en slickepott). Vispa tills alla ingredienser blandats samman väl.

Rör ner det smälta smöret ordentligt med en träsked och rör sedan ner chokladhacket så att det blir jämnt fördelat.

Skeda upp smeten i pappersformarna till två tredjedelar och grädda muffinsen i cirka 30 minuter eller tills de fjädrar tillbaka när du trycker lätt på dem med fingertoppen. Det ska inte fastna något på en provsticka som sticks in i mitten. Låt muffinsen svalna något i plåten innan du tar upp formarna och ställer dem på ett galler för att kallna.

Svårare än så är det inte!

- Jag tror oftast för bra om människor.
- Hade jag varit en kille så hade jag hetat Jesper.
- Något av det värsta jag vet är mörker och skog.
- Jag är otroligt slarvig.
- Jag ger mig inte förrän jag får som jag vill.
- Jag är sämst på att komma ihåg saker.
- Jag är laktosintolerant.
- Jag har svårt för att ha en kille som är yngre än mig.
- Jag ska någon gång i livet bo utanför Sverige.
- Jag är mörkrädd (lindrigt).
- Jag är 157cm lång, fast det var ett tag sen jag mätte mig.
- Jag vill gå upp minst 5 kg.
- Jag har grova humörsvängningar.
- Jag är expert på att dölja mina känslor.
- Jag hatar fördomsfulla människor.
- Jag måste äta choklad när jag har mens. Fast jag har typ aldrig det längre men ändå.
- Jag har världens sämsta tålamod.

Jag hade ju lite bråttom när jag skrev förut idag.
Men jag åkte i alla fall dit och träffade min nya mentor. Och jag försökte förklara för henne vilka alternativ som jag funderade på, men jag är ändå inte helt säker på om hon förstod vad jag menade.
Nästa vecka ska jag i alla fall få åka på studiebesök till livsmedelsprogrammet och se vad de gör och sånt.

Men det är så svårt.
Det är så svårt att veta vad jag vill.
Jag vill gå kvar samtidigt som att jag inte trivs med de ämnena vi har på MP.
Ska jag leva på 1050 kr i månaden i 3 år till då?
Jag kanske inte ens vill hålla på med konditori och sånt efter 1-2 år på livsmedelsprogrammet. Och då kan jag ju inte hoppa av igen.
Då kanske det är bättre att gå kvar på MP och läsa till konditor efter gymnasiet?
Det är ändå bara ett år kvar.

Åh, jag är så kluven inför allt det här.
Jag vet inte alls vad jag ska välja.

Ska på möte med min nya mentor idag kl 12. Så ska faktiskt inte skriva så mycket för då måste jag springa till bussen och det orkar jag inte.
I alla fall så tror jag att det blev lite missförstånd på mötet i fredags, så måste försöka fixa det idag. Skriver mer om det när jag är hemma igen.

Måste hämta ut p-piller också, dyra som satan!

Tänkte att jag kanske skulle skriva något. Men jag har inte direkt något att säga.
Har vräkt ur mig mina tankar som snurrar i mitt huvud redan så det finns inte direkt något att skriva.
Men imorgon ska jag ju träffa min nya mentor igen så det kanske uppstår fler tankar då.

Har ganska tråkigt och har typ ingenting att göra just nu. Får se vad jag kan hitta på att roa mig med.

Idag så läste jag i körkortsteori-boken i någon timma innan det var dags att bege sig till skolan.
Det gick faktiskt bra. Har inte hamnat efter något i svenskan så det är lugnt på den fronten, vilket känns skönt.
Det är nationella som står på tur. Inte så kul men jag vill faktiskt ha godkänt i Svenska B så you got to do what you got to do.

Jag är så kluven över hur jag ska göra med skolan och allt det här. Jag vet inte alls vad jag vill eller vad som kommer vara bäst.
Självklart vill jag gå kvar där jag går nu, ta studenten med mina klasskompisar om ett år och flytta ihop med min pojkvän. Men kommer jag klara av det?

Om jag testar att gå så som det är bestämt nu i två veckor, har jag då möjlighet att komma tillbaka till där jag går nu och fortsätta som vanligt?
Orkar jag det?
Orkar jag ha de ämnena som jag har nu i drygt 3 månader till?
Kommer jag klara av att jobba på lektionerna igen, eller kommer jag falla tillbaka till gamla spår och bara sitta och glo på lektionerna?
Kommer jag orka vara kvar på skolan längre än till efter lunch?
Jag har ingen aning om hur jag ska göra.

På tisdag ska jag träffa min nya mentor och prata med henne. Då ska jag försöka fråga om jag kan komma tillbaka till skolan sen, om det inte går alltför lång tid, om jag känner att jag orkar vara kvar där jag är nu i ett år till.
Det är ett år.
Ett enda år.
Det kanske inte låter så mycket. Men för mig så kommer det kännas som en otrolig evighet.

Jag hatar att ha sådana här beslut att ta. För hur ska jag veta vad som är rätt för mig när jag inte testat?
Jag har testat mediaprogrammet nu, och det är inte min grej.

Sen är jag rädd för att mina tankar på att bli konditor inte kommer finnas kvar om ett år när jag tagit studenten.
För isåfall kanske det är värt att försöka orka ta mig igenom det sista året för att läsa till konditor efter gymnasiet.
Jag har ingen aning.

Usch...

1. Jag måste alltid göra vissa saker i en viss ordning. Typ som när jag borstar tänderna borstar jag först nere till vänster, nere till höger, uppe till höger och uppe till vänster.

2. Jag är väldigt bestämd. Har jag bestämt mig för något så är det så och ingenting kan få mig att ändra mig.

3. När jag tog min första livmoderhalscancer-spruta så stack hon mig tre gånger innan hon stack rätt.

4. Jag har aldrig spytt på fyllan, dock varit väldigt nära en gång.

5. Jag har sån fobi för att spy att jag får panikattacker och börjar hyperventilera när jag hör/ser någon spy.

6. Jag har ett hjärtfel som gör att en av mina hjärtklaffar inte sluter tätt vid varje slag.

7. Jag hatade min mamma när jag var i puberteten.

8. Jag älskar sommaren och skulle helst bo i ett tropiskt klimat året runt.

9. Jag ska operera käken. De ska dela den på mitten och flytta fram den för att jag nästan har underbett och min överkäke är för liten i jämförelse med min underkäke.

10. Jag har fått ett erbjudande om att plastikoperera mig. 

Igår hade jag ett möte på skolan med studievägledare, min nya mentor och min mamma.
Vi pratade lite om mig och hur jag är som person. Och om skolan såklart.

Det som beslutades var:
- Jag ska få möjlighet att gå på studiebesök på en folkhögskola utanför stan, även om det inte känns rätt för mig så vill ändå min nya mentor att jag ska åka dit och se för att veta vad jag tackar nej till.
- Jag ska få möjlighet att gå på studiebesök på ett gymnasieprogram där man kan inrikta sig på konditori i 2an. Det betyder alltså att jag ska söka om gymnasiet till hösten och gå ytterligare 3 år i skolan.
- Jag ska läsa klart Engelska B, Svenska B, resterna i Matte A och resterna i Svenska A tills den här terminen är slut. Vilket betyder att jag har en lektion på måndagar, torsdagar och fredagar.
- Eventuell praktik två dagar i veckan.

Min läxa till tisdag då jag ska träffa min nya mentor igen:
- Försöka hitta fler än ett program som jag skulle vilja söka till.
- Komma på olika praktikplatser som jag skulle vilja vara på.

Mina tankar och känslor om allt det här:
Det känns på ett sätt som ett jättebra alternativ samtidigt som att jag inte riktigt vet om jag pallar 3 år till i skolan. Jag menar, vad är det som säger att det kommer att bli bättre på ett nytt program? Men samtidigt kan det ju bli mycket bättre, det kan ju vara värt det. Det känns bra att jag ska få åka på studiebesök för att få bilda mig en egen uppfattning om programmet och även om folkhögskolan.

Sen känns det bra att jag ska ha praktik två dagar i veckan för då slipper jag sitta hemma och ha tråkigt på tisdagar och onsdagar. Det är inte bra för mitt psyke heller.
Men är det så roligt att börja i en klass där jag kanske inte alls trivs och där alla dessutom är 2 år yngre än mig?

Är det så roligt att ta studenten 2 år efter mina nuvarande klasskompisar?
Är det värt att gå kvar där jag går nu och ha ett ofullständigt gymnasiebetyg när jag tar studenten?
Är det värt att gå kvar där jag går nu för att behöva plugga upp massa ämnen efter studenten? Då blir det ju ännu mer skola i alla fall.

Dessutom så är min pojkvän lite ledsen över ifall jag ska söka om och gå 3 år till i skolan för då känner han att han lika gärna kan gå klart sin lärlingsutbildning i 3 år till. Vilket betyder att vi kommer bo 60 mil ifrån varandra i 3 år till. För han tänker att han flyttar hit för att bo med mig, och det kan han inte eftersom att jag inte kan betala hyran med ett studiebidrag och då kan vi inte bo tillsammans eftersom att vi måste dela på hyran. Och då känner han att han inte vill flytta hit för att bo själv i en ny stad tills jag är klar med skolan.

Så jag känner mig lite pressad till att gå kvar för självklart vill jag ju att han ska flytta hit men jag vet att det är egentligen inget alternativ att gå kvar där jag går nu. För jag har liksom redan släppt allting och jag ligger efter i varje ämne förutom i Engelska B. Och det är alldeles för mycket för mig att ta igen och det skulle jag inte klara av med min psykiska ohälsa. Det är vad alla säger till mig. Och jag tror dem för att det är sant.

Pratade om det här med min psykolog igår och hon förstod att jag var väldigt kluven över allt det här.
Jag har ganska mycket att fundera på just nu om man säger så.
Det är ett stort beslut och jag försökte lyssna på min psykologs råd om att det är jag som är viktigast i det här och att jag inte ska låta mig påverkas av någon annan. Utan beslutet måste utgå från vad jag vill, vad jag känner och vad som känns bäst för mig.
Men det är svårt att tänka så när man så gärna vill att ens pojkvän ska flytta hit.
Jag vill inte bo 60 mil ifrån honom i 3 år till.

Nu har jag ätit medicinen i 6 dagar, nästan en hel vecka alltså. Första 4 dagarna så åt jag bara halva dosen (25mg) för att smyga fram så jag inte fick så mycket biverkningar.
Dessutom så har jag alltid tagit tabletterna till frukost vilket har gjort att jag inte mått illa eller något sånt.

Biverkningar som jag känt av:
- har haft lite mer huvudvärk än vanligt
- varit lite yr
- tröttare än vanligt
- svårigheter med att sova
- hungrig i stort sett hela tiden
- skakis
- svårt att slappna av/varit spänd
- känt lite mer oro

Sen tror jag inte att det varit så mycket mer. Dessa biverkningar har varit väldigt lindriga så det har inte varit så att det är outhärdligt. Jag tycker hittills att det fungerar ganska bra. Men effekten av medicinen kommer ju inte förrän efter några veckor, och det är inte jag själv som kommer märka effekten utan det är mina anhöriga.
Så vi får väl se om det hjälper!
Jag hoppas på det.

Då var det helg igen. Den här veckan har gått sjukt fort!
Jag kände att jag inte orkade skriva något igår så det var därför det var tyst här igår.
Idag är jag ensam hemma eftersom att mina föräldrar har åkt till IKEA och kommer hem ikväll. Det betyder att jag ska äta middag med min andra hälft och sen ska vi ha filmkväll! Jag har inte träffat henne sen innan jag åkte till Stockholm (träffade henne igår på bussen men ändå) så det känns som att we need to catch up om lite saker som vi missat!
Middagen idag blir alltså kebabtallrik på favoritpizzerian.

Idag ska jag packa ur min resväska som jag fortfarande inte gjort sedan jag kom hem. Ska även skriva lite idag om lite saker som hände igår och lite kluvna tankar som jag har.
Sen ska jag även skriva lite om mina tankar och känslor om medicinen, är ju inne på min sjätte dag nu.

I think that's about it. Har nog inte så mycket mer på hjärtat just nu.

Jag har funderat lite på det där med skolan. På ifall jag faktiskt kanske ska gå kvar i alla fall. Men, jag kommer ändå ha massor av ämnen som jag inte kommer ha betyg i. Så jag kommer ändå att ha ett ofullständigt gymnasiebetyg om jag nu mot alla odds skulle klara av att gå i skolan i ett år till. Vilket i alla fall betyder att jag måste läsa upp det sen för att få ett jobb.

Så då har jag kommit fram till att det bästa är nog att jag har praktik i de 2,5 månaderna som är kvar i skolan den här terminen och sedan söker jag till folkhögskolan utanför stan. Men först vill jag åka dit, träffa någon där och se vad de har att erbjuda. Isåfall kommer jag nog satsa på någon slags konditori-inriktning.
Just nu känns det som det bästa alternativet.

Imorgon ska jag till studievägledaren och då ska jag ta upp det här.

Tänkte berätta lite kort och sammanfattat om vad jag gjorde förra veckan i Stockholm.

Tisdag:
Åkte tåg till Sundsvall, hamnade bakom ett tåg som hade fastnat vilket gjorde att de som skulle vidare med Sthlms-tåget i Sundsvall missade det. Så jag satt i Sundsvall i drygt två timmar innan jag äntligen satt på Sthlms-tåget. Var framme 19.40 och möttes av min pojkvän. Då åkte vi hem till honom och gjorde inte så mycket innan det var dags att sova.

Onsdag:
Jag slappade hela dagen och kollade på film. Ringde även och bokade en träff hos min farmor dagen därpå.

Torsdag:
Åkte till min farmor tack vare vägbeskrivning över sms från min pojkvän. Resan dit tog en timma, först buss sen tunnelbana och sist men inte minst pendeltåg. Så jag var där först vid kl 14 och sedan kom min pojkvän dit och då åt vi middag. Sen åkte vi hem.

Fredag:
På fredagen så gjorde jag ingenting på hela dagen. Eller jo, jag tittade på The Hills. Sen kom min pojkvän hem tidigt och på kvällen kom en av hans kompisar förbi. Så vi drack lite alkoholhaltig dryck och hade det trevligt. Jag drack dock alldeles för mycket.

Lördag:
Vi vaknade trötta efter kvällens bravader och vi kom till slut upp och gick till McDonald's för att äta bakisfrukost. Tills vi insåg att det var barnens dag på McD den dagen. Yay! Eller inte... I alla fall så fick vi i oss frukost och sedan åkte vi in till stan och jag shoppade en ny väska och köpte vatten. Efter vi varit i stan en stund så åkte jag och min pojkvän hem igen och vi åt middag och tittade på The Hills (jag är nog en av de få som fått min pojkvän att bli fast i The Hills).

Söndag:
Sista dagen spenderade vi mest tillsammans. Vi gick en äventyrs-promenad i området där min pojkvän bor, men vi kom inte så långt för det var blank is och då insåg vi att det inte var någon idé så vi vände. När vi kom hem så packade jag ihop alla mina kläder och grejer och sedan åkte vi på ännu ett äventyr - till Arlanda med lokaltrafik = Tunnelbana-pendeltåg-buss. När vi var på Arlanda så stannade min pojkvän där med mig ett tag. Jag checkade in mitt bagage och så gick vi och åt middag på McD. Sen åkte han hem och jag gick till min gate och väntade på flyget. 

Usch, vad jobbigt det var att åka hem! :(

Sådärja! Då var vuxenlivet startat, redan innan jag ens blivit myndig. Så, varför är jag nu anmäld som bostadssökande? Jo, det ska jag berätta!

Min pojkvän vill flytta hit från Stockholm men då måste han först få ett jobb här. Och eftersom att han inte kan stå i bostadskö här för att man måste vara folkbokförd här så måste jag stå i bostadskö. Därför är jag alltså bostadssökande.
Men han måste ju som sagt ha ett jobb först så han kan betala hyra. Och för att jag ska kunna bo med honom måste jag också ha ett jobb. Så att vi kan dela på hyran. 
Jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att han flyttar hit snart!

På fredag ska jag till studievägledaren och prata med en som har hand om projektet med praktiken och prata om praktikplats och sånt där. Sen ska jag även till UPM på fredag. Då har jag ätit min medicin i 5 dagar och har tagit full dos en dag.

Imorgon är det torsdag och jag ska försöka vara i skolan hela dagen. Fast jag försöker varje dag och det slutar ändå med att jag går hem efter lunchen. Jag klarar bara inte av det helt enkelt.

Ikväll ska jag iväg på yoga. Inte varit på yoga på två veckor nu! Så behöver verkligen det.

När jag var hos min pojkvän så sov jag inte jättebra, men det är för att man blir ovan att sova med någon och då vaknar man när den andre rör en och sånt. Men det gick bra efter ett par nätter. Det var ju bara mysigt när han kramade om mig som han alltid gör när vi sover.

Igår/natten till idag så sov jag lite mindre än 4 timmar. Och jag låg vaken i 5 timmar innan jag somnade. Jag var bara så jädrans pigg!
Vet inte om det är medicinen. Har inte känt av den något eller fått några särskilda biverkningar ännu så tror knappast att det är den.
Vi får väl se när jag somnar inatt.

I alla fall så kom min pojkvän på varför han mått lite konstigt sedan i fredags. Tänker inte gå in på varför eftersom att det är ganska personligt och det är ingenting man delar med främlingar.
Skriver det bara för att jag kom fram till att det kanske är därför han varit lite frånvarande och "kall" mot mig. Eller så är det bara jag som upplevt det så. Han kanske inte varit det utan det är bara jag som missuppfattat. Kanske är min medicin? Nej, jag vet inte.

I alla fall så ska jag ligga här i sängen i några timmar, beroende på när jag somnar, och se på The Hills.
Imorgon bär det av till skolan, en stund... (as usual)

Något som slog mig igår var att min pojkvän kändes kall mot mig. Jag vet inte om det var för att han var trött eller vad det var. Så jag hoppades på att det skulle bli bättre idag, men jag vet inte om det är det. Det känns inte riktigt så.

Då var den här igen. Måndags-ångesten.
Ingen skola för mig idag, som vanligt när det är måndag. Är i stort sett aldrig i skolan på måndagar.

Idag var det den stora dagen. Dagen med stort D.
Jag började med min medicin, Sertralin Teva. Så vi får väl se hur det här kommer att gå.
Jag äter ju bara 25 mg i 4 dagar nu och sedan efter det går jag upp till 50 mg vilket är fulla dosen. Och jag kommer inte märka någon effekt av medecinen själv utan det är mina anhöriga som kommer göra det. Jag hoppas dock på att den fungerar och att biverkningarna blir så få som möjligt, helst inga alls.

Mycket vanliga biverkningar (förekommer hos fler än 1 patient av 10):
Sömnlöshet, yrsel, sömnighet, huvudvärk, diarré, illamående, muntorrhet, utebliven utlösning, trötthet.

Vanliga biverkningar (förekommer hos 1-10 patienter av 100):
Halsont, anorexi, ökad aptit, depression, känna sig konstig, mardrömmar, upprördhet, ångest, oro, minskat sexuellt intresse, tandagnisslan, domningar och stickningar, skakningar, muskelspänningar, onormal smak, bristande uppmärksamhet, synstörningar, öronringningar, hjärtklappning, värmevallningar, gäspningar, magont, kräkningar, förstoppning, orolig mage, gaser, utslag, ökade svettningar, muskelvärk, sexuella störningar, potensproblem, smärta i bröstkorgen.

Visst låter det trevligt?!
Dock så minskar biverkningarna kraftigt om man börjar med halva dosen i ungefär 4 dagar och sen om man tar medicinen till frukost.

Det känns inte som att jag kom hem igår. Det känns mer som att jag åker bort och är här och hälsar på.
Men det är bara för att jag känner mig så hemma med min pojkvän. Så det känns inte alls som att jag är hemma just nu.

Det var verkligen jättejobbigt att åka hem igår. Övervägde flera gånger att strunta i att åka hem. Hade ju kläder så det räckte och sen så finns det ju tvättstuga där så. Känner nu att jag skulle åkt förra helgen istället för i tisdags. Men det visste jag ju inte innan. Inte lätt att veta.
Jag är i alla fall väldigt glad att jag åkte dit överhuvudtaget. Som jag tvekade innan om jag skulle åka eller inte. Ångrar mig inte!
Ångrar dock att jag åkte hem igår.

Några glada nyheter är i alla fall att vi kanske ses om 3-4 veckor igen i alla fall. Dock bara över en helg.
Då ska vi isåfall åka till hans pappa i Dalarna, jag åker härifrån och min pojkvän från Stockholm och så möts vi i Dalarna.
Hans pappa vill träffa mig och han ska gifta sig den 26 maj och han hade bjudit min pojkvän och mig dit men jag är ju i London då så det blir lite svårt att vara där på hans bröllop även om det skulle vara väldigt trevligt! Och då ska jag och min pojkvän försöka åka dit innan det istället. Men min pojkvän ska ju såklart på bröllopet också, men utan mig då.
Vilket är synd. Hade verkligen velat gå! Aldrig varit på bröllop.

Jag hoppas att jag kan åka då, för min morbror och min lillkusin (inkl. häxan och djävulsbarnet) kommer under påsken och jag vet inte om jag får åka till Dalarna då eftersom att de kommer. Men det tänker jag nog göra i alla fall även om de kommer hit. Kan träffa dem närsomhelst annars, vilket jag inte riktigt kan med min pojkvän och hans pappa.

Nu ber jag bara till Gudarna att vi kan åka dit då så jag kan träffa min pojkvän igen och lite fler av hans familjemedlemmar som jag inte träffat förut! 
Och jag ber även till Gudarna att jag inte förstör det här förhållandet en gång till, för då får jag nog ingen fler chans!
Please don't mess this up now, girl!

Just nu är jag nog ganska glad över att mina föräldrar inte läser min blogg. För om de gjorde det så skulle jag nog inte få träffa min pojkvän något mer!

Den här kvällen, hittills och ett tag till, har bestått av att dricka cider (eller öl för männen i hushållet) och trevligt umgänge.
Önskar att min älskade vän hade varit här för då hade det varit mycket trevligare!

Vill bara säga att jag saknar ditt sällskap Sis'! 
Du är en underbar person och det vet du. Det här säger jag inte bara för att jag har fått i mig lite alkohol utan jag menar det verkligen! Och det vet du att jag gör.
Jag tycker att du förtjänar det bästa och det spelar ingen roll vad det än gäller.
Snart 15 år tillsammans och många fler år ska det bli!
Jag älskar dig och du kommer alltid att vara en person som alltid kommer finnas i mitt hjärta oavsett vad som än händer.
Och jag vill att du ska veta att jag alltid kommer att finnas där för dig och jag vill att du ska veta att du alltid kan prata med mig om allt för jag lyssnar alltid! 
Jag känner det du känner och du känner det jag känner ♥

Jag vet inte alls vad det blivit av mig!
Helt plötsligt så står jag och diskar och städar i min pojkväns lägenhet. I och för sig så frågade han om jag kunde göra det så det blev lite mer hemtrevligt men ändå! Det är inte likt mig att diska och städa.
Och nej, jag är ingen vanlig tjej om jag får säga det själv. Är ganska manlig av mig faktiskt. Men det är bara för att jag är så lat.

Men nu har jag i alla fall diskat klart och städat. Måste borsta tänderna också! För det glömde jag igårkväll.

Sen ska jag nog titta på The Hills! Gamla säsonger alltså.

Jag har inte hunnit skriva något sedan jag kom hit, förrän nu. Så skriver lite om det nu.

Jag åkte ju hit i tisdags, med tåg. Tåget gick 11.36 från mig och gick mot Sundsvall och jag skulle byta tåg 13.51 för att åka med tåg till Stockholm som gick 14.01. Allting gick superbra och vi var i tid. Tills vi hamnade bakom ett godståg som hade fastnat i en uppförsbacke och inte kom därifrån. Vilket ledde till att alla de som skulle vidare till Stockholm, missade det tåget. Det blev mycket jobb för den stackars konduktören som skulle boka om alla till ett senare tåg som gick 16.02.
Satt i alla fall på Sundsvalls tågstation i ungefär 2 timmar och sedan gick allting bra med Stockholms-tåget. Jag kom ju dock 19.40 istället för 17.45. 

Är glad att jag ska flyga hem! För då slipper jag sån här skit. Nu har jag bestämt mig för att jag aldrig mer ska åka tåg!

Igår var jag hemma i min pojkväns lägenhet hela dagen, kände bara för att ta det lugnt. Sen när han kom hem så gick vi och handlade lite och köpte pizza som vi åt när vi kom hem. Och så ringde jag till min farmor som jag snart ska ta och åka till. Men min pojkvän måste smsa hur jag ska ta mig dit, haha! Hittar från T-centralen för då ska jag åka pendeltåg mot Märsta och hoppa av i Solna. Men vägen till T-centralen är den jobbiga biten.

Så idag ska jag alltså till min farmor en sväng och så kommer min pojkvän dit, när han slutat jobba, sen så vi äter middag där. Sen tror jag att vi åker hem och myser en stund innan han ska sova eftersom att han ska upp och jobba imorgon också.

Sen har vi faktiskt inte planerat något mer. Så vi får se vad som händer.

Och om du läser det här Sis':
Det går bra här och det känns som att ingenting har förändrats. Och av att döma att jag skrev ex innan jag kom hit och pojkvän nu borde väl säga ganska mycket! ;)
Puss och kram på dig! ♥

Idag har varit en ganska hektisk dag för mig. Har haft mycket att göra. 

Först ut på listan var att ta blodprov. Mamma kom och hämtade mig och så följde hon med mig (eftersom att jag hatar nålar) men måste säga att jag oroade mig i onödan för han som tog blodprovet på mig var jätteduktig! Så nu är det bara att hoppas på att allting är normalt.
Efter det så skjutsade mamma hem mig och då plockade jag ur diskmaskinen och så packade jag ner alla kläder jag ska ha med mig till Stockholm.

Men det tar inte slut där, efter att jag varit hemma i ett par timmar så skulle jag iväg igen. För hade nämligen tid på UPM kl 16 idag. Men jag hade inte så mycket att säga så det tog bara 20 minuter.
Nu kanske ni tror att det tar slut där?
Men nej, det gör det inte. När jag varit på UPM så tog jag bussen upp till min vän och återlämnade hennes busskort och sen åkte jag hem.

Kom hem för snart en timma sen och då gick jag direkt och duschade.
Och så tänker jag att äntligen så får jag slappna av. Men då kom jag ju på att jag ska packa ner all elektronik och diverse saker imorgonbitti.

Får inte glömma att ta med mig laddare till telefonerna (ja, jag har två) för det skulle bli lite jobbigt om jag glömde dem hemma.

Lyckligtvis så är det soliga dagar ganska ofta nuförtiden. Vilket betyder att våren kommer snart!
Dessutom så är det ljust länge på dagarna nu. Längtar till sommaren då solen går ner vid 00 och upp igen vid 03. Och mellan de tre timmarna så är det fortfarande jätteljust ute - helt underbart!

Inatt så sov jag hos min själsfrände, vi hade lite filmkväll som vanligt och åt lite godis. Vi stickade som två gamla tanter också! 
Jag är snart klar med min halsduk, då ska jag köpa ett svart ganska tjockt garn och sticka en till halsduk. Dock inte en tubhalsduk den gången utan det får bli en lång som man virar runt halsen!

Nu sitter jag bara vid min kära dator och kollar runt lite. Ska kolla lite kläder och skor och sånt! Farligt.
Är lite illamående också, typ mens-illamående. Vilket är konstigt eftersom att jag inte har mens! Men men.. Det går säkert över sen.

Har du missat de andra delarna?
Du hittar dem här --> LÄNK!

---

På morgonen vaknar jag av att jag får ett sms från Jakob där han meddelar att han kommer att komma till mig när han slutat jobbet vilket är vid 13-tiden. Smärtan i ryggen är fortfarande oerhört påtaglig men inte lika mycket som innan jag somnade. Men jag antar att jag kommer få mer ont när jag rör på mig. Jag måste ta mig upp för att äta frukost så jag sätter mig långsamt och försiktigt upp i sängen för att det inte ska göra så ont. Eftersom att jag somnade med kläderna på så är det bara för mig att gå ner till köket. Då kommer jag på att jag måste gå i trappan för att komma ner till köket och jag undrar hur det ska gå med min rygg. Men jag lyckas ta mig ner ganska lindrigt och det tar inte alltför lång stund. Jag ser att Rickard är ute på gården så jag slipper möta honom. I alla fall inte just nu. När jag sitter och äter min frukost och läser mitt horoskop så hör jag hur Rickard kommer in genom ytterdörren. Jag ryser till. Han säger ingenting och det gör inte jag heller. Varför skulle jag vilja prata med en kvinnomisshandlare för?

Efter frukosten så går jag ut och tar av mig till bikini och lägger mig i solen och solar en stund med musik i hörlurarna. Jag vaknar en stund senare och inser att jag sovit en stund vilket antagligen behövdes. Dessutom så inser jag att Jakob snart kommer hit och då blir jag lite gladare. Försöker somna om och sova tills Jakob kommer hit men ligger mest bara och slumrar till lite då och då. Till slut så hör jag en bil som svänger in på våran gård så jag tittar upp och ser att det är Jakobs bil och jag blir genast lycklig.
Han kliver ur bilen och kommer mot mig. Men plötsligt så ser jag att hans leende försvinner till något helt annat.
- Vad har hänt?! Utbrister han och ser nästan helt förstörd ut.
- Vadå? Frågar jag och tittar förvånat på honom och kan inte alls förstå vad han menar.
- Vad har du på ryggen?!
Det var då jag insåg vad han menade. Det hade blivit ett stort märke på min rygg som skiftade i rött och lila. Jag hade inte alls tänkt på att det skulle synas eller att det hade blivit ett blåmärke. Jag tänkte bara på att jag hade ont. Egentligen så ville jag inte berätta något för Jakob men eftersom att han redan hade sett det så var det lika bra att säga som det var. Så det gjorde jag också. Samtidigt som jag satt och berättade om allting så ser jag i hans ögon hur ilskan växer inuti honom. Men jag avråder honom att göra något och jag lovar honom att jag ska anmäla det.
- Du måste anmäla det nu, Johanna. Ber han mig.
- Men då måste vi ju åka in till stan och det tar ju lång tid. Dessutom så kommer Rickard att förstå det och jag är rädd att han ska göra illa mamma under tiden som vi är borta eftersom att hon kommer hinna hem innan vi är tillbaka från stan. Och jag vill inte att mamma ska få panik på jobbet när inte jag kan vara där och lugna henne. Säger jag som sitter och drar upp massa grässtrån ur gräsmattan.

Istället så väntar vi tills mamma kommit hem och Jakob blir åter och återigen ilsken och vill ingenting annat än att slå Rickard sönder och samman men jag får hela tiden lugna honom och försöka övertala honom om att det inte är någon bra idé för det gör inte saken bättre. Under tiden som vi väntar så sitter vi och pratar om massor av saker för att försöka tänka på annat och för att Jakob inte ska flippa ur och gå in och slå ihjäl Rickard. Inte för att jag tror att Jakob är riktigt kapabel till att slå ihjäl någon eftersom att han är för snäll för det.

Solen börjar gå ner och det börjar bli lite småkyligt så jag tar på mig mina kläder igen men vi sitter fortfarande kvar på filten ute på gräsmattan tills mamma kommer hem. Och det gör hon till slut. Nu skulle jag bara tänka ut hur jag skulle förklara det här för mamma. Hon kliver ur bilen och bär samma gamla leende som mamma alltid har och börjar gå mot mig och Jakob. Vi hälsar och jag säger att det är något som jag måste berätta för henne och direkt så antar hon att jag är med barn men jag förklarar att det inte alls är så. Jag börjar förklara för henne hur Rickard har betett sig mot mig senaste veckorna och Jakob får även veta saker som han inte fått veta innan eftersom att jag inte berättat det för honom heller. Jag ser hur mammas leende försvinner mer och mer och hur hennes ögon tåras. Till slut faller hon ihop på knä och kramar om mig hårt och där gråter vi tillsammans.
Mamma stannar kvar ute med oss och ringer polisen. Sen väntar vi bara. Eftersom att vi inte vill att Rickard ska misstänka något om han tittar ut så försöker vi se normala ut och se ut som att vi sitter och pratar om roliga saker.

Efter en stund så anländer polisen och de frågar vad som hänt och jag får förklara allting. Jag säger att Rickard är kvar inne i huset för jag har ju varit här ute hela tiden. Så två poliser går in i huset och den tredje stannar kvar ute med mig för att undersöka mig och titta på mina blåmärken som jag har. Dessutom så får jag berätta mer detaljerat om hans beteende. Vissa saker ville jag ju inte direkt berätta för Jakob och mamma. Jag ser i ögonvrån hur ytterdörren öppnas och ut kommer de två poliserna och Rickard som har handfängsel. Polisen som står med mig flyttar mig bort från bilen och till mamma och Jakob ifall Rickard skulle bli aggressiv. Jag tittar inte på honom. Jag vill aldrig mer se honom. Plötsligt väller det tårar ur mina ögon och jag känner hur Jakob håller min hand och mamma kramar om mig hårt och hon gråter hon med.

Veckor senare så är Rickard häktad för misshandel och våldtäkt och inväntar rättegång. Jag går i terapi för att återkomma till det normala livet efter de här traumatiska händelserna. Jag och Jakob bor bokstavligen hos varandra nuförtiden och vi är med varandra hela tiden förutom när vi jobbar. Trots att det som hänt mig är väldigt traumatiskt så har jag ändå klarat mig ganska bra hittills. Men det är nog mycket tack vare Jakob och min underbara mamma som jag klarat mig så bra. Plus att jag går i terapi som också hjälpt mig.

Något år senare så mår jag bra och träffat fortfarande en psykolog och äter fortfarande mediciner men inte alls så mycket som jag gjorde direkt efter händelsen. Jag och Jakob har båda fått ett fast jobb med en fast inkomst och har en lägenhet inne i stan. Men ofta åker vi ut till hans familj på landet och hälsar på. Mest för att komma bort från storstan. Mamma bor i en lägenhet inte så långt bort från mig och Jakob och där spenderar vi också mycket tid. Vi ville inte bo kvar i huset på grund av allt som hänt och sedan så är det onödigt att ha ett helt hus när man bara bor två personer i det. Så vi sålde huset och istället köpte vi lägenheter i stan för pengarna.

Jag försöker att inte tänka på det som hänt för jag vill mest glömma alltihop. Men det är ändå något som kommer att vara med mig genom hela livet. Jag måste bara lära mig att leva med det. Och det jobbar jag ju som sagt på. Nu ska jag leva livet, jobba och tjäna pengar och spendera mycket tid med min underbara pojkvän och med min underbara mamma.

---

Det här är INTE en sann historia!

Har du missat de andra delarna?
Du hittar dem här --> LÄNK!

---

- Vad gör du? Frågar Rickard med en dryg ton.
- Ingenting särskilt. Svarar jag och undrar varför han är så dryg mot mig.
- Men du skriver ju. Ganska mycket också. Vad skriver du om?
- Ingenting särskilt. Svarar jag igen.
- Men nånting måste du väl skriva? Frågar han samtidigt som han kommer och sätter sig bredvid mig i sängen.
- Har jag sagt att du får komma in eller? Frågar jag utan att försöka få rösten att brista tack vare att han skrämde mig.
Han tar ett hårt grepp om min hals och trycker upp mitt huvud mot väggen och sätter sig nära mig. Mitt hjärta slutar slå och försöker mitt i all panik få luft.
- Du ska passa dig jävligt noga, Johanna! Jag tänker inte låta den där snobben ta dig ifrån mig. Väser han och tar ett hårdare grepp om min hals.
- Vad är det som får dig att tro att jag någonsin varit din? Lyckas jag få fram.
Han puttar undan datorn och slänger ner mig på golvet så jag slår huvudet i golvet.
- Du är min och så är det bara! Skriker han åt mig.
- Jag kommer aldrig att vara din och du kommer inte vara med mamma länge till heller. Hostar jag fram när jag äntligen fått luft i mina lungor igen.
När jag ligger där på golvet så tror jag inte att jag inser vad Rickard är kapabel till att göra och jag tänker inte alls på att vakta mina ord. Det inser jag först när han sparkar mig i ryggen utan att bryta något ben i min kropp. Sen får jag ett hårt slag i bakhuvudet från något som inte kan ha varit hans fot men jag kan inte avgöra vad.

Vaknar senare efter att jag tuppat av tack vare det hårda slaget mot bakhuvudet. Jag har ont i ryggen och en enorm huvudvärk. Hur ska jag kunna sova nu? Är det enda jag kan tänka på. Sedan kommer jag faktiskt på vad som hänt. Han har slagit mig och sparkat mig. Först då kommer reaktionen och tårarna börjar rinna nerför mina kinder. Jag ligger fortfarande kvar på mattan på golvet och funderar på om jag ens kan ta mig upp härifrån med min onda rygg. Även om han inte sparkade så hårt att något bröts så har jag otroligt ont. Jag ligger kvar där väldigt länge. Vaken med tårarna rinnandes nerför mina kinder under hela tiden. Jag har tappat tidsuppfattningen och vet inte alls hur länge jag har legat här och jag vet heller inte hur länge jag var medvetslös. Men eftersom att mamma inte kommit in till mig ännu så kan jag inte legat här allt för länge. Om inte Rickard övertalat henne att inte gå in hit då. Men trots det så tror jag att hon skulle gå in till mig i alla fall. För att hon skulle bli orolig ifall Rickard skulle säga att hon inte får gå in till mig av någon anledning. Jag hör att min telefon vibrerar och inser att jag fått ett sms.

Jag stödjer upp min överkropp med mina försvagade armar och lyckas långsamt ta mig upp på alla fyra och känner hur det tar emot i ryggen. Till slut så lyckas jag ta mig upp på fötter och går långsamt mot sängen där telefonen ligger. Jag tar upp telefonen och läser
”Jag saknar dig och önskar att jag fick sova med dig inatt också. Det kommer bli så ovant att sova ensam L” från Jakob.
Jag svarar honom inte. Det känns lite elakt av mig att inte svara och jag sitter i sängen en stund och funderar på vad han ska tro om jag inte svarar. Jag vill inte ljuga för Jakob och jag kommer definitivt inte hålla det här hemligt för honom. Vad har jag för anledning? Nu vet jag i alla fall att jag inte inbillat mig angående Rickards beteende eftersom att den smärtan som jag upplever kan knappast upplevas i hallucinationer. Så istället svarar jag honom och skriver att jag önskar att han var här just nu så jag kunde kramas med honom.

Efter att jag suttit en stund i sängen, lutad mot väggen så lägger jag bort datorn och lägger mig ner i sängen. Utan att orka bry mig om att ta på mig täcket eller ens ta av mig kläderna. Jag ligger vaken länge och jag känner att tårarna börjar komma igen men sen hör jag hur någon kommer upp på övervåningen och jag märker att det är mamma. Så jag skyndar mig att ta fram en bok och låtsas ligga och läsa, även om det gör otroligt ont i ryggen att göra de hastiga rörelserna.
- Hej gumman. Jag tänkte bara titta in och säga god natt. Säger mamma som kikar in med huvudet.
- Okej, god natt. Säger jag och försöker att se helt normal ut. Hon misstänkte inte något.
Anledningen till att jag inte vill att mamma ska veta om det här är för att jag är rädd att Rickard ska göra samma sak mot henne. Det vill jag ju självklart inte. Jag ska berätta det. Men inte än.
När mamma har gått så lägger jag ifrån mig boken, släcker lampan och lägger ner huvudet på kudden. Jag blundar inte. Efter en stund så känner jag hur tårarna kommer och till slut somnar jag av total utmattning. Även om det inte är så bra att somna efter ett slag i huvudet som fått en att tuppa av. Men jag bryr mig helt ärligt inte.

---

Fortsättningen kommer ...

Har du missat de andra delarna?
Du hittar dem här --> LÄNK!

---

Veckorna går och jag börjar jobba på matbutiken men jobbar mest bara förmiddagar mellan sju och ett på dagen så jag har ändå några timmar i solen. Jag jobbar heller inte helger, men får ändå bra betalt. Mesta delen av tiden som jag inte spenderar i butiken, spenderar jag med Jakob. Hemma hos honom, i hans pool och ute på hans gård. Där vi ligger och solar och pratar.
Hemma så är allting normalt men jag är fortfarande rädd för att Rickard ska bete sig sådär konstigt igen. Men allt oftare så får jag för mig att det är mig det är fel på. Att jag hallucinerat och bara inbillat mig allting. Det har lett till att jag har börjat tro på det.

Det är lördag och solen är uppe som vanligt och det är varmt. Jakob har sovit hos mig inatt. Innan har vi bara sovit hos honom. Det finns en sak som jag inte berättat för Jakob, och det är Rickard. Hur han betett sig mot mig. Anledningen till att jag inte velat säga något är för att jag är rädd för att jag bara ska ha inbillat mig det och att Jakob ska tro att jag är helt störd i huvudet och aldrig mer ska vilja träffa mig. Även om jag verkligen litar på honom så har jag bara känt honom i några veckor och jag vill vara säker på att jag verkligen inte inbillar mig om Rickards beteende mot mig innan jag säger något. Jakob sover fortfarande när jag ligger och tänker på det här. Men till slut känner jag hur min jag börjar bli hungrig så jag kysser honom på kinden och puttar lite på honom för att han ska vakna. Han är så söt när han är nyvaken och jag kan inte låta bli att le när jag ser att han öppnar ögonen. Jag kysser honom på munnen och kliver upp och tar på mig kläder och går sen ner i köket med Jakob strax bakom mig. Det är värst vad killar är snabba på att göra sig i ordning då, tänker jag för mig själv och önskar att man kunde haft deras superspeed.

Efter frukosten så går vi ut och lägger oss på en filt ute på gräsmattan på våran gård och solar. Jakob går in och hämtar vatten åt oss efter en stund i solen för att vi inte ska avlida av vätskebrist i den här värmen. Men när han kommer tillbaka så skvätter han vatten på mig, som nästan somnat till, vilket skrämmer livet ur mig och jag skriker rakt ut för att det är kallt och för att jag blev rädd. Han skrattar och lägger sig över mig och jag svär en ramsa samtidigt som jag ler och börjar skratta jag med. Vi kysser varandra och jag ser i ögonvrån hur Rickard står och tittar på oss från garaget på andra sidan gården. Det skrämmer mig lite så jag slutar skratta och blir helt stel.

- Vad är det? Har jag gjort något? Frågar Jakob oroligt.
- Nej, det är inte du. Det är bara det att Rickard har betett sig lite konstigt mot mig sen vi flyttade hit. Svarar jag honom utan att titta på Rickard så att han inte märker att vi pratar om honom.
- Vad har han gjort? Jag märkte att han var lite dryg och så mot mig när jag var här första gången.
- Det känns bara som att jag har inbillat mig det. Har haft en del konstiga drömmar på senaste så det har säkert bara varit en dröm. Men det var dock konstigt att han var så dryg mot dig för han är inte sån. Han är jättetrevlig. Eller har i alla fall varit det. Men nu pratar vi inte om det! Säger jag och avslutar den konversationen.

På kvällen är jag ensam och ska även sova ensam för första gången på flera veckor nu. Det gör mig lite ledsen men Jakob skulle hjälpa sin pappa med en bil under kvällen och sen skulle han upp tidigt imorgon bitti och jobba i några timmar. Men sen skulle vi träffas igen.
Mamma är hos en tjejkompis och fikar och Rickard sitter i vardagsrummet och tittar på teve. Jag hör i alla fall ljudet från teven upp till mitt rum. I min säng sitter jag och skriver i min blogg om mina dagar med Jakob. Hur underbar han är och hur jag känner att jag börjar bli mer och mer kär i honom för varje dag som går. Men på ett sätt så är jag rädd att han ska vara för perfekt för att det ska vara sant. Även om det är tankar som man inte vill tänka så dyker de ändå upp och det kan nog vara hälsosamt så man inte blir helt chockad när man står där ensam själv till slut och faktiskt inser att det var för bra för att vara sant. Men jag tänker inte ge upp för det! Han är ju trots allt en bra person.
Mitt i allt skrivande om hur jag känner så dyker Rickard upp i dörren. Jag har inte ens hört att han gått i trappan och han skrämmer mig återigen.

---

Fortsättningen kommer ...

Har varit ute mest hela dagen.
Först så åkte jag med mina föräldrar och köpte färg till vårat kök som vi ska renovera, sen så shoppade jag och mamma (eller ja, mamma betalade) två tröjor på Lindex.
När vi kom hem så duschade jag och efter det gick vi till min mosters stuga och grillade hamburgare som fick bli våran middag. Och där satt vi ute en stund så blev ganska frusen om fötterna.

Ikväll ska jag nog åka till min kära vän och utföra ett uppdrag. Vi får se vad vi hittar på sen.
Jag måste fotografera nya bilder på henne också för hon vill ha en ny header.
Hmm... Måste komma på något.

Har du missat de andra delarna?
Gå in här för att hitta alla --> LÄNK!

---

På morgonen vaknar jag och inser att jag måste somnat mitt i filmen och sedan undrar jag var min dator är. För jag ställde inte undan den. Jag kollar nedanför sängen på golvet och där ligger den. Sen kommer jag på att det måste vara mamma som kommit in imorse innan hon åkte till jobbet för att se om jag sov. Det gör hon lite då och då eftersom att jag haft sömnproblem förut och knappt sovit något alls under långa perioder. Men nu har jag inte haft några problem på länge. Men jag antar att hon fortfarande är lite orolig ibland och därför tittar hon in ibland innan hon åker till jobbet. Jag kliver upp ur sängen och rullar upp rullgardinen och slås av solsken i ansiktet. Jag blir bländad men det går över snabbt. Letar reda på några kläder som jag kan ha på mig idag och går ner och gör i ordning frukost. Sedan hör jag hur en bil kör upp på gården och kollar ut genom fönstret för att se vem det är.

Det är en mörkblå Audi och jag kommer genast på vem som äger en sådan. Jakob. Jag springer och öppnar ytterdörren och står och väntar på honom tills han kommer upp på verandan.
- Hej! Jag trodde inte att du skulle komma så tidigt. Men det gör ingenting. Kom in! Säger jag och ler stort mot honom.
Han följer efter mig in till köket och jag frågar om han vill ha något men han tackar nej så jag sätter mig och äter min frukost och vi småpratar lite under tiden. Det blir mycket skratt och leenden och vi får även veta ännu mer om varandra. Sen hör jag hur någon går i trappan och mitt hjärta stannar till lite och Jakob måste sett reaktionen i mina ögon för han ser lite förvirrad ut. Jag inser att jag helt glömt bort Rickard och att han fortfarande är hemma.

- God morgon! Säger Rickard med ganska hög röst och tittar på Jakob och låter lite irriterad.
- God morgon, god morgon. Svarar Jakob med trevlig ton.
Jag svarar inte alls. Rickard presenterar sig och småpratar lite med Jakob under tiden som Rickard sätter igång kaffebryggaren och börjar göra frukost till sig. Det är en väldig kontrast mellan dem eftersom att Rickard låter dryg och irriterad medan Jakob är hur trevlig som helst tillbaka. Vilket jag inte tycker att Rickard förtjänar. Rickard har varit tillsammans med mamma länge och jag har aldrig sett honom sån här. Är han svartsjuk eller?

När jag ätit min frukost så ställer jag in disken i diskmaskinen och vi går upp till mitt rum eftersom att han visat sitt så är det inte mer än rättvist att jag visar mitt. Under tiden som han inspekterar mitt rum och säger att det är väldigt stilrent och fint så planerar vi att åka hem till honom och bada i hans pool eftersom att det är så varmt ute idag. Perfekt tillfälle att fylla på brännan som jag fått genom att sola solarium. Bor man i stan så är det väl oftast där man hänger på vintrarna eftersom att man aldrig får något solljus på sig annars. Jag är inte den som vill vara likblek och se helt förstörd ut utan jag har hellre lite färg och ser lite friskare ut. Så jag packar ner bikini och en handduk i en av mina mindre handväskor.

Väl hemma hos Jakob så känner jag verkligen hur varmt det är och säger att jag ska gå in och byta om till bikini och tänker för mig själv varför jag inte gjorde det hemma. Antar att jag bara ville hemifrån så fort som möjligt. När jag kommer ut till poolen så ser jag att Jakob redan hoppat i och ligger på en badmadrass. Det är först då jag ser hans överkropp utan kläder. Han har en perfekt tränad mage. Inte för mycket och inte för lite. Han är dessutom sådär gyllenbrun och fin i hyn och plötsligt inser jag vad snygg han faktiskt är. Jag hade inte tänkt på det innan. Sen inser jag vad jag har för syn på mig själv och blir genast lite blyg och vill inte riktigt visa mig såhär inför honom. Men jag slår bort tanken och skiter i vad han tycker. Han är ändå inte min pojkvän och jag slår vad om att han inte är särskilt utseendefixerad och kommer att gilla mig ändå. Till slut kliver jag ändå i poolen och gör honom sällskap på en annan madrass bredvid honom. Där ligger vi och pratar om allt möjligt. Allt mellan himmel och jord.

---

Fortsättningen kommer ...

Har du missat de andra delarna?

Har du missat de första delarna?
Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6. Del 7. Del 8. Del 9. Del 10. Del 11.

---

Jakob stannar bilen bakom den fallfärdiga bilen som står på gården och jag kliver ur bilen samtidigt som honom. Jag har inte tänkt på hur varmt det var ute idag förrän nu när jag kliver ur bilen. Å andra sidan så har jag ju haft tankarna på annat mest för att försöka glömma bort Rickard.
- Jag måste gå in och byta om. Det är inte särskilt mysigt att ha på sig en mekar overall i den här värmen. Säger Jakob och jag följer efter honom in i huset.
När jag kommer in i huset så förvånas jag litegrann över att det inte alls är likt vårat. Men jag är ju van vid att alla hus ser i stort sett likadana ut invändigt inne i stan. Men jag bor ju på landet nu.
Jag märker att de håller på att renovera för hallen är jättefin och nyrenoverad medan vardagsrummet och köket inte är fullt lika nyrenoverat.
Vi går upp till övervåningen och jag ser att alla sovrum är nyrenoverade och de har två sovrum fler än vad vi har i vårat hus.
- Har du syskon? Frågar jag honom lite förvånat. Han hade inte nämnt det förut.
- Ja, jag har en lillebror men det andra sovrummet är ett gästrum ifall släkt eller vänner kommer hit och hälsar på. Svarar Jakob och går in i det som måste vara hans rum.
Det ser nästan ut som mitt. Stort och öppet men sängen står i mitten av rummet nedanför ett stort fönster där rullgardinen fortfarande är nerdragen, typiskt killar. Precis när jag la märke till rullgardinen så drog han upp den och det kom plötsligt in jättemycket härligt ljus i rummet.
- Du kan sitta här och vänta, jag måste tvätta av mig lite olja och så men jag är snart tillbaka. Säger han när han står och tar fram kläder ur hans garderob och ler lite mot mig innan han försvinner ut ur rummet.
Under tiden som jag väntar så sitter jag och tittar på allt som han har i sitt rum. Det är väl egentligen ingenting särskilt jämfört med andra killars rum. Lite bilder på honom från när han var liten, deodorant, parfymer, några böcker, en Macbook och en platt-tv som står på en tv-bänk är det som jag hinner lägga märke till innan han är tillbaka.
Han har tagit på sig ett vitt linne, ett par shorts som räcker ner till knäna, Converse och ett par Rayban-brillor. Han har dessutom lagt i lite hårgelé och rufsat till det lite så det ser snyggt ut.
- Vill du åka och köpa glass eller något? Frågar han mig när han står där i dörren.
- Visst! Säger jag och hoppar nästan upp ur sängen och sen går vi ut till hans bil igen.
Återigen så är det tyst i bilen på väg tillbaka men det känns fortfarande inte obekvämt.

Efter att vi ätit glass och pratat lite mer om varandra så strosar vi runt en stund innan vi hittar en stor sten att sitta på. Där sitter vi en lång stund innan någon av oss säger någonting till varandra. Till slut så hör jag hur jag får ett sms. Från Rickard. Han frågar om jag ska komma hem snart och ifall jag kan hjälpa honom med middagen så att den är klar tills mamma kommer hem från jobbet.
- Vem var det från? Frågar Jakob plötsligt. Jag blir nästan rädd för att han har inte sagt något på en stund nu.
- Rickard. Mammas kille. Han undrar om jag kan hjälpa honom med middagen.
- Så jag antar att du måste hem och hjälpa honom?
- Ja… säger jag och märker att jag ser lite dyster ut. Men det var dock inte med mening.
Jakob erbjuder sig att skjutsa hem mig och vi går till bilen igen. När han svänger in på våran gård så får jag den där klumpen i magen som gör ont och jag försöker att låta bli att visa det. Jag säger att vi kan ses imorgon och vi byter nummer. Men innan jag kliver ur bilen så får jag en kyss på kinden. Jag känner hur mina kinder blir lite rosa, säger hejdå och kliver ur bilen. Jag hör hur däcken rullar över gruset på gården när han kör iväg.

---

Fortsättningen kommer ...

Ärligt talat. Nu blir jag less på det här.
Att inte orka prata med människor.
Att inte ha något att säga till folk när de pratar om mig.
Att inte ha någon ork i kroppen.
Att inte veta om jag är kär eller inte.
Att inte veta om jag verkligen vill träffa mitt ex eller inte.
Att inte veta om jag vill vara med honom eller inte. 
Att inte veta om jag någonsin kommer hitta en sån bra pojkvän igen. Utan de diagnoserna.

Att känna att jag aldrig kommer hitta någon annan som kommer att acceptera mig för den jag är på samma sätt.
Att känna att jag inte vill vara med honom igen.
Att känna att jag får dåligt samvete för att jag inte vill vara med honom igen.
Att känna att han kommer gå under om jag säger till honom att jag inte vill vara med honom igen.
Att känna att jag kanske kommer bli kär igen när vi ses och att jag kommer gå tillbaka till samma gamla förhållande igen även fast jag inte vill det nu.
För jag klarar inte av det.
Jag är less på det. Less på hans diagnoser. Sorgligt men väldigt sant.
Han kan absolut inte rå för det. Och jag kan inte rå för att jag känner så.
Men efter att ha varit tillsammans med någon med de diagnoserna och gått igenom det man gått igenom och fått utstå all den där smärtan som man utsätts för när man hela tiden blir ledsen, gång på gång, när han vill ta livet av sig. Det orkar man inte när man är psykiskt sjuk.
Jag stod ut väldigt länge, för att jag älskade honom.

Men det känns som att jag har gått vidare nu. Antar att det visar sig efter en vecka med honom igen.
Men ändå så kommer jag att bli svartsjuk om jag ser att han börjar träffa någon annan eller blir tillsammans med någon annan. Så det enda jag måste göra är att bryta kontakten helt isåfall. 
Som sagt... Vi får väl se om en vecka.

Idag efter skolan så gick jag direkt till apoteket och hämtade ut min medicin, Sertralin Teva, och som tur var så var det lite folk på apoteket så jag slapp vänta länge så det gick fort.
Dessutom så stod min buss och väntade på mig (inte bokstavligen) när jag kom till busstorget så det var bara att kliva på bussen utan att behöva vänta på den. Så då hade jag tur!

Resten av dagen ska jag väl bara ta det lugnt. Ska försöka få klart "storstadstjejen" också. Får se om jag får tid till att hinna skriva klart den idag!

Angående medicinen så ska jag inte börja med den ännu. Jag och mamma tyckte att det var bättre ifall jag började med den när jag kom hem från Sthlm eftersom att jag inte ätit den förut och man kan må lite dåligt av den i början och då tyckte vi att det var bättre ifall jag började med den när jag kommer hem.
Så jag väntar i typ en vecka till innan jag börjar!

Har du missat de första delarna?
Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6. Del 7. Del 8. Del 9. Del 10.

---

På skylten står det Anderssons Bilservice och jag ser ett stort garage som det står två bilar i. Och under den främre bilen så ser jag en bekant frisyr men jag chansar inte utan går fram och ser så jag sett rätt så jag inte ropar fel namn. Det skulle bara vara pinsamt. Men när jag kommer närmre så ser jag att det är Jakob.
- Hej! Säger jag. Fan vad töntigt jag lät. Jakob rullar ut och kollar på mig och sen ler han när han känner igen mig.
- Tja! Säger Jakob och ler stort mot mig. Med de där perfekta tänderna som återigen gör mig avundsjuk.
- Jag stör väl inte? Frågar jag och försöker se lite ledsen ut i ögonen för att han förhoppningsvis ska ha tid för mig. Fast då får jag istället ångest för att störa honom ifall han inte har tid.
- Nejdå, inte alls! Jag skulle inte ens jobba idag så jag kan gå när jag vill. Håller ändå på med min bil så det är ingenting som är brådskande.
Jag känner hur lyckan sprider sig i kroppen och jag vet inte varför jag blir så glad av att någon som jag knappt känner har tid för mig. Fast han kanske inte ens vill vara med mig.
- Så då har du tid att hänga en stund?
- Ja, självklart! Jag ska bara ta ner bilen och köra den åt sidan men det går snabbt. Säger han och ler lite mot mig.

Vi går runt en stund i byn och han visar mig var allting finns så att jag ska hitta och till slut så frågar jag var han bor.
- Jag bor inte så långt ifrån dig. Det är bara någon gård mellan din och min. Jag kan visa dig om du vill? Frågar han och jag ser i hans ögon hur han hoppas på att jag ska svara ja på den frågan så det gör jag också. Ju längre tid jag är borta hemifrån, desto bättre. Men det sa jag inte.
Vi går tillbaka till hans bil som är en liten Audi med fyra dörrar. Den är mörkblå och den glittrar lite i solen. Jag sätter mig i passagerarsätet och blir nästan överlycklig över att det inte är skinnklädsel så det slipper kännas som att ett hudlager sitter fast i bilsätet när man kliver ur bilen sen. Direkt när vi satt oss i bilen så startar Jakob musik och jag får känslan av att det här är helt normalt. Som om vi känt varandra i evigheter. Vi säger ingenting under bilresan men det är ingen obehaglig stämning.

När vi kommit ut på vägen så kör Jakob åt samma håll som mitt hus ligger åt och jag försöker att ignorera tanken på att vi snart kommer att köra förbi mitt hus. Jag tittar ut genom mitt fönster som gudskelov är åt andra hållet så jag slipper se huset.
- Det där är ditt hus va? Frågar Jakob och pekar på mitt hus. Jag förstod att han skulle göra det.
- Ja, det är det! Jag gillar det. Det är charmigt. Svarar jag och försöker att inte hålla blicken kvar så länge vid huset. För jag vet att där är Rickard. Jag gillar huset men inte personen som är i huset just nu. Jag önskar att jag kunde sagt det men jag lät bli. Jag känner inte för att dra upp hela historien om min förvirring runt min mammas nya kille. Det känns som att vi kanske borde vara mer kompisar innan jag förlitar mig alldeles för mycket på Jakob. Jag vill inte bli blåst. Till slut ser jag ett stort rött hus med vita knutar, en hage med hästar och tre bilar på gården varav en ser helt fallfärdig ut. Och förstår ganska snart att det är Jakobs hus och sedan svänger han in på gården, som är mycket större än våran.
- Så du bor i ett typiskt rött hus med vita knutar? Frågar jag honom och småler lite.
Han skrattar till och nickar till svar.

---

Fortsättningen kommer ...

Har du missat del första delarna?
Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6. Del 7. Del 8. Del 9.

---

Han går mot mig så jag tvingas backa in i badrummet igen. Jag tittar upp på honom och den här gången kan man inte missta min rädsla i mina ögon. Sedan hör jag hur han låser dörren bakom sig och lägger händerna på min midja. Hans ansikte närmar sig mitt och han tittar rakt in i mina ögon. Jag har aldrig tänkt på att hans ögon är bruna förrän nu när han står med sitt ansikte bara några centimeter ifrån mitt. Vad fan händer? Hans läppar möter mina och jag bara står där som en idiot och låter det här ske. Vad håller jag på med? Varför stretar jag inte emot? Inombords skriker jag.
Jag känner hur hans händer börjar dra ned dragkedjan på min OnePiece och till slut ligger den på golvet runt mina fötter. Till slut står vi där i duschen helt nakna och han har två fingrar mellan mina ben och jag förstår fortfarande inte varför jag går med på det här. Varför kan jag inte röra mig? Varför kan jag inte streta emot eller skrika som jag gör inombords? Jag vill ju inte det här! Vad är det som händer?! Innanför murarna så ber jag till Gud att han inte ska föra in sitt könsorgan i mig och jag antar att Gud hörde mig för det gör han inte. Istället går han ut ur duschen och lämnar mig där. Jag är stel som en pinne och jag känner att mina ögon skriker ännu mer rädsla än vad de gjorde förut när jag borstade tänderna. Jag går ut ur duschen och torkar av mig och går ut ur badrummet med handduken runt kroppen och in till mitt rum och stänger dörren efter mig.

Inne på mitt rum så sitter jag på golvet halvt påklädd och handduken sitter nu i håret istället. Jag känner att min mun är öppen av förvåning och stänger den för att det känns som att jag ser efterbliven ut med munnen öppen sådär. Även om ingen ser mig. Tar fram ett slappt linne och ett par shorts och packar även fram några par skor som jag också har i en kartong på golvet i mitt rum som jag inte hann ta itu med igår. Men idag tar jag inte mina ballerinaskor utan jag snörar istället på mig mina svarta Converse. Jag vill bort härifrån så jag tar på mig mina solglasögon, sätter upp håret i en slarvig knut och springer ner för trappan och går ut genom ytterdörren och börjar gå.

Jag vet inte varför jag går hit eller varför jag vill dit. Jag känner bara  att jag behöver träffa någon. Helt impulsivt så går jag och letar reda på den där bilservicen som Jakob pratade om igår. Även om jag bara träffat honom en gång så är han den enda som jag känner här ute på landet. Dessutom så verkar han vara en kille som har båda fötterna på jorden och verkar trevlig. Det var han i alla fall igår. När jag kommer till matbutiken så jag saktar in för att inte missa någon bilservice skylt och till slut ser jag en. Det måste vara den han menade.

---

Fortsättningen kommer ...

Har du missat de första delarna?
Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6. Del 7. Del 8.

---

Jag klär av mig och lägger mig i sängen och ligger och funderar en ganska lång stund. Mest funderar jag på om han kommer komma in till mig och göra något med mig. Mamma sover ju så hon skulle inte märka något. Men jag måste ha somnat mitt i funderingarna för jag vaknar sen på morgonen av att solen lyser in genom mitt fönster. Jag fullkomligt älskar solen så jag blir glad. Alla tankar om gårdagen är som bortblåsta och jag drar på mig min OnePiece för att gå ner till köket och göra en macka eftersom att min mage skriker efter frukost. Men då ser jag honom. Och plötsligt så flyger alla tankarna förbi i mitt huvud igen och det påminner mig om hans beteende igår. Nu när mamma inte är hemma, kommer han bete sig likadant igen då? Jag fick ont i magen igen.

- Har du sovit gott? Frågar Rickard och ler mot mig som om ingenting hade hänt igår.
- Ja, helt okej faktiskt. Trodde att det skulle bli svårt att somna men jag var nog ganska utmattad. Svarar jag och försöker låta så normal som möjligt.
Han säger inget mer utan sätter sig vid köksbordet och dricker sitt kaffe och läser tidningen. Och han verkar vara normal just nu i alla fall. Så jag går och tar fram bröd och pålägg och börjar göra en macka och sätter mig sen mittemot honom vid bordet. Jag försöker att undvika ögonkontakt och stirrar istället ner i bordsskivan när jag äter min macka och hoppas på att jag ser ut att vara i helt andra tankar så att han inte ska prata med mig. Och det gör han inte.

När han druckit upp sitt kaffe lägger han ihop tidningen på bordet och skjuter den mot mig för att jag brukar vilja läsa mitt horoskop på morgonen. Jag öppnar tidningen och letar upp sidan med horoskop och börjar läsa mitt när jag ser i ögonvrån hur han sköljer ur kaffemuggen och ställer in den i diskmaskinen och börjar gå hitåt. Tänker mest att han ska gå förbi mig men han stannar bakom mig och lägger händerna på mina armar och smeker dem ömt. Jag stelnar till. Jag känner hur han böjer sig ner mot mig och viskar till mig.
- Slappna av… viskar han och kysser mig lätt på halsen innan han går därifrån och jag hör hur han går upp till övervåningen. Jag sitter helt stilla i någon minut och jag klarar inte av att äta upp den ynka lilla biten av min macka som var kvar så jag går upp till badrummet för att borsta tänderna och borsta håret.

Väl inne på badrummet så står jag och stirrar mig själv i ögonen under tiden som jag borstar tänderna. Rädsla. Mina ögon skriker av rädsla. Jag förstår ingenting. Återigen så funderar på om jag börjar bli galen. Är han verkligen så attraherande att jag börjar hallucinera om honom? Nej, det låter inte troligt. Eller så är det bara jag som inte vill tro det.
Jag står fortfarande och stirrar mig själv i ögonen och tankarna snurrar i 180 när jag borstar håret. Det tar längre tid än det brukar och plötsligt hör jag hur Rickard knackar på dörren.
- Är du klar snart? Jag tänkte ta en dusch. Hör jag honom säga.
Jag svarar honom inte men av ren reflex så låser jag upp dörren och ska gå ut när han står där. Precis utanför dörren i bar överkropp. Jag krockar nästan med näsan mot hans bröst men jag hinner hejda mig någon centimeter ifrån. Plötsligt så inser jag vad han är på väg att göra.

---

Fortsättningen kommer ...

Ingen som är intresserad av att köpa mina Nelly Marble Shoes som i stort sett aldrig är använda?
Storlek 36. 
Minns inte riktigt höjden på klacken men tror att klacken är 12cm och platån 2,5cm.
Pris: 150 riksdaler + frakt!

SÅLDA!!

Jag har lite kluvna känslor när det gäller att börja medicinera.
Dels så känns det skönt att jag äntligen fått något som förhoppningsvis ska ge mig lite mer livslust men sen är jag rädd också.

Jag har tänkt tankar som:
"Tänk om jag bara inbillat mig att jag har en depression. Liksom trott att jag har det bara för att jag varit ledsen i någon vecka och sen har det lett till att kroppen reagerat på det och att jag liksom intalat mig att jag har en depression även fast jag kanske inte har det."

Och om jag nu börjar medicinera med anti-depp så har jag fått för mig att det inte kan vara bra att äta anti-depressiva om man inte behöver det. Bara för att jag tänkt att jag inbillat mig. 
Men hur ska jag då kunna förklara att i stort sett alla jag träffat inom psykriatrin sen i höstas har sagt att jag har typiska symtom för en depression? För det borde väl säga ganska mycket?

Sen är jag rädd för att jag ska må jättedåligt av dem. Liksom, just nu så är jag nere i en rejäl svacka och jag mår skitdåligt rent ut sagt och jag ser det omöjligt att må sämre. I alla fall sämre för att vara mig. Och då är jag rädd för att jag ska må jättedåligt av dem och det vill jag ju inte förstås.
Även om det oftast bara är ca två veckor som man har bieffekter så är jag rädd. Jag kanske mår så dåligt att jag inte orkar stå ut med det i två veckor? Som ändå inte är särskilt mycket.

Jag antar att det är ganska normalt att man tänker såna här tankar innan man ska börja medicinera?
Är det någon som känner igen sig?

Jag har funderat en del på det senaste tiden.
Eftersom att jag försökte släppa mitt ex så fort som möjligt för att slippa lida så länge så hade jag i stort sett kommit över honom när han insåg att han ville träffa mig igen och att han visste att det skulle leda till att vi blir tillsammans igen. Det finns ju ingenting som säger att jag måste bli tillsammans med honom igen bara för att jag åker dit.
Och i och med att jag i stort sett kom över honom så försvann ju typ mina känslor för honom. Men det kan lika gärna bero på att jag isolerar mig och så nuförtiden. Vilket jag faktiskt tror att det beror på.
För jag vet att jag älskar honom lika mycket som förut. Men jag känner det inte riktigt lika väl i kroppen. Så jag har funderat lite på om jag verkligen är kär, jag vet i huvudet att jag är det men jag känner det inte riktigt i kroppen. Men att jag blir nervös för att jag ska träffa honom lär väl ändå betyda att jag fortfarande älskar honom och att jag är kär i honom. Eller?

Eller så vill jag inte släppa taget helt om honom för att jag vet (tror) att jag inte kommer få någon bättre. Även om jag tycker att det är jättejobbigt med hans diagnoser så är han en underbar person. Det går inte att förneka.
Men ibland känns det som att jag förtjänar bättre än att vara tillsammans med någon som har de diagnoserna. För det är samtidigt inte bra för mig med min psykiska ohälsa. Jag tror att jag behöver hitta någon som honom utan de där diagnoserna. Då skulle jag vara lyckligast i världen.

Och jag känner mig jättedum nu och elak som tänker så här om honom. Det är inte hans fel att han har de här diagnoserna. Men det är verkligen jobbigt när man själv inte mår bra. Särskilt nu när jag börjat isolera mig för då bryr jag mig mest om mig själv. Sen känns det bara som att jag blir irriterad för att han mår dåligt. Jag tänker typ "är väl inte mitt problem att du mår dåligt." Jag vill inte tänka så, men ändå gör jag det. Jag kan liksom inte rå för det på något sätt. 

Men samtidigt så känns det bra att jag har så pass bra kontakt med honom och verkligen känner att jag kan berätta allt för honom. För mitt i allt så har ju han faktiskt jättemycket erfarenhet av det här med medicinering och sånt och jag tror verkligen att jag behöver honom i det här för att kunna lugna mig. 

Jag hoppas verkligen att medicinerna funkar för mig.

Har du missat de första delarna?
Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6. Del 7.

---

När jag kommer in genom dörren till matbutiken så slås jag av en kyla som är som att komma in i ett kylskåp nästan. Det är skönt när det är varmt dagen under sommaren men när solen gått ner och det börjat bli lite småkyligt så får man bara gåshud för att det är kallt. Jag ser att det står två kvinnor och pratar med varandra vid grönsaksdisken, en ung tjej står i kassan och ser glad ut och sen ser jag även tre killar som står vid chipsen. Typiskt, jag som ville försöka undvika killar i de här kläderna. Och typiskt att jag dessutom ville ha chips. Men jag trotsar mig själv och går dit i alla fall. De kanske hinner gå därifrån innan jag nått dit. Tyvärr så står de fortfarande kvar när jag kommer till chipsen och de lägger inte märke till mig förrän jag öppnar munnen.
- Ursäkta, skulle jag kunna få komma förbi? Frågar jag ganska tyst utan att titta på någon av dem.
- Självklart! Svarar en av killarna. Han är ganska lång, har mörkbrunt hår och gröna ögon. Ganska vältränad också men det försöker jag att ignorera.
Jag väljer en chipspåse och ska precis gå till kassan och betala när den killen frågar om jag är nyinflyttad.
- Ja, det är jag. Vi flyttade hit idag. Svarar jag som vänt mig om mot killarna igen.
- Tänkte väl det. Du ser inte ut att vara härifrån. Alltså, inget illa menat! Menade mest att jag inte sett dig här förut. Är det du som ska börja jobba här nästa vecka? Frågar han mig.
- Ja, det är jag. Säger jag och önskar att han kunde sluta fråga mig saker så jag kan gå och betala och få komma hem någon gång. Men jag hoppas att det inte syns på mig.
- Förresten, jag heter Jakob och är 19. Jag jobbar på bilservicen runt hörnet. Det är därför jag har så smutsiga händer. Olja, vet du! Säger han och ler så pass att man ser hans kritvita och perfekta tänder. Jag vill också ha perfekta tänder som är kritvita. Försöker att inte fastna med blicken på hans fina tänder och svarar honom.
- Jag heter Johanna. Jag är 17 och är nyinflyttad från storstan som sagt. Vi ses säkert någon dag, du vet ju var jag finns från och med nästa vecka. Annars så finns jag i det vita huset en bit bort. Säger jag och försöker att le tillbaka utan att visa mina tänder, som inte alls är lika perfekta som hans, samtidigt som jag pekar åt vilket håll det ligger.
- Schysst! Jag vet var det ligger. Säger Jakob innan vi säger hejdå för stunden och jag går till kassan för att betala mina chips.

På vägen hem så tar jag upp mobilen och kollar vad klockan är. Oj! Tiden har verkligen gått. Hur länge stod jag där och pratade med Jakob egentligen? I samma veva som jag funderar på hur länge jag stod och pratade med Jakob så inser jag att jag snart är hemma. Och det betyder att jag kommer att träffa Rickard, om han är vaken, för mamma har redan gått och lagt sig. Plötsligt blir jag illa till mods och får nästan ont i magen. När jag ser huset så stannar mitt hjärta till ett slag innan det fortsätter slå. Dock lite snabbare nu än nyss. Plötsligt kom jag och tänka på vad jag hade tänkt om Rickard förut idag. Att han ser bra ut. Nu fick jag nästan ångest för att jag hade tänkt så. Tänk om han kunde läsa mina tankar och har utnyttjat den tanken genom att bete sig så? Nej, nu får jag sluta. Jag kommer ju bli galen av det här. Om jag inte redan är det vill säga.

När jag kommer in på våran gård så ser jag att teven är på i vardagsrummet vilket betyder att Rickard är vaken. Men mamma har gått och lagt sig eftersom att hon ska upp tidigt imorgon till sitt nya jobb. Jag går in genom ytterdörren och låser efter mig eftersom att ingen ska ut mer idag.
- Har mamma gått och lagt sig? Frågar jag, även fast jag vet svaret, och går in i köket med chipsen. Min onda mage har gjort att jag inte är så sugen på chips längre.
- Ja, det har hon gjort. Hittade du någon att prata med i byn eller? Du var borta en stund. Frågar Rickard.
- Ja, jag trodde inte alls att jag var borta så länge. Men ja, jag träffade en trevlig kille som jag pratade en stund med. Svarar jag som står i dörren som går till vardagsrummet för att jag ska slippa skrika till honom.
- Kan du inte göra mig sällskap lite? Det är inte lika roligt att titta på teve själv. Frågar Rickard och ser ut som en hundvalp.
Jag kunde inte reagera på något annat sätt än att bli lite äcklad av det.
- Nja… Jag tänkte gå upp och borsta tänderna och gå och lägga mig faktiskt. Det har varit en rätt omtumlande dag psykiskt faktiskt. Svarar jag utan att försöka låta min reaktion lysa igenom.
Han säger att det är okej och att han förstår mig och så vi pratar inte mer om det och jag går upp till badrummet och borstar tänderna och går in på mitt rum och stänger dörren.

---

Fortsättningen kommer ...