storstadstjejen del 7
Har du missat de sex första delarna?
Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6.
Har fortfarande massor med tankar i huvudet som snurrar och de tankarna som återkommer oftast är varför han beter sig så? Är jag helt knäpp? Varför skulle jag ha blivit knäpp för? Jag har ju inte varit med om något traumatiskt på senaste som kan ha gjort att jag gått och blivit knäpp. Flytten kan ju knappast ha påverkat mig på det sättet heller. Alla de här tankarna gör att jag knappt kan fokusera mig på musiken längre och jag hör inte längre instrumenten eller vad de sjunger utan det är bara som ett bakgrundsljud som finns där men jag störs inte av det.
Timmarna går och till slut börjar solen gå ner och det blir för kyligt för att ha shorts och linne på sig så jag går in. Jag ser att Rickard står i köket och ska börja med middagen och jag är törstig men jag undviker att gå dit. Istället går jag upp till mitt rum och börjar packa upp klädkartongerna så det är klart. Å andra sidan så är kartonger inte så fin inredning. Jag letar fram ett par mjukisbyxor och en mjuk och behaglig tröja som inte är för varm och jag hör hur mamma nynnar när hon gör i ordning lite i deras sovrum. Det tar en stund för mig att lägga in och hänga upp alla kläder i garderoben och till slut så hör jag hur mamma ropar att det är mat. Så jag går ner till köket.
- Tror du att du kommer trivas här? Frågar mamma när vi sitter och äter.
- Jag har inte sett en enda människa här idag så jag har ju inte direkt träffat någon som bor här i närheten men jag gillar huset och gården. Så vi får väl se. Går det ens några bussar härifrån förresten? Frågar jag, främst riktat till mamma men det är Rickard som svarar.
- Jag tror att du kommer gilla folket som bor här. När du kommer till matbutiken, där det är lite mer civilisation än här, så kommer du säkert hitta någon trevlig i din ålder. Där finns det också en busshållplats där det går bussar in till stan om du ska träffa någon kompis eller om de ska komma hit. Annars kan ju jag skjutsa dig. Säger han.
Jag ryser till av tanken på att han ska skjutsa mig in till stan. Ensam med honom. I en bil. Och han beter sig sådär. Jag ryser till igen och hoppas att varken mamma eller Rickard märkte det.
- Okej. Är det enda svaret jag kan ge.
Jag är förvånad över att jag ens klarar av att äta så förvirrad som jag är. För det måste ju vara fel på honom och inte mig? Önskar att mamma kunde svara på den frågan men hon har ju inte varit med när han betett sig sådär så hon kan ju inte yttra sig om vem det är fel på. Om det ändå vore så väl att hon hade varit med när han betett sig så hade det ju varit lite enklare. Så jag vet om jag är sjuk i huvudet eller inte.
Efter middagen så frågar jag mamma hur långt det är till matbutiken och var man går för att komma dit.
- Följ bara den vägen som vi kom på och så går du någon kilometer så kommer du se en busshållplats, som är den enda som finns här, och då kommer du att hitta. Vill du att jag ska följa med? Frågar mamma och ler.
- Nej, det är okej. Jag hittar nog. Svarar jag och ler tillbaka och ger henne en kram innan jag går ut genom dörren.
Jag är glad att det finns en slags trottoar på sidan av vägen så jag slipper bli påkörd av de galningarna som kör förbi på vägen. Trots att det är 30 på många ställen så kör de långt ifrån den hastigheten.
Till slut så ser jag busshållplatsen och sen det som måste vara matbutiken. Ganska uppenbart eftersom att det står Expo Livs på skylten. Känner att jag skulle tagit några andra skor än mina ballerinaskor för det var ganska stenigt på vägen och jag känner varje liten sten under mina fotsulor. Typiskt mig att ta fel skor. Jag bestämmer mig för att gå in på matbutiken istället för att bara gå hit och sen vända direkt och se ut som ett fån. Så jag går in och hoppas på att ingen snygg kille är där och ser mig i mjukisbyxor. Inte för att jag skulle orka bry mig så mycket om det så förvirrad som jag är just nu.
Skriver lite längre i de resterande delarna för att det inte ska bli ända upp till del 100. Nej, men you get the point.
Fortsättningen kommer ...
Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6.
Har fortfarande massor med tankar i huvudet som snurrar och de tankarna som återkommer oftast är varför han beter sig så? Är jag helt knäpp? Varför skulle jag ha blivit knäpp för? Jag har ju inte varit med om något traumatiskt på senaste som kan ha gjort att jag gått och blivit knäpp. Flytten kan ju knappast ha påverkat mig på det sättet heller. Alla de här tankarna gör att jag knappt kan fokusera mig på musiken längre och jag hör inte längre instrumenten eller vad de sjunger utan det är bara som ett bakgrundsljud som finns där men jag störs inte av det.
Timmarna går och till slut börjar solen gå ner och det blir för kyligt för att ha shorts och linne på sig så jag går in. Jag ser att Rickard står i köket och ska börja med middagen och jag är törstig men jag undviker att gå dit. Istället går jag upp till mitt rum och börjar packa upp klädkartongerna så det är klart. Å andra sidan så är kartonger inte så fin inredning. Jag letar fram ett par mjukisbyxor och en mjuk och behaglig tröja som inte är för varm och jag hör hur mamma nynnar när hon gör i ordning lite i deras sovrum. Det tar en stund för mig att lägga in och hänga upp alla kläder i garderoben och till slut så hör jag hur mamma ropar att det är mat. Så jag går ner till köket.
- Tror du att du kommer trivas här? Frågar mamma när vi sitter och äter.
- Jag har inte sett en enda människa här idag så jag har ju inte direkt träffat någon som bor här i närheten men jag gillar huset och gården. Så vi får väl se. Går det ens några bussar härifrån förresten? Frågar jag, främst riktat till mamma men det är Rickard som svarar.
- Jag tror att du kommer gilla folket som bor här. När du kommer till matbutiken, där det är lite mer civilisation än här, så kommer du säkert hitta någon trevlig i din ålder. Där finns det också en busshållplats där det går bussar in till stan om du ska träffa någon kompis eller om de ska komma hit. Annars kan ju jag skjutsa dig. Säger han.
Jag ryser till av tanken på att han ska skjutsa mig in till stan. Ensam med honom. I en bil. Och han beter sig sådär. Jag ryser till igen och hoppas att varken mamma eller Rickard märkte det.
- Okej. Är det enda svaret jag kan ge.
Jag är förvånad över att jag ens klarar av att äta så förvirrad som jag är. För det måste ju vara fel på honom och inte mig? Önskar att mamma kunde svara på den frågan men hon har ju inte varit med när han betett sig sådär så hon kan ju inte yttra sig om vem det är fel på. Om det ändå vore så väl att hon hade varit med när han betett sig så hade det ju varit lite enklare. Så jag vet om jag är sjuk i huvudet eller inte.
Efter middagen så frågar jag mamma hur långt det är till matbutiken och var man går för att komma dit.
- Följ bara den vägen som vi kom på och så går du någon kilometer så kommer du se en busshållplats, som är den enda som finns här, och då kommer du att hitta. Vill du att jag ska följa med? Frågar mamma och ler.
- Nej, det är okej. Jag hittar nog. Svarar jag och ler tillbaka och ger henne en kram innan jag går ut genom dörren.
Jag är glad att det finns en slags trottoar på sidan av vägen så jag slipper bli påkörd av de galningarna som kör förbi på vägen. Trots att det är 30 på många ställen så kör de långt ifrån den hastigheten.
Till slut så ser jag busshållplatsen och sen det som måste vara matbutiken. Ganska uppenbart eftersom att det står Expo Livs på skylten. Känner att jag skulle tagit några andra skor än mina ballerinaskor för det var ganska stenigt på vägen och jag känner varje liten sten under mina fotsulor. Typiskt mig att ta fel skor. Jag bestämmer mig för att gå in på matbutiken istället för att bara gå hit och sen vända direkt och se ut som ett fån. Så jag går in och hoppas på att ingen snygg kille är där och ser mig i mjukisbyxor. Inte för att jag skulle orka bry mig så mycket om det så förvirrad som jag är just nu.
Skriver lite längre i de resterande delarna för att det inte ska bli ända upp till del 100. Nej, men you get the point.
Fortsättningen kommer ...
det känns bra att mamma vet
Just nu känner jag att det känns väldigt bra att min mamma vet. Hur jag mår och vad som händer. Jag går ju till UPM regelbundet men hon vet ju inte vad vi pratar om, hon frågar inte heller.
Men idag när jag berättade hur det gick på UPM när jag träffade läkaren så kändes det som att en tung sten släppte från mitt bröst. Jag nästan längtade tills jag fick prata med mamma så att hon kunde få veta. Och jag har alltid hållt saker hemligt för mina föräldrar.
Dessutom skulle hon följa med mig när jag ska ta blodprov och det känns bra. Mamma jobbar ju inom sjukvården själv så hon kan ju mycket och det känns tryggt att ha med mig henne till sjukhuset.
En annan fördel med att mamma jobbar inom sjukvården är att hon kan gå in och kolla på mina recept på apoteket på hennes dator på jobbet och sådär. Läkaren hade dock inte skrivit något recept då mamma kollade men hon har säkert inte hunnit.
Men det känns i alla fall bra att mamma vet och det är ju jättepositivt!
Men idag när jag berättade hur det gick på UPM när jag träffade läkaren så kändes det som att en tung sten släppte från mitt bröst. Jag nästan längtade tills jag fick prata med mamma så att hon kunde få veta. Och jag har alltid hållt saker hemligt för mina föräldrar.
Dessutom skulle hon följa med mig när jag ska ta blodprov och det känns bra. Mamma jobbar ju inom sjukvården själv så hon kan ju mycket och det känns tryggt att ha med mig henne till sjukhuset.
En annan fördel med att mamma jobbar inom sjukvården är att hon kan gå in och kolla på mina recept på apoteket på hennes dator på jobbet och sådär. Läkaren hade dock inte skrivit något recept då mamma kollade men hon har säkert inte hunnit.
Men det känns i alla fall bra att mamma vet och det är ju jättepositivt!
medicinering och blodprov
Var ju till UPM idag och träffade min psykolog samt en överläkare där som frågade mig lite frågor. Det var inte så många frågor och det tog inte så lång tid.
I alla fall så ska jag till sjukhuset och ta blodprover (åh, döda mig! jag hatar nålar) för att se så jag inte har brist på något i kroppen som kan göra att det leder till en depression, men det trodde hon inte eftersom att jag äter normalt och sådär.
Sen så har jag fått ett recept på Sertralin(?) tror jag att de hette. Lär ju vara asdyra som vanligt med allt på apoteket. Så jag ska väl försöka hämta ut dem imorgon så jag kan börja. Ska ta halva tabletter i en vecka först sen kan jag ta hela. Så i typ två veckor kommer jag väl ha lite biverkningar (kanske) men det var typ illamående om man inte åt dem tillsammans med frukost. Men jag äter ju frukost så hoppas att det inte blir några problem. Fast jag funderar på om jag ska vänta med att börja med dem tills jag kommer hem från Sthlm. Men jag vet inte. Jag ska prata med mamma så får vi se.
Och sen så vill jag ha med mig antingen mamma eller pappa till sjukhuset när jag ska ta blodproverna, för jag hatar verkligen sånt. Har ont i armen redan nu ju. Hoppas att det ska gå och göra innan jag åker, så jag har det gjort!
Ångest redan innan det ens är bestämt när jag ska ta blodprov. Usch!
I alla fall så ska jag till sjukhuset och ta blodprover (åh, döda mig! jag hatar nålar) för att se så jag inte har brist på något i kroppen som kan göra att det leder till en depression, men det trodde hon inte eftersom att jag äter normalt och sådär.
Sen så har jag fått ett recept på Sertralin(?) tror jag att de hette. Lär ju vara asdyra som vanligt med allt på apoteket. Så jag ska väl försöka hämta ut dem imorgon så jag kan börja. Ska ta halva tabletter i en vecka först sen kan jag ta hela. Så i typ två veckor kommer jag väl ha lite biverkningar (kanske) men det var typ illamående om man inte åt dem tillsammans med frukost. Men jag äter ju frukost så hoppas att det inte blir några problem. Fast jag funderar på om jag ska vänta med att börja med dem tills jag kommer hem från Sthlm. Men jag vet inte. Jag ska prata med mamma så får vi se.
Och sen så vill jag ha med mig antingen mamma eller pappa till sjukhuset när jag ska ta blodproverna, för jag hatar verkligen sånt. Har ont i armen redan nu ju. Hoppas att det ska gå och göra innan jag åker, så jag har det gjort!
Ångest redan innan det ens är bestämt när jag ska ta blodprov. Usch!
skit och helvete
Alltså jag förstår inte.
På mötet så bestämdes det ju att jag skulle gå kvar i skolan tills det att mötet med projekt-människorna är. Vilket jag hoppas blir strax efter lovet.
Varför?
Jo, för att jag måste gå kvar i skolan på grund av att om jag slutar att gå till skolan så kommer jag ju inte ha något studiebidrag. Vilket jag måste ha.
Men grejen är. Anledningen till att jag ska sluta är ju för att jag verkligen inte mår bra av att vara i skolan.
Varför ska jag då behöva gå dit och sitta där i 8 jävla timmar varje dag utan att göra ett skit?
Jag kan inte åstadkomma ett jävla skit på lektionerna för att jag orkar inte psykiskt. Ska jag då istället sitta och störa mina vänner för att ha något att göra i de där 8 timmarna. Nä.
Jag vill heller inte sitta där som ett jävla fån i 8 timmar och inte göra ett skit medan alla andra jobbar.
Visst, jag behöver ju mitt studiebidrag.
Men jag kommer seriöst inte klara av att sitta i skolan i 8 timmar, 5 dagar i veckan, utan att göra något alls under de timmarna tills jag får en tid för ett möte.
Knappast.
Nej... Jag förstår helt enkelt inte.
På mötet så bestämdes det ju att jag skulle gå kvar i skolan tills det att mötet med projekt-människorna är. Vilket jag hoppas blir strax efter lovet.
Varför?
Jo, för att jag måste gå kvar i skolan på grund av att om jag slutar att gå till skolan så kommer jag ju inte ha något studiebidrag. Vilket jag måste ha.
Men grejen är. Anledningen till att jag ska sluta är ju för att jag verkligen inte mår bra av att vara i skolan.
Varför ska jag då behöva gå dit och sitta där i 8 jävla timmar varje dag utan att göra ett skit?
Jag kan inte åstadkomma ett jävla skit på lektionerna för att jag orkar inte psykiskt. Ska jag då istället sitta och störa mina vänner för att ha något att göra i de där 8 timmarna. Nä.
Jag vill heller inte sitta där som ett jävla fån i 8 timmar och inte göra ett skit medan alla andra jobbar.
Visst, jag behöver ju mitt studiebidrag.
Men jag kommer seriöst inte klara av att sitta i skolan i 8 timmar, 5 dagar i veckan, utan att göra något alls under de timmarna tills jag får en tid för ett möte.
Knappast.
Nej... Jag förstår helt enkelt inte.
storstadstjejen del 6
Har du missat de fem första delarna?
Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5.
När vi kommer till köket så ger han mig en liten kartong med alla bestick och visar mig var de ska vara. Jag känner mig helt bedövad. Jag skriker inombords och det känns som att jag har lock för öronen. När jag står där och lägger besticken i rätt fack i bestickslådan så tynar rädslan bort mer och mer för att jag koncentrerar mig på annat.
- Nu är jag hemma igen! Jag köpte lite mackor och pålägg och så köpte jag en Billys pizza till dig Johanna, du gillar ju dem. Hör jag mamma säga när hon kommer in genom ytterdörren och in till köket. Jag hör hur de ger varandra en snabb kyss och jag en rysning går genom ryggraden och upp i nacken.
- Johanna erbjöd sig att hjälpa till så vi kunde vara klara med porslinet och det tills du kom hem men det gick snabbare för dig än vad vi trodde så vi hann inte riktigt klart. Säger Rickard som packar upp den sista tallriken ur en kartong och ställer in en i ett skåp.
- Nej men vad gullig du är, Johanna! Säger mamma och kramar om mig från sidan eftersom att jag fortfarande står med besticken.
- Äsch, det var väl inget. Det är inte direkt jobbigt att göra det här. Svarar jag och stänger bestickslådan, viker ihop kartongen och slänger den. Jag ler mot mamma och frågar vad det tomma lilla rummet är till för.
- Eftersom att vi inte hade tillräckligt många rum i det förra huset och du är fotointresserad så tänkte jag att det kunde få vara ditt fotorum där du kan ha studio och sånt. Jag har redan beställt två bakgrunder som du kan ha där inne. En vit och en svart. Det skulle egentligen vara en överraskning till dig som du skulle fått när du fyller 18 men eftersom att du redan sett det så får vi helt enkelt komma på någon annan födelsedagspresent åt dig. Säger mamma och ler mot mig.
Jag lyser upp och vet inte riktigt vad jag ska säga för att jag blir så glad av lycka.
- Tack så jättemycket! Verkligen. Säger jag med ett stort leende och kramar om mamma.
Jag säger att jag ska gå ut och sätta mig i solen en stund och går ut till verandan och sätter mig i hammocken som står där. Jag sätter i hörlurarna, startar musiken igen och drar upp benen och håller armarna runt dem och lutar huvudet bakåt och blundar.
Fortsättningen kommer ...
Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5.
När vi kommer till köket så ger han mig en liten kartong med alla bestick och visar mig var de ska vara. Jag känner mig helt bedövad. Jag skriker inombords och det känns som att jag har lock för öronen. När jag står där och lägger besticken i rätt fack i bestickslådan så tynar rädslan bort mer och mer för att jag koncentrerar mig på annat.
- Nu är jag hemma igen! Jag köpte lite mackor och pålägg och så köpte jag en Billys pizza till dig Johanna, du gillar ju dem. Hör jag mamma säga när hon kommer in genom ytterdörren och in till köket. Jag hör hur de ger varandra en snabb kyss och jag en rysning går genom ryggraden och upp i nacken.
- Johanna erbjöd sig att hjälpa till så vi kunde vara klara med porslinet och det tills du kom hem men det gick snabbare för dig än vad vi trodde så vi hann inte riktigt klart. Säger Rickard som packar upp den sista tallriken ur en kartong och ställer in en i ett skåp.
- Nej men vad gullig du är, Johanna! Säger mamma och kramar om mig från sidan eftersom att jag fortfarande står med besticken.
- Äsch, det var väl inget. Det är inte direkt jobbigt att göra det här. Svarar jag och stänger bestickslådan, viker ihop kartongen och slänger den. Jag ler mot mamma och frågar vad det tomma lilla rummet är till för.
- Eftersom att vi inte hade tillräckligt många rum i det förra huset och du är fotointresserad så tänkte jag att det kunde få vara ditt fotorum där du kan ha studio och sånt. Jag har redan beställt två bakgrunder som du kan ha där inne. En vit och en svart. Det skulle egentligen vara en överraskning till dig som du skulle fått när du fyller 18 men eftersom att du redan sett det så får vi helt enkelt komma på någon annan födelsedagspresent åt dig. Säger mamma och ler mot mig.
Jag lyser upp och vet inte riktigt vad jag ska säga för att jag blir så glad av lycka.
- Tack så jättemycket! Verkligen. Säger jag med ett stort leende och kramar om mamma.
Jag säger att jag ska gå ut och sätta mig i solen en stund och går ut till verandan och sätter mig i hammocken som står där. Jag sätter i hörlurarna, startar musiken igen och drar upp benen och håller armarna runt dem och lutar huvudet bakåt och blundar.
Fortsättningen kommer ...
storstadstjejen del 5
Har du missat de fyra första delarna? Läs del 1 här, del 2 här, del 3 här och del 4 här.
Rickard. Jag hade nästan glömt bort honom. Mitt nya rum var så fint och jag var så nöjd med det att det hade ätit upp tanken på att Rickard ens existerade. Då kom tanken tillbaka till mig igen. Varför hade han betett sig så konstigt på macken? Eller hade jag blivit helt störd i huvudet och börjat hallucinera nu också? Nej, jag kan inte ha drömt.
Jag tar på mig skorna igen och går ut ur mitt rum och börjar titta runt i huset. När jag gått ut ur mitt rum så går jag förbi ett litet rum som ligger mellan mitt rum och det stora badrummet. Det är helt tomt och jag kan inte komma på vad det ska vara för rum. Eftersom att det rummet inte var särskilt intressant så går jag vidare till badrummet som jag inte hann gå in i. Badrummet är stort och har klinker med golvvärme och svart kakel med blommönster på väggarna. Det är spotlights i taket och i spegeln ovanför handfatet. Det finns en dusch längst in i det högra hörnet och ett bubbelbadkar som är hörnformat i det vänstra hörnet längst in i badrummet. Jag går ut igen och går förbi mammas och Rickards sovrum. Sängen står där, obäddad, och deras andra möbler står lite huller om buller så jag bryr mig inte om att gå in där men jag ser att de har en fin vinröd fondtapet på väggen som stängen står mot. Resten av väggarna är vita.
När jag kommer ner till undervåningen så ser jag att Rickard håller på att plocka upp porslinet och ställa det i rätt skåp i köket. Men jag ser inte till mamma.
- Var är mamma? Frågar jag, rädd för att han ska bete sig konstigt igen. Helst ville jag inte fråga honom något alls men jag var tvungen.
- Hon gick till matbutiken för att köpa lite lunch till oss. Hon tänkte att du kanske skulle följt med henne men jag tyckte att du skulle få gå runt i huset och känna dig lite hemma innan du går till matbutiken så det inte blir för mycket för dig att ta in. Svarar Rickard med ett leende.
Han verkade inte alls konstig nu. Nu var det som att ingenting hade hänt. Hade jag drömt i alla fall?
Jag börjar gå in i vardagsrummet eftersom att jag inte riktigt hunnit se det ännu men jag hör hur Rickard går mot mig. För det är ju ingen annan i huset så det måste ju vara Rickard tänkte jag.
Jag vänder mig om och där står han. Han ställer sig nära mig och lägger sina händer på min midja och drar mig till sig. Jag har fortfarande solglasögonen på mig så han kan inte se skräcken i mina ögon.
- Skulle du kunna hjälpa mig lite i köket så det blir klart tills mamma kommer hem? Säger han tyst i mitt öra.
Jag sväljer hårt men det känns som att jag har en stor geléklump i halsen och sväljer igen.
- Vi-visst, stammar jag fram.
Fortsättningen kommer ...
Rickard. Jag hade nästan glömt bort honom. Mitt nya rum var så fint och jag var så nöjd med det att det hade ätit upp tanken på att Rickard ens existerade. Då kom tanken tillbaka till mig igen. Varför hade han betett sig så konstigt på macken? Eller hade jag blivit helt störd i huvudet och börjat hallucinera nu också? Nej, jag kan inte ha drömt.
Jag tar på mig skorna igen och går ut ur mitt rum och börjar titta runt i huset. När jag gått ut ur mitt rum så går jag förbi ett litet rum som ligger mellan mitt rum och det stora badrummet. Det är helt tomt och jag kan inte komma på vad det ska vara för rum. Eftersom att det rummet inte var särskilt intressant så går jag vidare till badrummet som jag inte hann gå in i. Badrummet är stort och har klinker med golvvärme och svart kakel med blommönster på väggarna. Det är spotlights i taket och i spegeln ovanför handfatet. Det finns en dusch längst in i det högra hörnet och ett bubbelbadkar som är hörnformat i det vänstra hörnet längst in i badrummet. Jag går ut igen och går förbi mammas och Rickards sovrum. Sängen står där, obäddad, och deras andra möbler står lite huller om buller så jag bryr mig inte om att gå in där men jag ser att de har en fin vinröd fondtapet på väggen som stängen står mot. Resten av väggarna är vita.
När jag kommer ner till undervåningen så ser jag att Rickard håller på att plocka upp porslinet och ställa det i rätt skåp i köket. Men jag ser inte till mamma.
- Var är mamma? Frågar jag, rädd för att han ska bete sig konstigt igen. Helst ville jag inte fråga honom något alls men jag var tvungen.
- Hon gick till matbutiken för att köpa lite lunch till oss. Hon tänkte att du kanske skulle följt med henne men jag tyckte att du skulle få gå runt i huset och känna dig lite hemma innan du går till matbutiken så det inte blir för mycket för dig att ta in. Svarar Rickard med ett leende.
Han verkade inte alls konstig nu. Nu var det som att ingenting hade hänt. Hade jag drömt i alla fall?
Jag börjar gå in i vardagsrummet eftersom att jag inte riktigt hunnit se det ännu men jag hör hur Rickard går mot mig. För det är ju ingen annan i huset så det måste ju vara Rickard tänkte jag.
Jag vänder mig om och där står han. Han ställer sig nära mig och lägger sina händer på min midja och drar mig till sig. Jag har fortfarande solglasögonen på mig så han kan inte se skräcken i mina ögon.
- Skulle du kunna hjälpa mig lite i köket så det blir klart tills mamma kommer hem? Säger han tyst i mitt öra.
Jag sväljer hårt men det känns som att jag har en stor geléklump i halsen och sväljer igen.
- Vi-visst, stammar jag fram.
Fortsättningen kommer ...
storstadstjejen del 4
Har du missat de tre första delarna? Läs del 1 här, del 2 här och del 3 här.
När jag går upp för trappan och kommer in i huset så möts jag av en trappa som är rakt framför mig och leder till övervåningen, köket till vänster och vardagsrummet till höger. Huset är ljust och öppet och mamma står i hallen och ordnar med skohyllan. Jag behåller mina ballerinaskor på tills vi städat på golvet efter flyttfirman som gått in och ut med sina smutsiga skor.
- Kom, jag ska visa dig. Säger mamma och tar min hand och drar med mig upp för trappan.
När vi kommer upp på övervåningen så finns det ett lite mindre rum till vänster som är fyllt med kontorsgrejer. Direkt till höger ligger mammas och Rickards sovrum och bredvid det ett ganska stort badrum. Längst bort är mitt rum. Ett ganska stort och ljust rum som passar min stil perfekt. Tapeten som jag valt sitter på väggarna, en gräddvit tapet med glänsande och snirklande blomrankor som syns svagt. Min nya stora säng står mot väggen till vänster och mitt skrivbord står mot väggen till höger. Mamma har även ställt in mitt fina sminkbord som är av 1800-tals stil och är målat i vitt. Mina två resväskor står där också som innehåller alla mina saker. Kläderna ligger i kartonger på golvet framför den stora garderoben.
- Jag har städat här inne så du måste ta av dig skorna. Säger mamma och ler mot mig. Hon låter mig ta in allting och går inte för fort fram.
Jag tar av mig skorna och ställer de precis innanför tröskeln på det mörka trägolvet. Jag går in i rummet och sätter mig på sängen som är bäddad och tittar på varje liten detalj i rummet.
- Det är så fint mamma! Jag gillar det verkligen! Säger jag till henne och ler. Jag ser att hon slappnar av lite och oron, över ifall jag skulle gilla det eller inte, släpper från hennes axlar.
- Åh, vad bra gumman! Ditt rum är det enda som är klart för inflyttning redan nu. Jag tänkte att du kanske skulle känna dig mer välkommen då. Jag vet att det här är jobbigt för dig och då ville jag bara göra situationen så lätt för dig som möjligt. Jag är glad att du gillar det. Du ska få vara ifred en stund och kolla runt i huset så du får bekanta dig lite, jag måste hjälpa Rickard att packa upp. Säger mamma och går ut ur mitt rum.
Fortsättningen kommer ...
När jag går upp för trappan och kommer in i huset så möts jag av en trappa som är rakt framför mig och leder till övervåningen, köket till vänster och vardagsrummet till höger. Huset är ljust och öppet och mamma står i hallen och ordnar med skohyllan. Jag behåller mina ballerinaskor på tills vi städat på golvet efter flyttfirman som gått in och ut med sina smutsiga skor.
- Kom, jag ska visa dig. Säger mamma och tar min hand och drar med mig upp för trappan.
När vi kommer upp på övervåningen så finns det ett lite mindre rum till vänster som är fyllt med kontorsgrejer. Direkt till höger ligger mammas och Rickards sovrum och bredvid det ett ganska stort badrum. Längst bort är mitt rum. Ett ganska stort och ljust rum som passar min stil perfekt. Tapeten som jag valt sitter på väggarna, en gräddvit tapet med glänsande och snirklande blomrankor som syns svagt. Min nya stora säng står mot väggen till vänster och mitt skrivbord står mot väggen till höger. Mamma har även ställt in mitt fina sminkbord som är av 1800-tals stil och är målat i vitt. Mina två resväskor står där också som innehåller alla mina saker. Kläderna ligger i kartonger på golvet framför den stora garderoben.
- Jag har städat här inne så du måste ta av dig skorna. Säger mamma och ler mot mig. Hon låter mig ta in allting och går inte för fort fram.
Jag tar av mig skorna och ställer de precis innanför tröskeln på det mörka trägolvet. Jag går in i rummet och sätter mig på sängen som är bäddad och tittar på varje liten detalj i rummet.
- Det är så fint mamma! Jag gillar det verkligen! Säger jag till henne och ler. Jag ser att hon slappnar av lite och oron, över ifall jag skulle gilla det eller inte, släpper från hennes axlar.
- Åh, vad bra gumman! Ditt rum är det enda som är klart för inflyttning redan nu. Jag tänkte att du kanske skulle känna dig mer välkommen då. Jag vet att det här är jobbigt för dig och då ville jag bara göra situationen så lätt för dig som möjligt. Jag är glad att du gillar det. Du ska få vara ifred en stund och kolla runt i huset så du får bekanta dig lite, jag måste hjälpa Rickard att packa upp. Säger mamma och går ut ur mitt rum.
Fortsättningen kommer ...
orolig
Imorgon ska jag till UPM och träffa min psykolog samt en läkare där som ska fråga mig massa frågor. Älskar att svara på frågor som har med mig själv och mitt välmående att göra. Eller inte.
På ett sätt så vill jag ha någon medicin som kan hjälpa mig att få tillbaka livslusten så jag vill göra saker igen. Så jag orkar göra saker igen. Och förhoppningsvis må bättre av det.
Men på ett sätt så är jag rädd. Rädd för att jag kommer må dåligt av det. Rädd för att må ännu sämre än vad jag redan gör om jag börjar medicinera. Och jag är inte säker på om jag kommer kunna klara av det på grund av hur dåligt jag mår just nu.
Sen är jag rädd för att det ska förändras. Jag är så van vid att inte vara glad längre. Jag är så van vid att må förjävligt att jag är rädd för att må bra. Jag vet inte varför.
Men på ett sätt så är jag rädd. Rädd för att jag kommer må dåligt av det. Rädd för att må ännu sämre än vad jag redan gör om jag börjar medicinera. Och jag är inte säker på om jag kommer kunna klara av det på grund av hur dåligt jag mår just nu.
Sen är jag rädd för att det ska förändras. Jag är så van vid att inte vara glad längre. Jag är så van vid att må förjävligt att jag är rädd för att må bra. Jag vet inte varför.
hur jag mår och tänker
Jag har inte alls mått särskilt bra på senaste tiden.
Senast jag verkligen mådde bra var när mitt ex var här under jul. Dock var jag senast glad i helgen när jag var med min själsfrände.
Men samtidigt så vill jag hela tiden vara ifred. Jag vill inte prata med folk, för jag har ingenting att säga.
Och jag orkar inte låtsas vara glad i en konversation när jag inte är det. Jag orkade det förut men inte nu längre.
Sen blir jag alltid så irriterad när människor pratar med mig. Även om de inte säger något som gör mig irriterad. Men jag blir irriterad över att jag inte får vara ifred. För det är det jag vill, vara ifred.
Det har blivit så jättemycket på senaste tiden och jag vet inte varför. Stänger bara in mig i mig själv och det är inte bra.
Jag vill egentligen inte det, för jag vet att det inte är bra, men samtidigt så vill jag ju det för att det känns bäst.
Jag vill bara sitta ner, titta på film eller något och få vara ifred. Det är det enda jag vill på dagarna nu.
För att få skriva om vad jag tänker så måste jag säga att jag tänker så mycket nu. Jag tänker på allt.
Varje dag så velar jag fram och tillbaka om jag verkligen ska åka till mitt ex. Och jag är orolig.
Orolig för att något ska hända så att jag inte kan åka. Att han blir sjuk eller något. Orolig för att jag ska bli sjuk. Orolig över allt som har med att göra att åka till Stockholm. Om jag stöter bort honom för att jag vill vara ifred. Eller att det inte ska kännas som förut och att det ska bli awkward mellan oss.
Jag vet att en del av mig vill vara med honom, men eftersom att jag egentligen inte vet någonting längre så vet jag heller inte om jag vill vara med honom igen. Men så tänker jag nog säkerligen bara för att jag vill vara ifred nu.
Har en jag-vill-vara-ifred-period nu känner jag. Jag vet inte om det är bra för mig att vara ifred när kroppen säger så till mig, eller om jag ska fortsätta träffa människor i alla fall?
Det kan säkert vara bra för mig att åka till Stockholm och få vara hemifrån ett tag. Men jag har ingen aning.
Jag vet ingenting längre, som sagt.
Jag tänker även på allt som har med skolan att göra och hur det ska bli med praktikplats och gå kvar med studiebidrag, eller om jag ska gå på Birka folkhögskola istället, hur det blir där. Om jag orkar gå några år till i skolan fast jag går där istället. Jag vet ingenting. Jag orkar inte. Är så less på att tänka de där tankarna nu. Jag mår så dåligt av det.
Jag blir äcklad av mig själv nuförtiden. Jag avskyr mig själv. Jag är less på mig själv. Jag blir arg på mig själv. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag bara inte må bra för en gångs skull?
Less på att jag ska må såhär förjävligt hela tiden. Det är min hjärnas fel. Hatar den. Min hjärna tillhör min kropp och därför anser jag att allting är mitt fel. Även om det kanske inte är det.
Jag vill bara ha roligt igen. Ha ett normalt liv som jag hade förut.
Jag saknar den personen jag var då. För den personen jag är nu, det är inte jag. Jag känner inte igen mig själv. Måste verkligen säga att det känns som att jag har tappat mig själv på vägen.
Verkligen.
Senast jag verkligen mådde bra var när mitt ex var här under jul. Dock var jag senast glad i helgen när jag var med min själsfrände.
Men samtidigt så vill jag hela tiden vara ifred. Jag vill inte prata med folk, för jag har ingenting att säga.
Och jag orkar inte låtsas vara glad i en konversation när jag inte är det. Jag orkade det förut men inte nu längre.
Sen blir jag alltid så irriterad när människor pratar med mig. Även om de inte säger något som gör mig irriterad. Men jag blir irriterad över att jag inte får vara ifred. För det är det jag vill, vara ifred.
Det har blivit så jättemycket på senaste tiden och jag vet inte varför. Stänger bara in mig i mig själv och det är inte bra.
Jag vill egentligen inte det, för jag vet att det inte är bra, men samtidigt så vill jag ju det för att det känns bäst.
Jag vill bara sitta ner, titta på film eller något och få vara ifred. Det är det enda jag vill på dagarna nu.
För att få skriva om vad jag tänker så måste jag säga att jag tänker så mycket nu. Jag tänker på allt.
Varje dag så velar jag fram och tillbaka om jag verkligen ska åka till mitt ex. Och jag är orolig.
Orolig för att något ska hända så att jag inte kan åka. Att han blir sjuk eller något. Orolig för att jag ska bli sjuk. Orolig över allt som har med att göra att åka till Stockholm. Om jag stöter bort honom för att jag vill vara ifred. Eller att det inte ska kännas som förut och att det ska bli awkward mellan oss.
Jag vet att en del av mig vill vara med honom, men eftersom att jag egentligen inte vet någonting längre så vet jag heller inte om jag vill vara med honom igen. Men så tänker jag nog säkerligen bara för att jag vill vara ifred nu.
Har en jag-vill-vara-ifred-period nu känner jag. Jag vet inte om det är bra för mig att vara ifred när kroppen säger så till mig, eller om jag ska fortsätta träffa människor i alla fall?
Det kan säkert vara bra för mig att åka till Stockholm och få vara hemifrån ett tag. Men jag har ingen aning.
Jag vet ingenting längre, som sagt.
Jag tänker även på allt som har med skolan att göra och hur det ska bli med praktikplats och gå kvar med studiebidrag, eller om jag ska gå på Birka folkhögskola istället, hur det blir där. Om jag orkar gå några år till i skolan fast jag går där istället. Jag vet ingenting. Jag orkar inte. Är så less på att tänka de där tankarna nu. Jag mår så dåligt av det.
Jag blir äcklad av mig själv nuförtiden. Jag avskyr mig själv. Jag är less på mig själv. Jag blir arg på mig själv. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag bara inte må bra för en gångs skull?
Less på att jag ska må såhär förjävligt hela tiden. Det är min hjärnas fel. Hatar den. Min hjärna tillhör min kropp och därför anser jag att allting är mitt fel. Även om det kanske inte är det.
Jag vill bara ha roligt igen. Ha ett normalt liv som jag hade förut.
Jag saknar den personen jag var då. För den personen jag är nu, det är inte jag. Jag känner inte igen mig själv. Måste verkligen säga att det känns som att jag har tappat mig själv på vägen.
Verkligen.
möte på skolan idag
Var ju som sagt möte på skolan idag igen och då beslutades det att vi skulle ha ett till möte med en person som är ansvarig för ett projekt som innebär att de som inte kan gå i skolan, och har testat alla medel för att kunna gå kvar i skolan och det inte funkat, ska få hjälp av en handläggare som hjälper en att hitta en praktikplats, där man själv vill vara. Och samtidigt står man kvar med sitt studiebidrag, men man har praktik istället för lektioner.
Sen så ska jag även fundera på om jag ska söka Birka Folkhögskola. Men jag vet inte. Ska i alla fall försöka få ett studiebesök där så jag ändå får se hur det är där.
Jag vet inte hur det känns. Det känns väl ganska bra men just nu är det ganska luddigt över hur det kommer att bli. Och tills det där mötet är så kommer jag behöva gå till skolan i alla fall för att mitt studiebidrag inte ska försvinna. Det är ju jätteroligt när man mår så dåligt i skolan. Men men..
Vi får se hur det blir.
Nu måste jag fortsätta skriva så jag blir klar med min "historia" nån gång!
Sen så ska jag även fundera på om jag ska söka Birka Folkhögskola. Men jag vet inte. Ska i alla fall försöka få ett studiebesök där så jag ändå får se hur det är där.
Jag vet inte hur det känns. Det känns väl ganska bra men just nu är det ganska luddigt över hur det kommer att bli. Och tills det där mötet är så kommer jag behöva gå till skolan i alla fall för att mitt studiebidrag inte ska försvinna. Det är ju jätteroligt när man mår så dåligt i skolan. Men men..
Vi får se hur det blir.
Nu måste jag fortsätta skriva så jag blir klar med min "historia" nån gång!
storstadstjejen del 3
Har du missat de två första delarna? Läs del 1 här och del 2 här.
Jag sluter ögonen igen, startar återigen musiken och märker att Rickard sätter sig i bilen. Men jag försöker att inte tänka på det. Det enda som snurrar i mitt huvud är varför han betedde sig sådär. Jag kan inte sortera ut tankarna på grund av den chocken som uppstod när han betedde sig så.
Jag öppnar min Cola-flaska och tar en klunk och känner hur mina ögon tåras. Det måste vara chocken. Varför gjorde han så? Jag förstår ingenting. Jag tittar ut genom bilrutan och försöker tänka på annat. Fokuserar på varje ord och minsta lilla instrument i låtarna som spelas ur mina hörlurar.
Efter en stund så märker jag att vi börjar sakta in och jag öppnar ögonen. Jag måste ha somnat till igen. Utanför så ser jag hur vi åker förbi flera stora gårdar med hus och vissa har hästar och kor, och alla husen är inte röda med vita knutar. Mamma märker att jag vaknat till liv igen.
- Hur går det? Vi är snart framme, det är inte långt kvar nu, säger hon med ett leende på läpparna.
Jag svarar inte. Jag är rädd att min röst ska brista och jag ska börja storgråta här i bilen för att jag fortfarande inte smält det som hände på macken. Ska jag berätta något för mamma?
Till slut så ser jag ett vitt hus med en fin gård.
- Där är det! Visst är det fint? utbrister mamma och pekar på det vita huset och har ett lika stort leende som barn på julafton.
- Ja, verkligen mamma! Jättefint. Svarar jag utan att försöka låta som att jag snart ska börja gråta.
Rickard svänger in på gården och parkerar bilen precis nedanför trappan som går upp till verandan som löper längs hela framsidan på huset. Precis som i amerikanska filmer.
Jag kliver ur bilen och känner hur mina lår fastnat i lädret på bilsätet och det känns som att ett lager hud sitter kvar där. Jag avskyr läderklädsel i bilar på sommaren när man har shorts. Fast det är inte så mycket bättre med läderklädsel på vintern heller för då är det som att sätta sig på ett isblock och man får be till gudarna att man inte får urinvägsinfektion.
Mamma och Rickard börjar bära in alla väskor och några kartonger som vi hade med oss i bilen. Resten är redan inne i huset tack vare en flyttfirma.
Jag ser mig omkring på gården. Den är ganska stor, men inte alltför stor. Ganska lagom faktiskt. Jag går omkring och tittar för att lägga märke till varje liten detalj. Bara för att försöka hålla tårarna tillbaka en stund till.
- Johanna, jag måste visa dig ditt rum! Du kommer att älska det! Hör jag hur mamma ropar från framsidan.
- Jag kommer! Ropar jag tillbaka och funderar på om hon hörde mig och börjar gå tillbaka till framsidan.
Fortsättningen kommer ...
Jag sluter ögonen igen, startar återigen musiken och märker att Rickard sätter sig i bilen. Men jag försöker att inte tänka på det. Det enda som snurrar i mitt huvud är varför han betedde sig sådär. Jag kan inte sortera ut tankarna på grund av den chocken som uppstod när han betedde sig så.
Jag öppnar min Cola-flaska och tar en klunk och känner hur mina ögon tåras. Det måste vara chocken. Varför gjorde han så? Jag förstår ingenting. Jag tittar ut genom bilrutan och försöker tänka på annat. Fokuserar på varje ord och minsta lilla instrument i låtarna som spelas ur mina hörlurar.
Efter en stund så märker jag att vi börjar sakta in och jag öppnar ögonen. Jag måste ha somnat till igen. Utanför så ser jag hur vi åker förbi flera stora gårdar med hus och vissa har hästar och kor, och alla husen är inte röda med vita knutar. Mamma märker att jag vaknat till liv igen.
- Hur går det? Vi är snart framme, det är inte långt kvar nu, säger hon med ett leende på läpparna.
Jag svarar inte. Jag är rädd att min röst ska brista och jag ska börja storgråta här i bilen för att jag fortfarande inte smält det som hände på macken. Ska jag berätta något för mamma?
Till slut så ser jag ett vitt hus med en fin gård.
- Där är det! Visst är det fint? utbrister mamma och pekar på det vita huset och har ett lika stort leende som barn på julafton.
- Ja, verkligen mamma! Jättefint. Svarar jag utan att försöka låta som att jag snart ska börja gråta.
Rickard svänger in på gården och parkerar bilen precis nedanför trappan som går upp till verandan som löper längs hela framsidan på huset. Precis som i amerikanska filmer.
Jag kliver ur bilen och känner hur mina lår fastnat i lädret på bilsätet och det känns som att ett lager hud sitter kvar där. Jag avskyr läderklädsel i bilar på sommaren när man har shorts. Fast det är inte så mycket bättre med läderklädsel på vintern heller för då är det som att sätta sig på ett isblock och man får be till gudarna att man inte får urinvägsinfektion.
Mamma och Rickard börjar bära in alla väskor och några kartonger som vi hade med oss i bilen. Resten är redan inne i huset tack vare en flyttfirma.
Jag ser mig omkring på gården. Den är ganska stor, men inte alltför stor. Ganska lagom faktiskt. Jag går omkring och tittar för att lägga märke till varje liten detalj. Bara för att försöka hålla tårarna tillbaka en stund till.
- Johanna, jag måste visa dig ditt rum! Du kommer att älska det! Hör jag hur mamma ropar från framsidan.
- Jag kommer! Ropar jag tillbaka och funderar på om hon hörde mig och börjar gå tillbaka till framsidan.
Fortsättningen kommer ...
skrivit
Idag är det måndag vilket betyder att det är en ny vecka.
Är inte i skolan idag och jag ska inte till UPM idag heller så hela dagen ska jag vara hemma. Det är ingen sol ute idag så det är inte direkt så trevligt att gå ut.
Jag ska titta och jämföra billigaste resor till Stockholm också. Funderar på ifall jag ska åka på tisdagen istället för på onsdagen. Men jag vet inte.
Jag vet fortfarande inte om jag vill åka. Men samtidigt så känns det som att jag vill åka.
Ena stunden är jag stensäker på att jag ska åka, andra stunden vet jag inte. Det är oerhört frustrerande.
Men jag ska jämföra resor i alla fall för det känns som att jag kommer att ångra mig ifall jag inte åker.
Så det är väl vad jag kommer att spendera min eftermiddag åt. Jämföra resor, wihoo!
Har suttit och skrivit hela förmiddagen. Har skrivit på "storstadstjejen" så det kommer komma upp en del varje dag tills den är så gott som klar.
Imorgon är det möte på skolan och jag slår vad om att mamma och pappa har glömt bort det så jag får påminna dom om det när de kommer hem sen. Då kommer det bli så att jag inte kommer att fortsätta gå i skolan utan jag kommer få ett annat alternativ som jag kommer att välja. Och jag hoppas att mamma och pappa tycker att det är ett bra alternativ.
Är inte i skolan idag och jag ska inte till UPM idag heller så hela dagen ska jag vara hemma. Det är ingen sol ute idag så det är inte direkt så trevligt att gå ut.
Jag ska titta och jämföra billigaste resor till Stockholm också. Funderar på ifall jag ska åka på tisdagen istället för på onsdagen. Men jag vet inte.
Jag vet fortfarande inte om jag vill åka. Men samtidigt så känns det som att jag vill åka.
Ena stunden är jag stensäker på att jag ska åka, andra stunden vet jag inte. Det är oerhört frustrerande.
Men jag ska jämföra resor i alla fall för det känns som att jag kommer att ångra mig ifall jag inte åker.
Så det är väl vad jag kommer att spendera min eftermiddag åt. Jämföra resor, wihoo!
Har suttit och skrivit hela förmiddagen. Har skrivit på "storstadstjejen" så det kommer komma upp en del varje dag tills den är så gott som klar.
Imorgon är det möte på skolan och jag slår vad om att mamma och pappa har glömt bort det så jag får påminna dom om det när de kommer hem sen. Då kommer det bli så att jag inte kommer att fortsätta gå i skolan utan jag kommer få ett annat alternativ som jag kommer att välja. Och jag hoppas att mamma och pappa tycker att det är ett bra alternativ.
storstadstjejen del 2
Om du har missat del 1, eller vill ha en påminnelse om hur det slutade, så finns inlägget här.
Långsamt ser jag hur civilisationen försvinner bakom mig och inser mer och mer att det verkligen är sant. Det är ingen dröm. Jag sluter ögonen och njuter av musiken som rör sig harmoniskt ut genom mina hörlurar och in till mina trumhinnor. Jag måste ha slumrat till en stund för när jag öppnar ögonen igen så känner jag inte igen mig. Mamma säger något men volymen på min musik gör att det bara är något dovt ljud i bakgrunden. Jag stänger av musiken och frågade om hon pratade med mig.
- Vill du ha någon dricka eller något? För snart åker vi förbi den sista macken innan vi är framme så det är sista chansen ifall du vill ha något, säger mamma som har vänt sig bakåt åt mitt håll för att jag ska höra bättre genom bruset som blir när däcken rullar på vägen.
- Ja, stanna på den macken, svarar jag. Hur ska jag klara av en timmas bilresa utan Coca Cola eller godis. Jag startar musiken och sluter återigen mina ögon. Men har sänkt volymen lite så jag ska höra när mamma eller Rickard meddelar att vi är framme på macken.
Tappade tidsuppfattningen men efter en stund så känner jag hur vi saktar in och jag öppnar ögonen. Mamma lägger en hand på min axel och säger att vi är framme vid macken nu. Hon såg antagligen inte att jag redan hade öppnat ögonen genom mina solglasögon.
Mamma sitter kvar i bilen och Rickard går före mig in till macken. Han har en tajt t-shirt som stramar åt över hans muskler och jag kan inte låta bli att titta även om jag inte tänker på det för att jag går i andra tankar.
Väl inne på macken så letar jag direkt reda på kylskåpet där de förvarar Coca Cola sedan går jag till godishyllan där Rickard också står.
- Vad tror du att mamma vill ha för godis? frågar han mig.
- Hon brukar alltid äta upp mina Ahlgrens Bilar när jag köpt såna så köp det åt henne, svarar jag och tar en påse med Winegum och går till kassakön.
Vi måste kommit mitt uppe i en rusch för det är väldigt mycket folk för att vara en sådan liten mack. Jag antar att det är många som ska åka till landet och handlar lite godis inför den långa och tråkiga resan som de har framför sig innan de kommer fram till deras sommarstuga eller liknande.
Jag ser i spegelbilden som bildas i mina solglasögon att någon ställer sig bakom mig men jag tänker inte så mycket på det. Jag tänker på så mycket annat. Plötsligt känner jag hur någon närmar sig mig och jag ser i speglingen att någon böjer sig ner som för att viska något i mitt öra.
- Jag kan betala det där, säger någon med låg röst.
Jag uppfattar inte vem det är och stelnar till som en staty. Det enda jag kan tänka på är om jag ska vända mig om eller inte, men innan jag hinner tänka klart den tanken så vänder jag mig hastigt om och inser att det är Rickard som stått bakom mig. Det enda jag kan förmå mig att göra är att lämna över sakerna jag har i händerna till honom och gå ut till bilen igen. I det här tillfället är jag glad att inte Rickard kan se mina ögon som skulle återspegla rädsla och chock över hans beteende. Jag sätter mig i bilen. Mamma säger inget och jag säger inget.
Fortsättningen kommer...
Långsamt ser jag hur civilisationen försvinner bakom mig och inser mer och mer att det verkligen är sant. Det är ingen dröm. Jag sluter ögonen och njuter av musiken som rör sig harmoniskt ut genom mina hörlurar och in till mina trumhinnor. Jag måste ha slumrat till en stund för när jag öppnar ögonen igen så känner jag inte igen mig. Mamma säger något men volymen på min musik gör att det bara är något dovt ljud i bakgrunden. Jag stänger av musiken och frågade om hon pratade med mig.
- Vill du ha någon dricka eller något? För snart åker vi förbi den sista macken innan vi är framme så det är sista chansen ifall du vill ha något, säger mamma som har vänt sig bakåt åt mitt håll för att jag ska höra bättre genom bruset som blir när däcken rullar på vägen.
- Ja, stanna på den macken, svarar jag. Hur ska jag klara av en timmas bilresa utan Coca Cola eller godis. Jag startar musiken och sluter återigen mina ögon. Men har sänkt volymen lite så jag ska höra när mamma eller Rickard meddelar att vi är framme på macken.
Tappade tidsuppfattningen men efter en stund så känner jag hur vi saktar in och jag öppnar ögonen. Mamma lägger en hand på min axel och säger att vi är framme vid macken nu. Hon såg antagligen inte att jag redan hade öppnat ögonen genom mina solglasögon.
Mamma sitter kvar i bilen och Rickard går före mig in till macken. Han har en tajt t-shirt som stramar åt över hans muskler och jag kan inte låta bli att titta även om jag inte tänker på det för att jag går i andra tankar.
Väl inne på macken så letar jag direkt reda på kylskåpet där de förvarar Coca Cola sedan går jag till godishyllan där Rickard också står.
- Vad tror du att mamma vill ha för godis? frågar han mig.
- Hon brukar alltid äta upp mina Ahlgrens Bilar när jag köpt såna så köp det åt henne, svarar jag och tar en påse med Winegum och går till kassakön.
Vi måste kommit mitt uppe i en rusch för det är väldigt mycket folk för att vara en sådan liten mack. Jag antar att det är många som ska åka till landet och handlar lite godis inför den långa och tråkiga resan som de har framför sig innan de kommer fram till deras sommarstuga eller liknande.
Jag ser i spegelbilden som bildas i mina solglasögon att någon ställer sig bakom mig men jag tänker inte så mycket på det. Jag tänker på så mycket annat. Plötsligt känner jag hur någon närmar sig mig och jag ser i speglingen att någon böjer sig ner som för att viska något i mitt öra.
- Jag kan betala det där, säger någon med låg röst.
Jag uppfattar inte vem det är och stelnar till som en staty. Det enda jag kan tänka på är om jag ska vända mig om eller inte, men innan jag hinner tänka klart den tanken så vänder jag mig hastigt om och inser att det är Rickard som stått bakom mig. Det enda jag kan förmå mig att göra är att lämna över sakerna jag har i händerna till honom och gå ut till bilen igen. I det här tillfället är jag glad att inte Rickard kan se mina ögon som skulle återspegla rädsla och chock över hans beteende. Jag sätter mig i bilen. Mamma säger inget och jag säger inget.
Fortsättningen kommer...
storstadstjejen del 1
Tänkte börja skriva på en novell, eller vad man nu ska kalla det för. Jag vet inte hur lång den kommer att bli, oftast är ju noveller korta men. Ja, vi får se.
- Vi måste åka nu, Johanna! hör jag mamma ropa nerifrån hallen. Hennes röst ekar i det alldeles tomma huset som bara för några veckor sen var fullt med möbler. Tanken på att flytta har fortfarande inte sjunkit in riktigt och jag får nästan gåshud bara jag tänker på det. Flytta till landet. Jag, Johanna som är 17 år och uppväxt i storstan ska flytta till landet.
När jag tänker på landet så föreställer jag mig röda, nästintill fallfärdiga, hus med vita knutar som står på stora gårdar och det är flera kilometer till närmsta granne. Det luktar ko och häst och det är massor med insekter och annat äckligt. Men mamma har försökt intala mig att det inte alls är så. Jag är den enda som inte har varit i det nya huset på landet.
- Kom igen nu, Johanna! ropar Rickard, som är mammas nya kille och är nästan 10 år yngre än mamma vilket inte märks eftersom att mamma är väldigt ungdomlig av sig och ser verkligen inte gammal ut. Fast hon är ju trots allt bara 35. Rickard är faktiskt helt okej. Trevlig och rolig. Vältränad och har de där pigmenten som gör att han blir brun av att vara ute i solen i 5 minuter på sommaren, det är orättvist! Sen ser han ganska bra ut också. Jag kanske är galen som tänker så om mammas kille men vem bryr sig.
I fem minuter har jag nu stått i mitt rum, mitt tomma rum, som jag är uppväxt i. Jag ska lämna det här rummet nu. Mitt rum ska bli någon annans. Jag ryser av tanken och går ut ur rummet, nerför trappan och kommer ner till hallen där mamma och Rickard står med ett leende på läpparna. Det syns i deras ögon hur jobbigt jag tycker att det här är. Lämna stan, shoppingen, caféerna och mina tjejkompisar. Jag uppskattar i alla fall att de förstår att det är jobbigt för mig och inte är som många andra föräldrar som bara bryr sig om vad de själva vill och låter barnen hänga med som tomburkar gör efter bilen när vissa gifter sig.
Anledningen till att tanken på att flytta ens uppstod var för att mamma har fått ett nytt jobb utanför stan och om vi flyttar till landet skulle Rickard slippa pendla till jobbet varje dag och eftersom att skolan inte fungerar för mig så har Rickard även ordnat ett jobb åt mig på matbutiken som ligger i byn. Hellre ett jobb på en matbutik än att sitta hemma och deppa över att man inte bor i stan längre. Dessutom får jag ju pengar som gör att jag kan åka in till stan och träffa vännerna då och då i alla fall.
Jag går ut genom dörren, som jag antagligen aldrig mer kommer att gå igenom, kommer ut i sommarvärmen och solljuset och sätter mig i bilen. Bilen, som är en stor Volvo, luktar nytt läder och fräscht helt enkelt. Även om rutorna i baksätet är tonade så tar jag på mig solglasögonen. För då får jag en känsla av att jag får vara för mig själv en stund, även om jag faktiskt inte är ensam i bilen. Jag ser hur Rickard låser dörren och kommer och sätter sig i bilen. Det märks att han tycker att det är skönt att äntligen få komma iväg. Han tittar på mamma, ler och kysser henne. Hon ler tillbaka och startar radion. Men jag sätter i hörlurarna, startar min egen musik och tittar ut genom bilrutan. Jag försöker låta bli att tänka på att mitt hem som jag är uppväxt i försvinner bakom mig.
Fortsättningen kommer!
- Vi måste åka nu, Johanna! hör jag mamma ropa nerifrån hallen. Hennes röst ekar i det alldeles tomma huset som bara för några veckor sen var fullt med möbler. Tanken på att flytta har fortfarande inte sjunkit in riktigt och jag får nästan gåshud bara jag tänker på det. Flytta till landet. Jag, Johanna som är 17 år och uppväxt i storstan ska flytta till landet.
När jag tänker på landet så föreställer jag mig röda, nästintill fallfärdiga, hus med vita knutar som står på stora gårdar och det är flera kilometer till närmsta granne. Det luktar ko och häst och det är massor med insekter och annat äckligt. Men mamma har försökt intala mig att det inte alls är så. Jag är den enda som inte har varit i det nya huset på landet.
- Kom igen nu, Johanna! ropar Rickard, som är mammas nya kille och är nästan 10 år yngre än mamma vilket inte märks eftersom att mamma är väldigt ungdomlig av sig och ser verkligen inte gammal ut. Fast hon är ju trots allt bara 35. Rickard är faktiskt helt okej. Trevlig och rolig. Vältränad och har de där pigmenten som gör att han blir brun av att vara ute i solen i 5 minuter på sommaren, det är orättvist! Sen ser han ganska bra ut också. Jag kanske är galen som tänker så om mammas kille men vem bryr sig.
I fem minuter har jag nu stått i mitt rum, mitt tomma rum, som jag är uppväxt i. Jag ska lämna det här rummet nu. Mitt rum ska bli någon annans. Jag ryser av tanken och går ut ur rummet, nerför trappan och kommer ner till hallen där mamma och Rickard står med ett leende på läpparna. Det syns i deras ögon hur jobbigt jag tycker att det här är. Lämna stan, shoppingen, caféerna och mina tjejkompisar. Jag uppskattar i alla fall att de förstår att det är jobbigt för mig och inte är som många andra föräldrar som bara bryr sig om vad de själva vill och låter barnen hänga med som tomburkar gör efter bilen när vissa gifter sig.
Anledningen till att tanken på att flytta ens uppstod var för att mamma har fått ett nytt jobb utanför stan och om vi flyttar till landet skulle Rickard slippa pendla till jobbet varje dag och eftersom att skolan inte fungerar för mig så har Rickard även ordnat ett jobb åt mig på matbutiken som ligger i byn. Hellre ett jobb på en matbutik än att sitta hemma och deppa över att man inte bor i stan längre. Dessutom får jag ju pengar som gör att jag kan åka in till stan och träffa vännerna då och då i alla fall.
Jag går ut genom dörren, som jag antagligen aldrig mer kommer att gå igenom, kommer ut i sommarvärmen och solljuset och sätter mig i bilen. Bilen, som är en stor Volvo, luktar nytt läder och fräscht helt enkelt. Även om rutorna i baksätet är tonade så tar jag på mig solglasögonen. För då får jag en känsla av att jag får vara för mig själv en stund, även om jag faktiskt inte är ensam i bilen. Jag ser hur Rickard låser dörren och kommer och sätter sig i bilen. Det märks att han tycker att det är skönt att äntligen få komma iväg. Han tittar på mamma, ler och kysser henne. Hon ler tillbaka och startar radion. Men jag sätter i hörlurarna, startar min egen musik och tittar ut genom bilrutan. Jag försöker låta bli att tänka på att mitt hem som jag är uppväxt i försvinner bakom mig.
Fortsättningen kommer!
ska jag eller inte?
Nu står jag inför ett val.
Stockholm på lovet för att besöka mitt ex och spendera alla mina riksdaler jag äger och har på den resan och vistelsen där
eller
Stanna hemma på lovet, inte träffa mitt ex och ha pengarna tills jag åker till London i maj?
Varför ska jag åka?
- För att jag får träffa honom igen.
- För att det är roligt att umgås med honom.
- För att jag fortfarande gillar honom.
- För att jag kanske åker därifrån och är mer än vän med honom.
- För att det känns som att jag kommer att ånga mig om jag inte åker.
- För att det känns som att han kommer bli ledsen om jag inte åker.
- För att han kanske slutar prata med mig om jag inte åker.
Varför ska jag inte åka?
- För att jag inte vet om jag faktiskt vill träffa honom igen.
- För att jag inte vet om jag faktiskt vill vara mer än vän med honom.
- För att jag vill använda mina pengar till London istället.
Åh... Jag vet inte hur jag ska göra...
Stockholm på lovet för att besöka mitt ex och spendera alla mina riksdaler jag äger och har på den resan och vistelsen där
eller
Stanna hemma på lovet, inte träffa mitt ex och ha pengarna tills jag åker till London i maj?
Varför ska jag åka?
- För att jag får träffa honom igen.
- För att det är roligt att umgås med honom.
- För att jag fortfarande gillar honom.
- För att jag kanske åker därifrån och är mer än vän med honom.
- För att det känns som att jag kommer att ånga mig om jag inte åker.
- För att det känns som att han kommer bli ledsen om jag inte åker.
- För att han kanske slutar prata med mig om jag inte åker.
Varför ska jag inte åka?
- För att jag inte vet om jag faktiskt vill träffa honom igen.
- För att jag inte vet om jag faktiskt vill vara mer än vän med honom.
- För att jag vill använda mina pengar till London istället.
Åh... Jag vet inte hur jag ska göra...
sunday, the sun is shining today
Min vän har precis gått hem och nu sitter jag här.
Det var nog bra för mig att få träffa henne för det känns som att man fått prata om mycket och haft roligt. Vilket är viktigt när man är deprimerad. Man får tänka på något annat för en stund.
Igår efter att vi ätit på pizzerian och handlat godsaker på ICA så gick vi hem till mig och såg på film. Det blev Baksmällan II och Baksmällan I (vi såg tvåan först för vi är inte som alla andra) sen tittade vi på Dear John också innan vi besökte sängen och umgicks med John Blund.
Det var nog bra för mig att få träffa henne för det känns som att man fått prata om mycket och haft roligt. Vilket är viktigt när man är deprimerad. Man får tänka på något annat för en stund.
Igår efter att vi ätit på pizzerian och handlat godsaker på ICA så gick vi hem till mig och såg på film. Det blev Baksmällan II och Baksmällan I (vi såg tvåan först för vi är inte som alla andra) sen tittade vi på Dear John också innan vi besökte sängen och umgicks med John Blund.
middagsdejt
Just nu sitter jag och väntar på att min bästa vän ska duscha klart och sedan hoppas jag att vi kan gå och äta för min mage börjar gnälla efter mat nu.
Eller den gnäller snarare efter en kebabtallrik.
Har för övrigt varit sugen på kebab hela veckan så det är tur att jag får äta det idag då.
Efter att vi degat klart på pizzerian kommer det bli ett besök på ICA för att köpa Cola bl.a.
Sen går vi väl hem till mig igen och tittar på någon film och gottar oss med godsaker!
Eller den gnäller snarare efter en kebabtallrik.
Har för övrigt varit sugen på kebab hela veckan så det är tur att jag får äta det idag då.
Efter att vi degat klart på pizzerian kommer det bli ett besök på ICA för att köpa Cola bl.a.
Sen går vi väl hem till mig igen och tittar på någon film och gottar oss med godsaker!
vårsol
Vaknade imorse, utvilad och ganska välmående i psyket för första gången på länge.
Jag tittade på mobilen och såg att min bästa vän aka syster hade skickat ett sms där hon frågade om jag ville gå på middagsdejt med henne idag.
Och självklart sa jag inte nej! ♥
Så om drygt en timma kommer hon hit och ska låna min dusch sen ska vi dra till favoritpizzerian och äter middag. Tror det blir en kebabtallrik för mig! Mums.
Idag har jag hunnit med att duscha, kollat på kakel till vårt nya kök och suttit ute i vårsolen.
Solen är fortfarande framme och jag känner mig mycket piggare efter att jag fått vara ute i solen en stund.
Det är dessutom ljust ute när jag står och väntar på bussen på morgonen nu också, vilket är otroligt skönt!
Trots att det blir ljusare om dagarna och att våren närmar sig så är mitt psyke långt ifrån på topp.
Men jag försöker vara så positiv som det går.
Jag tittade på mobilen och såg att min bästa vän aka syster hade skickat ett sms där hon frågade om jag ville gå på middagsdejt med henne idag.
Och självklart sa jag inte nej! ♥
Så om drygt en timma kommer hon hit och ska låna min dusch sen ska vi dra till favoritpizzerian och äter middag. Tror det blir en kebabtallrik för mig! Mums.
Idag har jag hunnit med att duscha, kollat på kakel till vårt nya kök och suttit ute i vårsolen.
Solen är fortfarande framme och jag känner mig mycket piggare efter att jag fått vara ute i solen en stund.
Det är dessutom ljust ute när jag står och väntar på bussen på morgonen nu också, vilket är otroligt skönt!
Trots att det blir ljusare om dagarna och att våren närmar sig så är mitt psyke långt ifrån på topp.
Men jag försöker vara så positiv som det går.
hälsa till satan, vi hörs!
Det är verkligen såhär jag känner ibland.
Känner verkligen igen mina tankar i Timbuktu's Resten av ditt liv.
Så lånar den delen som jag känner likadant för!
Känner verkligen igen mina tankar i Timbuktu's Resten av ditt liv.
Så lånar den delen som jag känner likadant för!
Har tänkt på det länge, verkligen tänkt
Hur jag skall få dig att förstå hur det känns
Hur jag skall närma mig detta, våga berätta
Släppa, få hjärtat å lätta
Rädd att jag kanske hade läst dig fel
Kan jag säga nu med säkerhet
Att min första instinkt var korrekt
Nu vill jag uttrycka det i klartext
Du är helt klart unik och speciell
Universum är vigt åt dig själv
Från den djupaste platsen mörkaste delen
Av min själ vill jag berätta det här
Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer...
Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör
Jag hoppas du,
Du får leva med det resten av ditt liv.
galen mardröm
Inatt drömde jag en otroligt hemsk mardröm.
Drömde att mitt ex hade legat med min bästa vän och gjort henne gravid.
När det var dags för att föda var han inte ens där men jag var glad för hennes skull(?)
Inte nog med det, de skulle gifta sig också!
Väl på bröllopet som ägde rum i ett stort flott hus, utan präst, så samlades släkt och vänner.
Min släkt var även där(?).
Jag kommer ihåg att jag letade efter mitt ex för jag var så förbannad på honom för att han först hade fått barn med min bästa vän och sedan skulle gifta sig med henne.
Mitt i letandet hittar jag rummet med sminket och brudklänningen, tar på mig klänningen, går ut och möter firman som ordnat med smink och styling och tanten som ägde firman skriker mig i ansiktet : "Ta genast av dig klänningen! Du får inte ha den på dig!"
I all min ilska så trotsade jag henne och fortsatte frustrerat leta efter mitt ex i det där enorma huset.
I det stora samlingsrummet hittade jag honom, bredvid min bästa vän med deras barn krälande på en mjuk matta på golvet.
Inför alla människor stod jag där, i brudens klänning, och skrek förbannat på mitt ex.
Minns inte riktigt allt jag sa men till slut blev jag så arg och ledsen att jag började storgråta där, framför alla, och skrek till honom med tårar som sprutade : "JAG FATTAR FAN INTE HUR EN PERSON KAN FÖRSTÖRA SÅ JÄVLA MYCKET!!!"
Sedan vaknade jag av alarmet på mobilen.
Och det enda jag kände var ångest, ångest för att jag hade sagt så till honom.
Och jag hade sett hur ledsen han blev när jag sa så.
Det enda jag inte förstår är varför jag var arg på honom och inte på min bästa vän också.
Hon måste ju ändå gått med på det?
Drömde att mitt ex hade legat med min bästa vän och gjort henne gravid.
När det var dags för att föda var han inte ens där men jag var glad för hennes skull(?)
Inte nog med det, de skulle gifta sig också!
Väl på bröllopet som ägde rum i ett stort flott hus, utan präst, så samlades släkt och vänner.
Min släkt var även där(?).
Jag kommer ihåg att jag letade efter mitt ex för jag var så förbannad på honom för att han först hade fått barn med min bästa vän och sedan skulle gifta sig med henne.
Mitt i letandet hittar jag rummet med sminket och brudklänningen, tar på mig klänningen, går ut och möter firman som ordnat med smink och styling och tanten som ägde firman skriker mig i ansiktet : "Ta genast av dig klänningen! Du får inte ha den på dig!"
I all min ilska så trotsade jag henne och fortsatte frustrerat leta efter mitt ex i det där enorma huset.
I det stora samlingsrummet hittade jag honom, bredvid min bästa vän med deras barn krälande på en mjuk matta på golvet.
Inför alla människor stod jag där, i brudens klänning, och skrek förbannat på mitt ex.
Minns inte riktigt allt jag sa men till slut blev jag så arg och ledsen att jag började storgråta där, framför alla, och skrek till honom med tårar som sprutade : "JAG FATTAR FAN INTE HUR EN PERSON KAN FÖRSTÖRA SÅ JÄVLA MYCKET!!!"
Sedan vaknade jag av alarmet på mobilen.
Och det enda jag kände var ångest, ångest för att jag hade sagt så till honom.
Och jag hade sett hur ledsen han blev när jag sa så.
Det enda jag inte förstår är varför jag var arg på honom och inte på min bästa vän också.
Hon måste ju ändå gått med på det?
om mig
För att ni ska hänga med så bra som möjligt om vad min blogg handlar om så tänkte jag berätta lite. Ska försöka hålla det så kort som det går.
Jag är alltså en tjej på snart 18 år som går regelbundet till psykolog pga min depression. Började inte gå till psykologer förrän i höstas och har bytt 3 gånger sedan dess.
Jag har toppar och dalar och just nu är jag i en dal.
Ska snart få en läkartid där jag ska få träffa en läkare som jobbar på UPM (Ungdoms Psykriatisk Mottagning, går dit en gång i veckan oftast) och ska eventuellt börja medicinera.
Som det står i min blogg-beskrivning så skapade jag den här bloggen för att få skriva av mig om mina problem, tankar och lite annat diverse som jag har på hjärtat. För att jag känner att jag mår bättre av att få skriva av mig saker och ting.
Och jag tar gärna emot era egna erfarenheter om depressioner eller om någon har tips.
Så om du har det så får du gärna dela med dig!
Jag är alltså en tjej på snart 18 år som går regelbundet till psykolog pga min depression. Började inte gå till psykologer förrän i höstas och har bytt 3 gånger sedan dess.
Jag har toppar och dalar och just nu är jag i en dal.
Ska snart få en läkartid där jag ska få träffa en läkare som jobbar på UPM (Ungdoms Psykriatisk Mottagning, går dit en gång i veckan oftast) och ska eventuellt börja medicinera.
Som det står i min blogg-beskrivning så skapade jag den här bloggen för att få skriva av mig om mina problem, tankar och lite annat diverse som jag har på hjärtat. För att jag känner att jag mår bättre av att få skriva av mig saker och ting.
Och jag tar gärna emot era egna erfarenheter om depressioner eller om någon har tips.
Så om du har det så får du gärna dela med dig!
anonym blogg
Den här bloggen är endast till för att jag ska få skriva av mig.
Bloggen kommer bara handla om mig, mitt liv i ord och mina problem och därför har jag valt att vara anonym.
Och det finns en ironi bakom mitt bloggnamn.
Designen ska jag försöka fixa så fort som möjligt.
Bloggen kommer bara handla om mig, mitt liv i ord och mina problem och därför har jag valt att vara anonym.
Och det finns en ironi bakom mitt bloggnamn.
Designen ska jag försöka fixa så fort som möjligt.
anonym blogg
Den här bloggen är endast till för att jag ska få skriva av mig.
Bloggen kommer bara handla om mig, mitt liv i ord och mina problem och därför har jag valt att vara anonym.
Och det finns en ironi bakom mitt bloggnamn.
Designen ska jag försöka fixa så fort som möjligt.
Bloggen kommer bara handla om mig, mitt liv i ord och mina problem och därför har jag valt att vara anonym.
Och det finns en ironi bakom mitt bloggnamn.
Designen ska jag försöka fixa så fort som möjligt.
du förvirrar mig
I put my faith in you.
I lost my heart,
I lost my mind.
Ena dagen känns det som att du inte ens vill tänka tanken på att vara tillsammans med mig igen.
Andra dagen så säger du puss och att du saknar mig.
Och idag så vill du till och med träffa mig igen.
Jag blir så förvirrad och vet inte om jag ska tro på det.
Glädjas av det.
Jag vill träffa dig igen, verkligen!
För du är en underbar person.
Du ska veta att den meningen som du sa till mig idag snurrar runt och runt i mitt huvud och jag hör den om och om igen...
"Du har förtrollat mig. Jag måste höra din röst."
I lost my heart,
I lost my mind.
Ena dagen känns det som att du inte ens vill tänka tanken på att vara tillsammans med mig igen.
Andra dagen så säger du puss och att du saknar mig.
Och idag så vill du till och med träffa mig igen.
Jag blir så förvirrad och vet inte om jag ska tro på det.
Glädjas av det.
Jag vill träffa dig igen, verkligen!
För du är en underbar person.
Och du säger att jag är detsamma.
Du ska veta att den meningen som du sa till mig idag snurrar runt och runt i mitt huvud och jag hör den om och om igen...
"Du har förtrollat mig. Jag måste höra din röst."
my day, everyday
När jag kollar på min blogg så känns det som att komma ut i cyberspace!
Vilket är lite roligt för min blogg är ju en liiiiiiiten minimal del av hela cyberspace!
Men jag gillar det, är ganska nöjd.
Idag slutade jag 11.15 som vanligt.
Det enda jobbiga är att jag har en sån dötrist lektion att det egentligen inte ens är värt att gå dit.
För jag hatar verkligen den kursen.
Alltså har jag varit hemma ett bra tag men har helt enkelt inte bloggat förrän nu.
Jag tänkte göra det men sen kom jag på att jag skulle göra något, sen tänkt jag blogga, men då kom jag på att jag var tvungen att göra något annat först.
Så det blev inget inlägg. Förrän nu.
Jag har ju dock ingenting roligt att berätta men.
Jag skriver ändå!
Vilket är lite roligt för min blogg är ju en liiiiiiiten minimal del av hela cyberspace!
Men jag gillar det, är ganska nöjd.
Idag slutade jag 11.15 som vanligt.
Det enda jobbiga är att jag har en sån dötrist lektion att det egentligen inte ens är värt att gå dit.
För jag hatar verkligen den kursen.
Har sagt det förut, det är Text-kursen som är så förjävlig.
Alltså har jag varit hemma ett bra tag men har helt enkelt inte bloggat förrän nu.
Jag tänkte göra det men sen kom jag på att jag skulle göra något, sen tänkt jag blogga, men då kom jag på att jag var tvungen att göra något annat först.
Så det blev inget inlägg. Förrän nu.
Jag har ju dock ingenting roligt att berätta men.
Jag skriver ändå!
ena stunden saknar jag dig, andra stunden är jag arg på dig
Ena stunden så saknar jag dig.
Saknar dina kramar.
Din närhet.
Dina kyssar.
Hela du.
Andra stunden så är jag arg på dig.
Arg för att du helt plötsligt inte alls bryr dig om mig.
Arg för att du ena stunden älskar mig och den andra stunden dejtar.
Samtidigt blir jag arg på mig själv som inte kan släppa taget.
Antar att det är för tidigt.
Men jag hatar det.
Saknar dina kramar.
Din närhet.
Dina kyssar.
Hela du.
Andra stunden så är jag arg på dig.
Arg för att du helt plötsligt inte alls bryr dig om mig.
Arg för att du ena stunden älskar mig och den andra stunden dejtar.
Arg för att du vill prata med mig men aldrig har någonting att säga mig.
Samtidigt blir jag arg på mig själv som inte kan släppa taget.
Antar att det är för tidigt.
Men jag hatar det.
matkoma
Sitter i matkoma nu, har haft det i drygt en timma nu, men jag får skylla mig själv som skulle proppa i mig så jävla mycket mat på kinarestaurangen!
Men det är ju så gott!
Mitt psyke är inte på topp just nu och jag vet inte riktigt ut eller in längre.
Att känna riktig lycka har jag glömt hur det känns.
Jag vet att jag har känt det. Men jag minns inte hur det känns.
Jag har inte mått "okej" på väldigt länge för mår mest dåligt varje dag nuförtiden.
Det känns som att jag har tappat mig själv på vägen...
Men det är ju så gott!
Mitt psyke är inte på topp just nu och jag vet inte riktigt ut eller in längre.
Att känna riktig lycka har jag glömt hur det känns.
Jag vet att jag har känt det. Men jag minns inte hur det känns.
Jag har inte mått "okej" på väldigt länge för mår mest dåligt varje dag nuförtiden.
Det känns som att jag har tappat mig själv på vägen...
meddelar att jag lever
Tänkte bara säga att jag lever och inte har hunnit skriva något sen i torsdags.
Igår hade vi tjejmiddag och spelade spel och hade skitkul! Och idag har jag varit med min bästa vän.
Men tänkte bara uppdatera alla om det så ingen tror att jag gått och dött eller något.
Inte för att det skulle göra mig något men!
Igår hade vi tjejmiddag och spelade spel och hade skitkul! Och idag har jag varit med min bästa vän.
Men tänkte bara uppdatera alla om det så ingen tror att jag gått och dött eller något.
Inte för att det skulle göra mig något men!
den där obehagliga känslan som plötsligt kommer...
Den hemska och nästintill outhärdliga smärtan man får i hjärtat när man inser att den personen man var tillsammans med för 2 veckor sedan varit på dejt.
Illamåendet som kommer smygande när man inser att man är den enda som inte kunnat gå vidare och den man älskar är på väg att börja dejta andra redan 1,5 vecka efter break up.
Den där känslan i magen som gör att man spänner varje magmuskel och börjar skaka som ett asplöv.
Illamåendet som kommer smygande när man inser att man är den enda som inte kunnat gå vidare och den man älskar är på väg att börja dejta andra redan 1,5 vecka efter break up.
Den där känslan i magen som gör att man spänner varje magmuskel och börjar skaka som ett asplöv.
mina tankar om psykisk ohälsa
Hela tiden säger människor : "Jag vet hur du känner." eller "Jag vet hur det känns, jag har också mått dåligt."
Men hur kan de veta det?
Jag kan lika gärna må mycket sämre än dem eller mycket bättre än dem.
Alla människor uppfattar det ju olika.
Ingen kan må likadant som någon annan även om det så är lycka man känner.
Ingen känsla känns precis likadant för två olika personer.
Så jag har kommit fram till att. Man vet aldrig hur någon annan känt/känner.
Alla reagerar olika på saker och ting.
Alla känner olika även om två personer är glada så känner de aldrig exakt likadant även om det är samma sorts känsla.
Det enda man känner, är det man själv känner.
Ingen kan någonsin känna samma sak som du känner.
För det känns olika för alla eftersom att alla uppfattar det olika.
Det är i alla fall hur jag ser det!
Men hur kan de veta det?
Jag kan lika gärna må mycket sämre än dem eller mycket bättre än dem.
Alla människor uppfattar det ju olika.
Ingen kan må likadant som någon annan även om det så är lycka man känner.
Ingen känsla känns precis likadant för två olika personer.
Så jag har kommit fram till att. Man vet aldrig hur någon annan känt/känner.
Alla reagerar olika på saker och ting.
Alla känner olika även om två personer är glada så känner de aldrig exakt likadant även om det är samma sorts känsla.
Det enda man känner, är det man själv känner.
Ingen kan någonsin känna samma sak som du känner.
För det känns olika för alla eftersom att alla uppfattar det olika.
Det är i alla fall hur jag ser det!
and then you wake up and you want to die...
Har ni någon gång sovit och drömt något och sedan när ni märker att ni börjar vakna till liv så vill ni inte.
För att din verklighet är så otroligt miserabel just nu att du bara vill försvinna?
Igår ville jag dö.
Det är sällan jag vill det.
Och jag tycker att det är konstigt att jag inte är självmordsbenägen så dåligt som jag mår.
Idag vill jag inte dö.
Men det finns mycket jag skulle vilja ha osagt och ogjort.
Jag vill spola tillbaka tiden.
Borta för alltid.
Just nu vill jag nog helst av allt bara glömma...
Glömma det vi hade.
Allt vi gjorde.
Allt det du sa.
För att din verklighet är så otroligt miserabel just nu att du bara vill försvinna?
Igår ville jag dö.
Det är sällan jag vill det.
Och jag tycker att det är konstigt att jag inte är självmordsbenägen så dåligt som jag mår.
Idag vill jag inte dö.
Men det finns mycket jag skulle vilja ha osagt och ogjort.
Jag vill spola tillbaka tiden.
Eller så vill jag ha möjligheten att kunna göra som med en bild eller ett textdokument som man har sparat på datorn.
Att markera den och trycka på delete. Och sedan rensa det från papperskorgen så det inte ens går att få tillbaka.Borta för alltid.
Just nu vill jag nog helst av allt bara glömma...
Glömma det vi hade.
Allt vi gjorde.
Allt det du sa.
är det här verkligen bra för mig?
Mina tankar snurrar runt väldigt mycket just nu.
Oftast är det tankar som låter : Hur ska jag göra?
Den här tanken är också sådan.
Vill jag verkligen det här?
Mår jag bra av det här?
Är det värt det?
Värt all skit men samtidigt all lycka?
Kan jag bli lycklig igen genom att välja att gå?
Genom att välja att lämna det här bakom mig?
Kommer jag må dåligt och ångra mitt beslut om jag gör det?
Vilken väg ska jag ta?
Den vägen där jag går ensam
Det jobbiga är att ena dagen är jag fullkomligt säker på att jag vill gå den vägen med den jag älskar.
Men idag är jag fullkomligt säker på att jag ska gå den vägen där jag går ensam.
Och idag är jag fullkomligt säker på att jag kommer må bäst av det.
Men imorgon kanske jag är fullkomligt säker på att jag inte vill gå ensam.
Kanske är det på grund av att jag inte riktigt vill släppa taget?
Just nu känns det som att jag vill det.
För idag känner jag att jag måste fokusera på mig själv. Vad jag mår bäst av.
För varje dag lutar det mer och mer åt att jag vill gå på vägen ensam....
I'm sorry, bur I don't wanna go.
I have to let go of your hand.
Oftast är det tankar som låter : Hur ska jag göra?
Den här tanken är också sådan.
Vill jag verkligen det här?
Mår jag bra av det här?
Är det värt det?
Värt all skit men samtidigt all lycka?
Kan jag bli lycklig igen genom att välja att gå?
Genom att välja att lämna det här bakom mig?
Kommer jag må dåligt och ångra mitt beslut om jag gör det?
Vilken väg ska jag ta?
Den vägen där jag går ensam
eller den vägen där jag går med den jag älskar?
Det jobbiga är att ena dagen är jag fullkomligt säker på att jag vill gå den vägen med den jag älskar.
Men idag är jag fullkomligt säker på att jag ska gå den vägen där jag går ensam.
Och idag är jag fullkomligt säker på att jag kommer må bäst av det.
Men imorgon kanske jag är fullkomligt säker på att jag inte vill gå ensam.
Kanske är det på grund av att jag inte riktigt vill släppa taget?
Just nu känns det som att jag vill det.
För idag känner jag att jag måste fokusera på mig själv. Vad jag mår bäst av.
För varje dag lutar det mer och mer åt att jag vill gå på vägen ensam....
I'm sorry, bur I don't wanna go.
I have to let go of your hand.
I got the whole world in my hands
Har den låten i huvudet. Därav rubriken.
Kom ganska nyligen hem från pizzerian där jag och mamma åt middag idag. För mig blev det en kebabtallrik då jag åt pizza förra helgen.
Trodde inte alls att jag skulle orka äta så mycket som jag gjorde. Åt upp mer än halva, vilket är olikt mig.
Kanske min "diet" går åt rätt håll och min magsäck blivit större? *hoppas*
Det känns som att jag är den enda som försöker gå upp i vikt, these days!
Har så mycket tankar i huvudet och vet inte riktigt hur jag ska göra.
Men imorgon ska jag till stan och se om jag hittar något att shoppa - var längesedan!
Dock är jag inte den som vill belasta mina närmsta vänner med alltför mycket drama, för det vill jag själv inte bli utsatt för.
Nu ska jag läsa lite bloggar sen ska jag njuta av min choklad som jag köpte idag efter skolan som belöning!
Btw, så skulle jag väldigt gärna ha tillbaka mitt lena, fina och friska hår!
Kom ganska nyligen hem från pizzerian där jag och mamma åt middag idag. För mig blev det en kebabtallrik då jag åt pizza förra helgen.
Trodde inte alls att jag skulle orka äta så mycket som jag gjorde. Åt upp mer än halva, vilket är olikt mig.
Kanske min "diet" går åt rätt håll och min magsäck blivit större? *hoppas*
Det känns som att jag är den enda som försöker gå upp i vikt, these days!
Har så mycket tankar i huvudet och vet inte riktigt hur jag ska göra.
Men imorgon ska jag till stan och se om jag hittar något att shoppa - var längesedan!
Och då ska jag även träffa min bästa vän aka syster, så då kanske jag får rensa tankarna lite.
Hon är ju bra på det där med att diskutera såna här saker med mig.Dock är jag inte den som vill belasta mina närmsta vänner med alltför mycket drama, för det vill jag själv inte bli utsatt för.
Så jag hoppas att jag inte alls upplevs som sådan!
Nu ska jag läsa lite bloggar sen ska jag njuta av min choklad som jag köpte idag efter skolan som belöning!
Btw, så skulle jag väldigt gärna ha tillbaka mitt lena, fina och friska hår!
tänker inte ta skit från någon
Är less på att folk alltid sparkar på de som ligger.
Jag skiter i att jag har gjort människor illa förut.
Jag tänker inte ta någon mer skit från någon.
Om det så slutar med att jag ignorerar folk av den anledningen.
Alla måste tänka på sitt eget bästa och jag förtjänar inte det här.
Jag förtjänar det bästa, precis som alla andra de flesta andra.
Men för att uppnå det så måste man tänka på sig själv.
Vad man själv mår bra av.
Vilka man själv mår bra av att umgås med.
Resten kan gå och brinna i helvetet, jag bryr mig ändå inte.
För varför ska jag bry mig om människor som inte betyder något för mig eller som jag inte ens känner?
Och ja, jag är jävligt less och förbannad just nu.
För jag tål inte att folk säger att de älskar en eller bryr sig om en ena dagen och sedan funderar på att rensa bort en från deras liv. Om man älskar någon och bryr sig om någon så ska man inte behöva ens tänka tanken på att rensa bort de personerna.
Oavsett vad.
Just nu så tror jag faktiskt att jag skulle kunna komma över min största kärlek.
Just nu så tror jag faktiskt att jag skulle kunna älska någon annan om jag ger det tid.
Men det betyder inte att jag inte vill det.
För vem vill ge upp sin största kärlek?
Inte jag i alla fall.
"Men vi får se hur jag gör..."
Jag skiter i att jag har gjort människor illa förut.
Jag tänker inte ta någon mer skit från någon.
Om det så slutar med att jag ignorerar folk av den anledningen.
Alla måste tänka på sitt eget bästa och jag förtjänar inte det här.
Jag förtjänar det bästa, precis som alla andra de flesta andra.
Men för att uppnå det så måste man tänka på sig själv.
Vad man själv mår bra av.
Vilka man själv mår bra av att umgås med.
Resten kan gå och brinna i helvetet, jag bryr mig ändå inte.
För varför ska jag bry mig om människor som inte betyder något för mig eller som jag inte ens känner?
Och ja, jag är jävligt less och förbannad just nu.
För jag tål inte att folk säger att de älskar en eller bryr sig om en ena dagen och sedan funderar på att rensa bort en från deras liv. Om man älskar någon och bryr sig om någon så ska man inte behöva ens tänka tanken på att rensa bort de personerna.
Oavsett vad.
Just nu så tror jag faktiskt att jag skulle kunna komma över min största kärlek.
Just nu så tror jag faktiskt att jag skulle kunna älska någon annan om jag ger det tid.
Men det betyder inte att jag inte vill det.
För vem vill ge upp sin största kärlek?
Inte jag i alla fall.
"Men vi får se hur jag gör..."
2 veckor till...
Var ju på mötet idag och det gick faktiskt bra. Bättre än jag trodde.
Vi pratade om alla möjliga alternativ och sen fick jag ju veta vad som det var bäst möjligheter och sånt.
Det vi kom fram till är att lärarna ska sätta lite press på mig i 2 veckor nu och se om det ger något resultat.
Så jag kanske gör uppgifterna. Och 2 veckor är ju inte länge, så får väl helt enkelt se att det går. Inte för att jag just nu, idag, eller som jag mår just nu, tror att det kommer funka men. Då har jag ju provat i alla fall.
Och jag vet att man inte ska gå in med den inställningen. Men försök ha en annan inställning när du har så jävla mycket ångest att du knappt kan andas normalt och du har en motivation som ligger på tusen på minus-skalan över motivation.
Ska dessutom få gå till ett ställe där man kan få stöttning med att kanske få en praktikplats samt skriva CV'n och sånt. Ifall jag skulle bestämma mig för att hoppa av skolan helt och sådär.
Ska i alla fall dit och se hur det känns. Känns det rätt så är det väl bara att fundera och satsa, känns det fel så är det bara att skita i det.
Jag mår fortfarande inte bra.
Och jag vill inte prata om det.
Vill spola tillbaka tiden.
Ångrar mig så mycket.
Vi pratade om alla möjliga alternativ och sen fick jag ju veta vad som det var bäst möjligheter och sånt.
Det vi kom fram till är att lärarna ska sätta lite press på mig i 2 veckor nu och se om det ger något resultat.
Så jag kanske gör uppgifterna. Och 2 veckor är ju inte länge, så får väl helt enkelt se att det går. Inte för att jag just nu, idag, eller som jag mår just nu, tror att det kommer funka men. Då har jag ju provat i alla fall.
Och jag vet att man inte ska gå in med den inställningen. Men försök ha en annan inställning när du har så jävla mycket ångest att du knappt kan andas normalt och du har en motivation som ligger på tusen på minus-skalan över motivation.
Och vet att det inte är någon som sagt något. Blir bara arg och less på mig själv.
Ska dessutom få gå till ett ställe där man kan få stöttning med att kanske få en praktikplats samt skriva CV'n och sånt. Ifall jag skulle bestämma mig för att hoppa av skolan helt och sådär.
Ska i alla fall dit och se hur det känns. Känns det rätt så är det väl bara att fundera och satsa, känns det fel så är det bara att skita i det.
Men då vet jag ju i alla fall!
Jag mår fortfarande inte bra.
Och jag vill inte prata om det.
Vill spola tillbaka tiden.
Ångrar mig så mycket.
jag kan inte låtsas längre...
Jag kan inte dra på mig min glada mask längre.
För jag bryr mig inte längre.
Det finns ingenting i mitt liv som spelar roll längre.
Jag skiter i allt.
Mitt liv är inte värt någonting längre.
Och jag har ingenting att leva för.
Leva för mig själv?
Eller hur.
Vad fan är det att leva för.
Jävla äckel!
Jag kan inte låtsas vara glad inför andra längre.
Jag är alldeles för förstörd för att ens orka dra på mig den.
Eller ens orka bry mig om att göra det.
"Jävla äckel..."
För jag bryr mig inte längre.
Det finns ingenting i mitt liv som spelar roll längre.
Jag skiter i allt.
Mitt liv är inte värt någonting längre.
Och jag har ingenting att leva för.
Leva för mig själv?
Eller hur.
Vad fan är det att leva för.
Jävla äckel!
Jag kan inte låtsas vara glad inför andra längre.
Jag är alldeles för förstörd för att ens orka dra på mig den.
Eller ens orka bry mig om att göra det.
"Jävla äckel..."
har inga tårar kvar att gråta...
Jag åt ingenting igår.
Fick i mig tre tuggor sedan ville jag bara spy.
Funderade på hur jag skulle kunna sova med den ångesten jag hade och fortfarande har.
Men jag somnade av total utmattning till slut.
Jag ska inte till skolan idag.
Men jag måste ändå in till stan för ska till UPM klockan fyra.
Jag tänker inte berätta vad som hänt.
Jag skäms alldeles för mycket för att ens berätta för någon.
Vet att det kan hjälpa att prata om det.
Men inte den här gången.
Jag vill inte vistas bland människor alls på ett tag.
Blir äcklad av mig själv.
Alla kommer bara tycka synd om mig och det vill jag inte.
För det är inte synd om mig.
Fick i mig tre tuggor sedan ville jag bara spy.
Funderade på hur jag skulle kunna sova med den ångesten jag hade och fortfarande har.
Men jag somnade av total utmattning till slut.
Jag ska inte till skolan idag.
Men jag måste ändå in till stan för ska till UPM klockan fyra.
Jag tänker inte berätta vad som hänt.
Jag skäms alldeles för mycket för att ens berätta för någon.
Vet att det kan hjälpa att prata om det.
Men inte den här gången.
Jag vill inte vistas bland människor alls på ett tag.
Blir äcklad av mig själv.
Alla kommer bara tycka synd om mig och det vill jag inte.
För det är inte synd om mig.
det som inte fick hända, hände...
Hur fan kunde jag vara så dum...
är det värt det?
Är det värt det?
Att bli sårad utan att han menar det?
För det vet jag att han inte gör.
Han menar det inte.
Men är det värt att vara i ett förhållande där man ofta hamnar där jag är nu?
Sårad.
Trots att jag vet att han inte menar det.
Är det värt att vara i ett förhållande där jag hela tiden är medveten om att han kan såra mig?
Även om han inte menar det.
Ett förhållande där jag hela tiden vet att jag är ingenting utan honom.
Utan honom skulle jag inte kunna leva ett normalt liv.
Jag skulle aldrig kunna gå vidare även om jag ville det.
Även om jag hittade någon ny.
Men är det värt att vara i ett förhållande där den ena kan få självmordstankar och ta livet av sig?
Är det de här tankarna som uppstår när man funnit sin äkta kärlek?
Den man ska leva med resten av sitt liv?
Jag vet inte hur jag ska göra.
Även om jag vet att han inte menar det så känns det ändå jobbigt att bli sårad så ofta.
Men varför blir jag sårad när jag ändå vet att han inte menar det?
Samtidigt så kan jag ju bli ännu mer sårad av någon annan.
Vad är det som säger att jag har ett bättre förhållande med någon annan?
Ingenting.
Vi har inte pratat så mycket på senaste för han har slut på pengar på mobilen så han kan inte ringa mig.
Men på tisdag kan han ringa mig igen. Det är 2 dagar.
Jag ska försöka få tag på honom senare idag och se hur det verkligen ligger till.
Hur han mår, hur han känner. Om han fortfarande har en aggressiv period.
Ibland så önskar jag att han inte var borderline.
Att bli sårad utan att han menar det?
För det vet jag att han inte gör.
Han menar det inte.
Men är det värt att vara i ett förhållande där man ofta hamnar där jag är nu?
Sårad.
Trots att jag vet att han inte menar det.
Är det värt att vara i ett förhållande där jag hela tiden är medveten om att han kan såra mig?
Även om han inte menar det.
Ett förhållande där jag hela tiden vet att jag är ingenting utan honom.
Utan honom skulle jag inte kunna leva ett normalt liv.
Jag skulle aldrig kunna gå vidare även om jag ville det.
Även om jag hittade någon ny.
Men är det värt att vara i ett förhållande där den ena kan få självmordstankar och ta livet av sig?
Är det de här tankarna som uppstår när man funnit sin äkta kärlek?
Den man ska leva med resten av sitt liv?
De här tankarna om att man aldrig kommer kunna gå vidare eller älska någon annan än honom någonsin?
Jag vet inte hur jag ska göra.
Även om jag vet att han inte menar det så känns det ändå jobbigt att bli sårad så ofta.
Men varför blir jag sårad när jag ändå vet att han inte menar det?
Samtidigt så kan jag ju bli ännu mer sårad av någon annan.
Vad är det som säger att jag har ett bättre förhållande med någon annan?
Ingenting.
För det har jag inte.
Vi har inte pratat så mycket på senaste för han har slut på pengar på mobilen så han kan inte ringa mig.
Men på tisdag kan han ringa mig igen. Det är 2 dagar.
Jag ska försöka få tag på honom senare idag och se hur det verkligen ligger till.
Hur han mår, hur han känner. Om han fortfarande har en aggressiv period.
Ibland så önskar jag att han inte var borderline.
lugnet efter stormen
Just nu känns det precis som lugnet efter stormen.
Det är inte längre spänt mellan mig och mina hemligheter som jag haft för mina föräldrar.
Eller snarare hemligheten.
Min pojkvän var förut väldigt anti mot att jag skulle sluta skolan.
Men jag ringde honom idag och då pratade vi lite om skolan.
Och han berättade att han förstått nu att jag inte kan gå i skolan så som det är med mig just nu.
Sen gav han mig alternativ på vad jag skulle kunna göra istället och det uppskattar jag jättemycket!
Men jag har fortfarande ingen aning om hur jag vill göra eller vad som är bäst.
Saknar min pojkvän.
Saknar hans sällskap.
Hans kramar.
Hans kyssar.
Saknar hela han.
Han säger att jag får komma till honom när jag vill bara jag är beredd på att han kommer jobba på vardagarna om jag skulle komma under en vardag.
Och det är klart att jag är det. Bara jag får vara med honom så är jag nöjd.
Bara några dagar.
Det är inte längre spänt mellan mig och mina hemligheter som jag haft för mina föräldrar.
Eller snarare hemligheten.
Min pojkvän var förut väldigt anti mot att jag skulle sluta skolan.
Men jag ringde honom idag och då pratade vi lite om skolan.
Och han berättade att han förstått nu att jag inte kan gå i skolan så som det är med mig just nu.
Sen gav han mig alternativ på vad jag skulle kunna göra istället och det uppskattar jag jättemycket!
Men jag har fortfarande ingen aning om hur jag vill göra eller vad som är bäst.
Saknar min pojkvän.
Saknar hans sällskap.
Hans kramar.
Hans kyssar.
Saknar hela han.
Han säger att jag får komma till honom när jag vill bara jag är beredd på att han kommer jobba på vardagarna om jag skulle komma under en vardag.
Och det är klart att jag är det. Bara jag får vara med honom så är jag nöjd.
Bara några dagar.
jag vet inte riktigt
Idag är en sån dag då jag inte riktigt vet.
Jag vet inte vad jag tänker på.
Jag vet inte riktigt hur jag mår.
Jag vet inte riktigt vad jag vill göra.
Jag vet inte vad jag tänker på.
Jag vet inte riktigt hur jag mår.
Jag vet inte riktigt vad jag vill göra.
Och framförallt, jag vet inte alls hur jag ska göra med skolan.
Det funderar jag mest på varje dag, skolan. "Hur ska jag göra?"
Får väl se om huvudet kvicknar till senare, för just nu är jag ganska tom.
Jag ska snart ta en dusch, när jag orkar masa mig härifrån ner till duschen. Sen ikväll ska jag inte göra nånting.
Se på tv och fortsätta sticka på min halsduk så den blir klar någongång.
Imorgon ska jag försöka baka något från den boken jag fick av mamma. Sen så kommer min kära syster hit och är mitt middagssällskap och filmsällskap under kvällen! ♥
Skulle vara mysigt med en lite vovve till sällskap här hemma.
Då har jag sällskap under mina promenader också! Perfekt ju!
Får tjata lite mer på mamma och pappa, för det är ju faktiskt ganska säkert att det blir en vovve i år!
Det funderar jag mest på varje dag, skolan. "Hur ska jag göra?"
Får väl se om huvudet kvicknar till senare, för just nu är jag ganska tom.
Jag ska snart ta en dusch, när jag orkar masa mig härifrån ner till duschen. Sen ikväll ska jag inte göra nånting.
Se på tv och fortsätta sticka på min halsduk så den blir klar någongång.
Imorgon ska jag försöka baka något från den boken jag fick av mamma. Sen så kommer min kära syster hit och är mitt middagssällskap och filmsällskap under kvällen! ♥
Skulle vara mysigt med en lite vovve till sällskap här hemma.
Då har jag sällskap under mina promenader också! Perfekt ju!
Får tjata lite mer på mamma och pappa, för det är ju faktiskt ganska säkert att det blir en vovve i år!
så mycket frågetecken
Just nu är det många frågetecken i mitt liv.
Hur ska jag göra med skolan egentligen?
Vad vill jag göra med mitt liv?
Vad vill jag göra istället för skolan?
Hur mår jag egentligen?
Jag har inga svar på något av de här frågetecknen, och det oroar mig.
Jag hatar att inte veta.
Hur ska jag göra med skolan egentligen?
Vad vill jag göra med mitt liv?
Vad vill jag göra istället för skolan?
Hur mår jag egentligen?
Jag har inga svar på något av de här frågetecknen, och det oroar mig.
Jag hatar att inte veta.
