Jag har inte alls mått särskilt bra på senaste tiden.
Senast jag verkligen mådde bra var när mitt ex var här under jul. Dock var jag senast glad i helgen när jag var med min själsfrände. 
Men samtidigt så vill jag hela tiden vara ifred. Jag vill inte prata med folk, för jag har ingenting att säga.
Och jag orkar inte låtsas vara glad i en konversation när jag inte är det. Jag orkade det förut men inte nu längre.
Sen blir jag alltid så irriterad när människor pratar med mig. Även om de inte säger något som gör mig irriterad. Men jag blir irriterad över att jag inte får vara ifred. För det är det jag vill, vara ifred.
Det har blivit så jättemycket på senaste tiden och jag vet inte varför. Stänger bara in mig i mig själv och det är inte bra.
Jag vill egentligen inte det, för jag vet att det inte är bra, men samtidigt så vill jag ju det för att det känns bäst.
Jag vill bara sitta ner, titta på film eller något och få vara ifred. Det är det enda jag vill på dagarna nu.

För att få skriva om vad jag tänker så måste jag säga att jag tänker så mycket nu. Jag tänker på allt.
Varje dag så velar jag fram och tillbaka om jag verkligen ska åka till mitt ex. Och jag är orolig.
Orolig för att något ska hända så att jag inte kan åka. Att han blir sjuk eller något. Orolig för att jag ska bli sjuk. Orolig över allt som har med att göra att åka till Stockholm. Om jag stöter bort honom för att jag vill vara ifred. Eller att det inte ska kännas som förut och att det ska bli awkward mellan oss.
Jag vet att en del av mig vill vara med honom, men eftersom att jag egentligen inte vet någonting längre så vet jag heller inte om jag vill vara med honom igen. Men så tänker jag nog säkerligen bara för att jag vill vara ifred nu.
Har en jag-vill-vara-ifred-period nu känner jag. Jag vet inte om det är bra för mig att vara ifred när kroppen säger så till mig, eller om jag ska fortsätta träffa människor i alla fall?
Det kan säkert vara bra för mig att åka till Stockholm och få vara hemifrån ett tag. Men jag har ingen aning.
Jag vet ingenting längre, som sagt.

Jag tänker även på allt som har med skolan att göra och hur det ska bli med praktikplats och gå kvar med studiebidrag, eller om jag ska gå på Birka folkhögskola istället, hur det blir där. Om jag orkar gå några år till i skolan fast jag går där istället. Jag vet ingenting. Jag orkar inte. Är så less på att tänka de där tankarna nu. Jag mår så dåligt av det.

Jag blir äcklad av mig själv nuförtiden. Jag avskyr mig själv. Jag är less på mig själv. Jag blir arg på mig själv. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag bara inte må bra för en gångs skull?
Less på att jag ska må såhär förjävligt hela tiden. Det är min hjärnas fel. Hatar den. Min hjärna tillhör min kropp och därför anser jag att allting är mitt fel. Även om det kanske inte är det.

Jag vill bara ha roligt igen. Ha ett normalt liv som jag hade förut.
Jag saknar den personen jag var då. För den personen jag är nu, det är inte jag. Jag känner inte igen mig själv. Måste verkligen säga att det känns som att jag har tappat mig själv på vägen.
Verkligen.