om mig

För att ni ska hänga med så bra som möjligt om vad min blogg handlar om så tänkte jag berätta lite. Ska försöka hålla det så kort som det går.

Jag är alltså en tjej på snart 18 år som går regelbundet till psykolog pga min depression. Började inte gå till psykologer förrän i höstas och har bytt 3 gånger sedan dess.
Jag har toppar och dalar och just nu är jag i en dal.
Ska snart få en läkartid där jag ska få träffa en läkare som jobbar på UPM (Ungdoms Psykriatisk Mottagning, går dit en gång i veckan oftast) och ska eventuellt börja medicinera.

Som det står i min blogg-beskrivning så skapade jag den här bloggen för att få skriva av mig om mina problem, tankar och lite annat diverse som jag har på hjärtat. För att jag känner att jag mår bättre av att få skriva av mig saker och ting.

Och jag tar gärna emot era egna erfarenheter om depressioner eller om någon har tips.
Så om du har det så får du gärna dela med dig!

Fin blogg!

Allt bra med dig?



Vad tycker du om second hand butiker?

SV: gött att allt är bra med dig, samma här :)



oh ja. vart bor du då?

Länkar till ett inlägg där jag berättar om när jag var deprimerad och gick till psykologer i över ett halvår. Självmordsförsök, antidepressiva... hela grejen. Kommentera gärna ifall du undrar något eller har något att säga! Ofta känner man sig helt ensam i en sådan situation, det gjorde jag i alla fall. Det kan vara skönt att veta att det finns andra där ute som har eller har haft samma problem.



LÄNK: http://emmakatarinamaria.blogg.se/2011/december/words-and-a-tragic-part-of-my-life.html#comment

Jag har varit deprimerad sedan jag var 14, nu är jag 21 och börjar bli bättre. Min depression hängde ihop med mina ätstörningar, jag blev alltså deprimerad för att jag åt för lite och aldrig hade tillräckligt mycket energi. Jag har dels gått i samtalsterapi och i behandling för just anorexin, men enbart det sistnämnda var egentligen det som hjälpte.



Tyvärr är ju psykvårdens system otroligt dåligt. Många deprimerade och sjuka måste stå på sig så enormt för att få hjälp och inte enbart medicin. Många blir inte tagna på allvar, trots att de går med självmordstankar eller inte ser nån mening med sitt liv, eller bara inte kan leva som normalt. Kom ihåg att kämpa och stå på dig! Våga be om hjälp, ta ingen skit från någon som förminskar dig eller inte tar dig på allvar.



Försök göra sådant som du mått bra av förut. Gå ut och ta promenader i vårvädret, träna, ströva runt på stan, gå på bio och träffa vänner. Glöm inte bort det som varit värdefullt!



Hoppas det går bra! :}

Fin blogg!

Hej!

Jag har varit deprimerad sen 2007 och har sedan dess gått hos kuratorer och psykologer nästan regelbundet. Toppar och dalar, men aldrig som det var förut.



Allting hände över en natt, ångesten kom över mig och efter det har det nog aldrig riktigt blivit det samma. Jag känner dock nu att det verkligen börjar bli bättre. Jag har många fler bra dagar och det börjar kännas mer normalt med måendet. Det är otroligt skönt. I perioder var det så dåligt att jag knappt kom upp ur sängen. Varje dag var jag livrädd för hur jag skulle må den nästa. Ångest var mitt främsta problem.



Jag har som sagt gått hos kuratorer och psykologer. Kuratorer lyssnar främst och psykologerna är mer utbildade på att ge dig en plan. Jag gick i KBT (kognitiv beteende terapi). Det går främst ut på att utsättat för det man är rädd för (får ångest över, om man vet det) för att lära sig att det inte är farligt. Man lär sig att tänka på nya sätt och hur hjärnan fungerar. Det har funkat bra för mig och just nu går jag hos en jättebra. Har några gånger kvar, sen ska jag få en ny remiss till en annan psykolog då man egentligen bara har några gånger när man träffar den jag träffar (via vårdcentralen).



Är det något särskilt som gör dig ledsen? Vet du själv vad det beror på? Jag kan tycka att många tänker att "om du vet vad det beror på är det väl bara att göra något åt saken" .. Så fungerar det inte alltid, så känn dig inte "dum" om du tycker att du "borde ju vara glad". En depression kan bero på många saker.



Du kan bli deprimerad för att du saknar ett ämne i kroppen. På samma sätt som du saknar insulin när du har diabetes. Det är det du får i antidepressiva (det har jag ätit sen 2009). De gör inte så att du blir helt lycklig (vissa kallar de ju för lyckopiller.. tyvärr inte sant ;) .. Men däremot kan de hjälpa så du kan hålla huvudet över ytan så att säga. Så du orkar ta dig till psykologen för att få hjälp, orkar ta dig ut på en promenad som i sin tur kommer hjälpa dig att t ex sova bättre eller må bättre osv.



Det kommer gå bra för dig, det är jag säker på.

Jag har faktiskt bara haft bra erfarenhet av psykologer osv, aldrig fått vänta länge eller så. Men har förstått att det inte alltid är så, tyvärr.



Vet du vad som gör dig ledsen?

Mejla gärna mig om du vill prata.

Kram!

Det "bästa" är att det låter som en "vanlig" depression. Jag har/hade stora problem med ångest vilket gjorde att jag inte kunde fungera normalt. Det utvecklades i tvångstankar osv. Du verkar inte vara där. Jag är säker på att det går bra för dig. Och var inte rädd för medicinen. Jag låg bara i sängen tills jag började äta dem, sen fick jag lite energi till att börja göra lite andra saker. Alltid en bra början och man behöver ju inte ta någon hög dos.