storstadstjejen del 1
Tänkte börja skriva på en novell, eller vad man nu ska kalla det för. Jag vet inte hur lång den kommer att bli, oftast är ju noveller korta men. Ja, vi får se.
- Vi måste åka nu, Johanna! hör jag mamma ropa nerifrån hallen. Hennes röst ekar i det alldeles tomma huset som bara för några veckor sen var fullt med möbler. Tanken på att flytta har fortfarande inte sjunkit in riktigt och jag får nästan gåshud bara jag tänker på det. Flytta till landet. Jag, Johanna som är 17 år och uppväxt i storstan ska flytta till landet.
När jag tänker på landet så föreställer jag mig röda, nästintill fallfärdiga, hus med vita knutar som står på stora gårdar och det är flera kilometer till närmsta granne. Det luktar ko och häst och det är massor med insekter och annat äckligt. Men mamma har försökt intala mig att det inte alls är så. Jag är den enda som inte har varit i det nya huset på landet.
- Kom igen nu, Johanna! ropar Rickard, som är mammas nya kille och är nästan 10 år yngre än mamma vilket inte märks eftersom att mamma är väldigt ungdomlig av sig och ser verkligen inte gammal ut. Fast hon är ju trots allt bara 35. Rickard är faktiskt helt okej. Trevlig och rolig. Vältränad och har de där pigmenten som gör att han blir brun av att vara ute i solen i 5 minuter på sommaren, det är orättvist! Sen ser han ganska bra ut också. Jag kanske är galen som tänker så om mammas kille men vem bryr sig.
I fem minuter har jag nu stått i mitt rum, mitt tomma rum, som jag är uppväxt i. Jag ska lämna det här rummet nu. Mitt rum ska bli någon annans. Jag ryser av tanken och går ut ur rummet, nerför trappan och kommer ner till hallen där mamma och Rickard står med ett leende på läpparna. Det syns i deras ögon hur jobbigt jag tycker att det här är. Lämna stan, shoppingen, caféerna och mina tjejkompisar. Jag uppskattar i alla fall att de förstår att det är jobbigt för mig och inte är som många andra föräldrar som bara bryr sig om vad de själva vill och låter barnen hänga med som tomburkar gör efter bilen när vissa gifter sig.
Anledningen till att tanken på att flytta ens uppstod var för att mamma har fått ett nytt jobb utanför stan och om vi flyttar till landet skulle Rickard slippa pendla till jobbet varje dag och eftersom att skolan inte fungerar för mig så har Rickard även ordnat ett jobb åt mig på matbutiken som ligger i byn. Hellre ett jobb på en matbutik än att sitta hemma och deppa över att man inte bor i stan längre. Dessutom får jag ju pengar som gör att jag kan åka in till stan och träffa vännerna då och då i alla fall.
Jag går ut genom dörren, som jag antagligen aldrig mer kommer att gå igenom, kommer ut i sommarvärmen och solljuset och sätter mig i bilen. Bilen, som är en stor Volvo, luktar nytt läder och fräscht helt enkelt. Även om rutorna i baksätet är tonade så tar jag på mig solglasögonen. För då får jag en känsla av att jag får vara för mig själv en stund, även om jag faktiskt inte är ensam i bilen. Jag ser hur Rickard låser dörren och kommer och sätter sig i bilen. Det märks att han tycker att det är skönt att äntligen få komma iväg. Han tittar på mamma, ler och kysser henne. Hon ler tillbaka och startar radion. Men jag sätter i hörlurarna, startar min egen musik och tittar ut genom bilrutan. Jag försöker låta bli att tänka på att mitt hem som jag är uppväxt i försvinner bakom mig.
Fortsättningen kommer!
- Vi måste åka nu, Johanna! hör jag mamma ropa nerifrån hallen. Hennes röst ekar i det alldeles tomma huset som bara för några veckor sen var fullt med möbler. Tanken på att flytta har fortfarande inte sjunkit in riktigt och jag får nästan gåshud bara jag tänker på det. Flytta till landet. Jag, Johanna som är 17 år och uppväxt i storstan ska flytta till landet.
När jag tänker på landet så föreställer jag mig röda, nästintill fallfärdiga, hus med vita knutar som står på stora gårdar och det är flera kilometer till närmsta granne. Det luktar ko och häst och det är massor med insekter och annat äckligt. Men mamma har försökt intala mig att det inte alls är så. Jag är den enda som inte har varit i det nya huset på landet.
- Kom igen nu, Johanna! ropar Rickard, som är mammas nya kille och är nästan 10 år yngre än mamma vilket inte märks eftersom att mamma är väldigt ungdomlig av sig och ser verkligen inte gammal ut. Fast hon är ju trots allt bara 35. Rickard är faktiskt helt okej. Trevlig och rolig. Vältränad och har de där pigmenten som gör att han blir brun av att vara ute i solen i 5 minuter på sommaren, det är orättvist! Sen ser han ganska bra ut också. Jag kanske är galen som tänker så om mammas kille men vem bryr sig.
I fem minuter har jag nu stått i mitt rum, mitt tomma rum, som jag är uppväxt i. Jag ska lämna det här rummet nu. Mitt rum ska bli någon annans. Jag ryser av tanken och går ut ur rummet, nerför trappan och kommer ner till hallen där mamma och Rickard står med ett leende på läpparna. Det syns i deras ögon hur jobbigt jag tycker att det här är. Lämna stan, shoppingen, caféerna och mina tjejkompisar. Jag uppskattar i alla fall att de förstår att det är jobbigt för mig och inte är som många andra föräldrar som bara bryr sig om vad de själva vill och låter barnen hänga med som tomburkar gör efter bilen när vissa gifter sig.
Anledningen till att tanken på att flytta ens uppstod var för att mamma har fått ett nytt jobb utanför stan och om vi flyttar till landet skulle Rickard slippa pendla till jobbet varje dag och eftersom att skolan inte fungerar för mig så har Rickard även ordnat ett jobb åt mig på matbutiken som ligger i byn. Hellre ett jobb på en matbutik än att sitta hemma och deppa över att man inte bor i stan längre. Dessutom får jag ju pengar som gör att jag kan åka in till stan och träffa vännerna då och då i alla fall.
Jag går ut genom dörren, som jag antagligen aldrig mer kommer att gå igenom, kommer ut i sommarvärmen och solljuset och sätter mig i bilen. Bilen, som är en stor Volvo, luktar nytt läder och fräscht helt enkelt. Även om rutorna i baksätet är tonade så tar jag på mig solglasögonen. För då får jag en känsla av att jag får vara för mig själv en stund, även om jag faktiskt inte är ensam i bilen. Jag ser hur Rickard låser dörren och kommer och sätter sig i bilen. Det märks att han tycker att det är skönt att äntligen få komma iväg. Han tittar på mamma, ler och kysser henne. Hon ler tillbaka och startar radion. Men jag sätter i hörlurarna, startar min egen musik och tittar ut genom bilrutan. Jag försöker låta bli att tänka på att mitt hem som jag är uppväxt i försvinner bakom mig.
Fortsättningen kommer!
Kommentarer
Trackback
