Jag har funderat en del på det senaste tiden.
Eftersom att jag försökte släppa mitt ex så fort som möjligt för att slippa lida så länge så hade jag i stort sett kommit över honom när han insåg att han ville träffa mig igen och att han visste att det skulle leda till att vi blir tillsammans igen. Det finns ju ingenting som säger att jag måste bli tillsammans med honom igen bara för att jag åker dit.
Och i och med att jag i stort sett kom över honom så försvann ju typ mina känslor för honom. Men det kan lika gärna bero på att jag isolerar mig och så nuförtiden. Vilket jag faktiskt tror att det beror på.
För jag vet att jag älskar honom lika mycket som förut. Men jag känner det inte riktigt lika väl i kroppen. Så jag har funderat lite på om jag verkligen är kär, jag vet i huvudet att jag är det men jag känner det inte riktigt i kroppen. Men att jag blir nervös för att jag ska träffa honom lär väl ändå betyda att jag fortfarande älskar honom och att jag är kär i honom. Eller?

Eller så vill jag inte släppa taget helt om honom för att jag vet (tror) att jag inte kommer få någon bättre. Även om jag tycker att det är jättejobbigt med hans diagnoser så är han en underbar person. Det går inte att förneka.
Men ibland känns det som att jag förtjänar bättre än att vara tillsammans med någon som har de diagnoserna. För det är samtidigt inte bra för mig med min psykiska ohälsa. Jag tror att jag behöver hitta någon som honom utan de där diagnoserna. Då skulle jag vara lyckligast i världen.

Och jag känner mig jättedum nu och elak som tänker så här om honom. Det är inte hans fel att han har de här diagnoserna. Men det är verkligen jobbigt när man själv inte mår bra. Särskilt nu när jag börjat isolera mig för då bryr jag mig mest om mig själv. Sen känns det bara som att jag blir irriterad för att han mår dåligt. Jag tänker typ "är väl inte mitt problem att du mår dåligt." Jag vill inte tänka så, men ändå gör jag det. Jag kan liksom inte rå för det på något sätt. 

Men samtidigt så känns det bra att jag har så pass bra kontakt med honom och verkligen känner att jag kan berätta allt för honom. För mitt i allt så har ju han faktiskt jättemycket erfarenhet av det här med medicinering och sånt och jag tror verkligen att jag behöver honom i det här för att kunna lugna mig. 

Jag hoppas verkligen att medicinerna funkar för mig.