Ärligt talat. Nu blir jag less på det här.
Att inte orka prata med människor.
Att inte ha något att säga till folk när de pratar om mig.
Att inte ha någon ork i kroppen.
Att inte veta om jag är kär eller inte.
Att inte veta om jag verkligen vill träffa mitt ex eller inte.
Att inte veta om jag vill vara med honom eller inte. 
Att inte veta om jag någonsin kommer hitta en sån bra pojkvän igen. Utan de diagnoserna.

Att känna att jag aldrig kommer hitta någon annan som kommer att acceptera mig för den jag är på samma sätt.
Att känna att jag inte vill vara med honom igen.
Att känna att jag får dåligt samvete för att jag inte vill vara med honom igen.
Att känna att han kommer gå under om jag säger till honom att jag inte vill vara med honom igen.
Att känna att jag kanske kommer bli kär igen när vi ses och att jag kommer gå tillbaka till samma gamla förhållande igen även fast jag inte vill det nu.
För jag klarar inte av det.
Jag är less på det. Less på hans diagnoser. Sorgligt men väldigt sant.
Han kan absolut inte rå för det. Och jag kan inte rå för att jag känner så.
Men efter att ha varit tillsammans med någon med de diagnoserna och gått igenom det man gått igenom och fått utstå all den där smärtan som man utsätts för när man hela tiden blir ledsen, gång på gång, när han vill ta livet av sig. Det orkar man inte när man är psykiskt sjuk.
Jag stod ut väldigt länge, för att jag älskade honom.

Men det känns som att jag har gått vidare nu. Antar att det visar sig efter en vecka med honom igen.
Men ändå så kommer jag att bli svartsjuk om jag ser att han börjar träffa någon annan eller blir tillsammans med någon annan. Så det enda jag måste göra är att bryta kontakten helt isåfall. 
Som sagt... Vi får väl se om en vecka.