Jag har lite kluvna känslor när det gäller att börja medicinera.
Dels så känns det skönt att jag äntligen fått något som förhoppningsvis ska ge mig lite mer livslust men sen är jag rädd också.

Jag har tänkt tankar som:
"Tänk om jag bara inbillat mig att jag har en depression. Liksom trott att jag har det bara för att jag varit ledsen i någon vecka och sen har det lett till att kroppen reagerat på det och att jag liksom intalat mig att jag har en depression även fast jag kanske inte har det."

Och om jag nu börjar medicinera med anti-depp så har jag fått för mig att det inte kan vara bra att äta anti-depressiva om man inte behöver det. Bara för att jag tänkt att jag inbillat mig. 
Men hur ska jag då kunna förklara att i stort sett alla jag träffat inom psykriatrin sen i höstas har sagt att jag har typiska symtom för en depression? För det borde väl säga ganska mycket?

Sen är jag rädd för att jag ska må jättedåligt av dem. Liksom, just nu så är jag nere i en rejäl svacka och jag mår skitdåligt rent ut sagt och jag ser det omöjligt att må sämre. I alla fall sämre för att vara mig. Och då är jag rädd för att jag ska må jättedåligt av dem och det vill jag ju inte förstås.
Även om det oftast bara är ca två veckor som man har bieffekter så är jag rädd. Jag kanske mår så dåligt att jag inte orkar stå ut med det i två veckor? Som ändå inte är särskilt mycket.

Jag antar att det är ganska normalt att man tänker såna här tankar innan man ska börja medicinera?
Är det någon som känner igen sig?