storstadstjejen del 16
Har du missat de andra delarna?
Du hittar dem här --> LÄNK!
- Vad gör du? Frågar Rickard med en dryg ton.
- Ingenting särskilt. Svarar jag och undrar varför han är så dryg mot mig.
- Men du skriver ju. Ganska mycket också. Vad skriver du om?
- Ingenting särskilt. Svarar jag igen.
- Men nånting måste du väl skriva? Frågar han samtidigt som han kommer och sätter sig bredvid mig i sängen.
- Har jag sagt att du får komma in eller? Frågar jag utan att försöka få rösten att brista tack vare att han skrämde mig.
Han tar ett hårt grepp om min hals och trycker upp mitt huvud mot väggen och sätter sig nära mig. Mitt hjärta slutar slå och försöker mitt i all panik få luft.
- Du ska passa dig jävligt noga, Johanna! Jag tänker inte låta den där snobben ta dig ifrån mig. Väser han och tar ett hårdare grepp om min hals.
- Vad är det som får dig att tro att jag någonsin varit din? Lyckas jag få fram.
Han puttar undan datorn och slänger ner mig på golvet så jag slår huvudet i golvet.
- Du är min och så är det bara! Skriker han åt mig.
- Jag kommer aldrig att vara din och du kommer inte vara med mamma länge till heller. Hostar jag fram när jag äntligen fått luft i mina lungor igen.
När jag ligger där på golvet så tror jag inte att jag inser vad Rickard är kapabel till att göra och jag tänker inte alls på att vakta mina ord. Det inser jag först när han sparkar mig i ryggen utan att bryta något ben i min kropp. Sen får jag ett hårt slag i bakhuvudet från något som inte kan ha varit hans fot men jag kan inte avgöra vad.
Vaknar senare efter att jag tuppat av tack vare det hårda slaget mot bakhuvudet. Jag har ont i ryggen och en enorm huvudvärk. Hur ska jag kunna sova nu? Är det enda jag kan tänka på. Sedan kommer jag faktiskt på vad som hänt. Han har slagit mig och sparkat mig. Först då kommer reaktionen och tårarna börjar rinna nerför mina kinder. Jag ligger fortfarande kvar på mattan på golvet och funderar på om jag ens kan ta mig upp härifrån med min onda rygg. Även om han inte sparkade så hårt att något bröts så har jag otroligt ont. Jag ligger kvar där väldigt länge. Vaken med tårarna rinnandes nerför mina kinder under hela tiden. Jag har tappat tidsuppfattningen och vet inte alls hur länge jag har legat här och jag vet heller inte hur länge jag var medvetslös. Men eftersom att mamma inte kommit in till mig ännu så kan jag inte legat här allt för länge. Om inte Rickard övertalat henne att inte gå in hit då. Men trots det så tror jag att hon skulle gå in till mig i alla fall. För att hon skulle bli orolig ifall Rickard skulle säga att hon inte får gå in till mig av någon anledning. Jag hör att min telefon vibrerar och inser att jag fått ett sms.
Jag stödjer upp min överkropp med mina försvagade armar och lyckas långsamt ta mig upp på alla fyra och känner hur det tar emot i ryggen. Till slut så lyckas jag ta mig upp på fötter och går långsamt mot sängen där telefonen ligger. Jag tar upp telefonen och läser
”Jag saknar dig och önskar att jag fick sova med dig inatt också. Det kommer bli så ovant att sova ensam L” från Jakob.
Jag svarar honom inte. Det känns lite elakt av mig att inte svara och jag sitter i sängen en stund och funderar på vad han ska tro om jag inte svarar. Jag vill inte ljuga för Jakob och jag kommer definitivt inte hålla det här hemligt för honom. Vad har jag för anledning? Nu vet jag i alla fall att jag inte inbillat mig angående Rickards beteende eftersom att den smärtan som jag upplever kan knappast upplevas i hallucinationer. Så istället svarar jag honom och skriver att jag önskar att han var här just nu så jag kunde kramas med honom.
Efter att jag suttit en stund i sängen, lutad mot väggen så lägger jag bort datorn och lägger mig ner i sängen. Utan att orka bry mig om att ta på mig täcket eller ens ta av mig kläderna. Jag ligger vaken länge och jag känner att tårarna börjar komma igen men sen hör jag hur någon kommer upp på övervåningen och jag märker att det är mamma. Så jag skyndar mig att ta fram en bok och låtsas ligga och läsa, även om det gör otroligt ont i ryggen att göra de hastiga rörelserna.
- Hej gumman. Jag tänkte bara titta in och säga god natt. Säger mamma som kikar in med huvudet.
- Okej, god natt. Säger jag och försöker att se helt normal ut. Hon misstänkte inte något.
Anledningen till att jag inte vill att mamma ska veta om det här är för att jag är rädd att Rickard ska göra samma sak mot henne. Det vill jag ju självklart inte. Jag ska berätta det. Men inte än.
När mamma har gått så lägger jag ifrån mig boken, släcker lampan och lägger ner huvudet på kudden. Jag blundar inte. Efter en stund så känner jag hur tårarna kommer och till slut somnar jag av total utmattning. Även om det inte är så bra att somna efter ett slag i huvudet som fått en att tuppa av. Men jag bryr mig helt ärligt inte.
Fortsättningen kommer ...
Du hittar dem här --> LÄNK!
- Vad gör du? Frågar Rickard med en dryg ton.
- Ingenting särskilt. Svarar jag och undrar varför han är så dryg mot mig.
- Men du skriver ju. Ganska mycket också. Vad skriver du om?
- Ingenting särskilt. Svarar jag igen.
- Men nånting måste du väl skriva? Frågar han samtidigt som han kommer och sätter sig bredvid mig i sängen.
- Har jag sagt att du får komma in eller? Frågar jag utan att försöka få rösten att brista tack vare att han skrämde mig.
Han tar ett hårt grepp om min hals och trycker upp mitt huvud mot väggen och sätter sig nära mig. Mitt hjärta slutar slå och försöker mitt i all panik få luft.
- Du ska passa dig jävligt noga, Johanna! Jag tänker inte låta den där snobben ta dig ifrån mig. Väser han och tar ett hårdare grepp om min hals.
- Vad är det som får dig att tro att jag någonsin varit din? Lyckas jag få fram.
Han puttar undan datorn och slänger ner mig på golvet så jag slår huvudet i golvet.
- Du är min och så är det bara! Skriker han åt mig.
- Jag kommer aldrig att vara din och du kommer inte vara med mamma länge till heller. Hostar jag fram när jag äntligen fått luft i mina lungor igen.
När jag ligger där på golvet så tror jag inte att jag inser vad Rickard är kapabel till att göra och jag tänker inte alls på att vakta mina ord. Det inser jag först när han sparkar mig i ryggen utan att bryta något ben i min kropp. Sen får jag ett hårt slag i bakhuvudet från något som inte kan ha varit hans fot men jag kan inte avgöra vad.
Vaknar senare efter att jag tuppat av tack vare det hårda slaget mot bakhuvudet. Jag har ont i ryggen och en enorm huvudvärk. Hur ska jag kunna sova nu? Är det enda jag kan tänka på. Sedan kommer jag faktiskt på vad som hänt. Han har slagit mig och sparkat mig. Först då kommer reaktionen och tårarna börjar rinna nerför mina kinder. Jag ligger fortfarande kvar på mattan på golvet och funderar på om jag ens kan ta mig upp härifrån med min onda rygg. Även om han inte sparkade så hårt att något bröts så har jag otroligt ont. Jag ligger kvar där väldigt länge. Vaken med tårarna rinnandes nerför mina kinder under hela tiden. Jag har tappat tidsuppfattningen och vet inte alls hur länge jag har legat här och jag vet heller inte hur länge jag var medvetslös. Men eftersom att mamma inte kommit in till mig ännu så kan jag inte legat här allt för länge. Om inte Rickard övertalat henne att inte gå in hit då. Men trots det så tror jag att hon skulle gå in till mig i alla fall. För att hon skulle bli orolig ifall Rickard skulle säga att hon inte får gå in till mig av någon anledning. Jag hör att min telefon vibrerar och inser att jag fått ett sms.
Jag stödjer upp min överkropp med mina försvagade armar och lyckas långsamt ta mig upp på alla fyra och känner hur det tar emot i ryggen. Till slut så lyckas jag ta mig upp på fötter och går långsamt mot sängen där telefonen ligger. Jag tar upp telefonen och läser
”Jag saknar dig och önskar att jag fick sova med dig inatt också. Det kommer bli så ovant att sova ensam L” från Jakob.
Jag svarar honom inte. Det känns lite elakt av mig att inte svara och jag sitter i sängen en stund och funderar på vad han ska tro om jag inte svarar. Jag vill inte ljuga för Jakob och jag kommer definitivt inte hålla det här hemligt för honom. Vad har jag för anledning? Nu vet jag i alla fall att jag inte inbillat mig angående Rickards beteende eftersom att den smärtan som jag upplever kan knappast upplevas i hallucinationer. Så istället svarar jag honom och skriver att jag önskar att han var här just nu så jag kunde kramas med honom.
Efter att jag suttit en stund i sängen, lutad mot väggen så lägger jag bort datorn och lägger mig ner i sängen. Utan att orka bry mig om att ta på mig täcket eller ens ta av mig kläderna. Jag ligger vaken länge och jag känner att tårarna börjar komma igen men sen hör jag hur någon kommer upp på övervåningen och jag märker att det är mamma. Så jag skyndar mig att ta fram en bok och låtsas ligga och läsa, även om det gör otroligt ont i ryggen att göra de hastiga rörelserna.
- Hej gumman. Jag tänkte bara titta in och säga god natt. Säger mamma som kikar in med huvudet.
- Okej, god natt. Säger jag och försöker att se helt normal ut. Hon misstänkte inte något.
Anledningen till att jag inte vill att mamma ska veta om det här är för att jag är rädd att Rickard ska göra samma sak mot henne. Det vill jag ju självklart inte. Jag ska berätta det. Men inte än.
När mamma har gått så lägger jag ifrån mig boken, släcker lampan och lägger ner huvudet på kudden. Jag blundar inte. Efter en stund så känner jag hur tårarna kommer och till slut somnar jag av total utmattning. Även om det inte är så bra att somna efter ett slag i huvudet som fått en att tuppa av. Men jag bryr mig helt ärligt inte.
Fortsättningen kommer ...
Kommentarer
Trackback
