storstadstjejen del 11
Har du missat de första delarna?
Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6. Del 7. Del 8. Del 9. Del 10.
På skylten står det Anderssons Bilservice och jag ser ett stort garage som det står två bilar i. Och under den främre bilen så ser jag en bekant frisyr men jag chansar inte utan går fram och ser så jag sett rätt så jag inte ropar fel namn. Det skulle bara vara pinsamt. Men när jag kommer närmre så ser jag att det är Jakob.
- Hej! Säger jag. Fan vad töntigt jag lät. Jakob rullar ut och kollar på mig och sen ler han när han känner igen mig.
- Tja! Säger Jakob och ler stort mot mig. Med de där perfekta tänderna som återigen gör mig avundsjuk.
- Jag stör väl inte? Frågar jag och försöker se lite ledsen ut i ögonen för att han förhoppningsvis ska ha tid för mig. Fast då får jag istället ångest för att störa honom ifall han inte har tid.
- Nejdå, inte alls! Jag skulle inte ens jobba idag så jag kan gå när jag vill. Håller ändå på med min bil så det är ingenting som är brådskande.
Jag känner hur lyckan sprider sig i kroppen och jag vet inte varför jag blir så glad av att någon som jag knappt känner har tid för mig. Fast han kanske inte ens vill vara med mig.
- Så då har du tid att hänga en stund?
- Ja, självklart! Jag ska bara ta ner bilen och köra den åt sidan men det går snabbt. Säger han och ler lite mot mig.
Vi går runt en stund i byn och han visar mig var allting finns så att jag ska hitta och till slut så frågar jag var han bor.
- Jag bor inte så långt ifrån dig. Det är bara någon gård mellan din och min. Jag kan visa dig om du vill? Frågar han och jag ser i hans ögon hur han hoppas på att jag ska svara ja på den frågan så det gör jag också. Ju längre tid jag är borta hemifrån, desto bättre. Men det sa jag inte.
Vi går tillbaka till hans bil som är en liten Audi med fyra dörrar. Den är mörkblå och den glittrar lite i solen. Jag sätter mig i passagerarsätet och blir nästan överlycklig över att det inte är skinnklädsel så det slipper kännas som att ett hudlager sitter fast i bilsätet när man kliver ur bilen sen. Direkt när vi satt oss i bilen så startar Jakob musik och jag får känslan av att det här är helt normalt. Som om vi känt varandra i evigheter. Vi säger ingenting under bilresan men det är ingen obehaglig stämning.
När vi kommit ut på vägen så kör Jakob åt samma håll som mitt hus ligger åt och jag försöker att ignorera tanken på att vi snart kommer att köra förbi mitt hus. Jag tittar ut genom mitt fönster som gudskelov är åt andra hållet så jag slipper se huset.
- Det där är ditt hus va? Frågar Jakob och pekar på mitt hus. Jag förstod att han skulle göra det.
- Ja, det är det! Jag gillar det. Det är charmigt. Svarar jag och försöker att inte hålla blicken kvar så länge vid huset. För jag vet att där är Rickard. Jag gillar huset men inte personen som är i huset just nu. Jag önskar att jag kunde sagt det men jag lät bli. Jag känner inte för att dra upp hela historien om min förvirring runt min mammas nya kille. Det känns som att vi kanske borde vara mer kompisar innan jag förlitar mig alldeles för mycket på Jakob. Jag vill inte bli blåst. Till slut ser jag ett stort rött hus med vita knutar, en hage med hästar och tre bilar på gården varav en ser helt fallfärdig ut. Och förstår ganska snart att det är Jakobs hus och sedan svänger han in på gården, som är mycket större än våran.
- Så du bor i ett typiskt rött hus med vita knutar? Frågar jag honom och småler lite.
Han skrattar till och nickar till svar.
Fortsättningen kommer ...
Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6. Del 7. Del 8. Del 9. Del 10.
På skylten står det Anderssons Bilservice och jag ser ett stort garage som det står två bilar i. Och under den främre bilen så ser jag en bekant frisyr men jag chansar inte utan går fram och ser så jag sett rätt så jag inte ropar fel namn. Det skulle bara vara pinsamt. Men när jag kommer närmre så ser jag att det är Jakob.
- Hej! Säger jag. Fan vad töntigt jag lät. Jakob rullar ut och kollar på mig och sen ler han när han känner igen mig.
- Tja! Säger Jakob och ler stort mot mig. Med de där perfekta tänderna som återigen gör mig avundsjuk.
- Jag stör väl inte? Frågar jag och försöker se lite ledsen ut i ögonen för att han förhoppningsvis ska ha tid för mig. Fast då får jag istället ångest för att störa honom ifall han inte har tid.
- Nejdå, inte alls! Jag skulle inte ens jobba idag så jag kan gå när jag vill. Håller ändå på med min bil så det är ingenting som är brådskande.
Jag känner hur lyckan sprider sig i kroppen och jag vet inte varför jag blir så glad av att någon som jag knappt känner har tid för mig. Fast han kanske inte ens vill vara med mig.
- Så då har du tid att hänga en stund?
- Ja, självklart! Jag ska bara ta ner bilen och köra den åt sidan men det går snabbt. Säger han och ler lite mot mig.
Vi går runt en stund i byn och han visar mig var allting finns så att jag ska hitta och till slut så frågar jag var han bor.
- Jag bor inte så långt ifrån dig. Det är bara någon gård mellan din och min. Jag kan visa dig om du vill? Frågar han och jag ser i hans ögon hur han hoppas på att jag ska svara ja på den frågan så det gör jag också. Ju längre tid jag är borta hemifrån, desto bättre. Men det sa jag inte.
Vi går tillbaka till hans bil som är en liten Audi med fyra dörrar. Den är mörkblå och den glittrar lite i solen. Jag sätter mig i passagerarsätet och blir nästan överlycklig över att det inte är skinnklädsel så det slipper kännas som att ett hudlager sitter fast i bilsätet när man kliver ur bilen sen. Direkt när vi satt oss i bilen så startar Jakob musik och jag får känslan av att det här är helt normalt. Som om vi känt varandra i evigheter. Vi säger ingenting under bilresan men det är ingen obehaglig stämning.
När vi kommit ut på vägen så kör Jakob åt samma håll som mitt hus ligger åt och jag försöker att ignorera tanken på att vi snart kommer att köra förbi mitt hus. Jag tittar ut genom mitt fönster som gudskelov är åt andra hållet så jag slipper se huset.
- Det där är ditt hus va? Frågar Jakob och pekar på mitt hus. Jag förstod att han skulle göra det.
- Ja, det är det! Jag gillar det. Det är charmigt. Svarar jag och försöker att inte hålla blicken kvar så länge vid huset. För jag vet att där är Rickard. Jag gillar huset men inte personen som är i huset just nu. Jag önskar att jag kunde sagt det men jag lät bli. Jag känner inte för att dra upp hela historien om min förvirring runt min mammas nya kille. Det känns som att vi kanske borde vara mer kompisar innan jag förlitar mig alldeles för mycket på Jakob. Jag vill inte bli blåst. Till slut ser jag ett stort rött hus med vita knutar, en hage med hästar och tre bilar på gården varav en ser helt fallfärdig ut. Och förstår ganska snart att det är Jakobs hus och sedan svänger han in på gården, som är mycket större än våran.
- Så du bor i ett typiskt rött hus med vita knutar? Frågar jag honom och småler lite.
Han skrattar till och nickar till svar.
Fortsättningen kommer ...
Kommentarer
Trackback
